GÅR DET ATT ÄLSKA INREDNING MEN SAMTIDIGT VÄRNA MILJÖN?

Det finns få saker som splittrar mig så mycket som det faktum att jag älskar fina saker och inredning.

En stor del av mig vill aldrig vara annanstans än hemma, pilla, fixa, hitta nytt, börja om, göra om, möblera om.

Men en annan del av mig förkastar det. Den delen tycker att den andra, förändrings- och förbättringsvurmande delen av mig är hemsk, en miljöbelastning och nästan en skämmig del av mig själv.

Ofta går jag och funderar på när jag är färdig, när jag är klar, när jag är nöjd, med skräck inser jag ibland att jag kanske aldrig kommer bli färdig. Att jag kanske aldrig kommer vara nöjd.

Det handlar väldigt sällan om att jag egentligen vill ha något sprillans nytt. Att jag sett en lampa jag ”bara måste ha” eller en matta jag kan spara till länge.

Den föraktande delen av mig avskyr inredningsgrupperna jag är med i på Facebook. De där (mestadels) kvinnor frågar efter tips, ett konstant vurmande för nya snabba fynd, nya kulörer, dörrar, knoppar, nytt nytt nytt. Jag vill ofta skrika när de påvisar dålig smak, ful stil eller en miljödövhet jag annars bara stöter på under vissa släktkalas. Men nog stannar jag kvar i gruppen ändå.

Jag ser hur folk som ”räddar” ödehus fläker på, bygger om, renoverar vitt och kan knappt låta bli att skrika ut min fasa. Jag ser hur mediemoguler river ut helt nya kök i nyinköpta våningar för att ”köket inte var jag”, eller hur tillsynes nya toaletten måste renoveras på grund utav att ”jag vill ha det som på hotellet vi bodde på sist”.

Går det att älska inredning men samtidigt älska miljön?

Jag vet inte egentligen, men jag försöker att döva samvetet genom att aldrig köpa fläng nytt. Att alltid loppa.

Att alltid försöka se loppis och secondhand som den primära butiken, vad det än gäller, det gör i alla fall lite. Samtidigt så inser jag ju att mitt fixande, mina tillrättalagda bilder på ett inrett hem också kan och stylingar jag gör också kan trigga andra att handla onödigt mycket och utan tålamod är det alltid enklast att rusa till ett köpcentrum och köpa något nyproducerat.

Och att nu, med ett hus i visst behov av renovering ändå ta det lugnt. Känna in, tänka till och inte stressa igenom någonting.

Men framför allt: drömma. För det kostar ju varken mig eller miljön någonting att bara drömma om det där platsbyggda köket, eller nya toaletter eller tapeter i alla rum.

OMPRIORITERING

Vi hade ju en härlig prioriteringslista när vi flyttade in.

Kanske är det vädret, eller så är det något annat men den har minst sagt reviderats.

Dels så brakade kökstrappan nästan ihop vilket ledde till en naturlig prioritering att bygga om den. Sånt tar alltid lite tid. Och så lite tid till.

Sen har vädret gjort att vi verkligen vill få ordning på vår veranda, så de kommer vi försöka hinna med i sommar.

Och så är det en grind. För en tvååring går visst på äventyr. Jämt.

Så numera är vår prioriteringslista fri från toalett-renoveringar och spackling. Det är utsidan vi behöver få iordning på först. Sen borde det slagit oss ändå, oavsett om termometern visat 32 grader eller inte.

WINDS OF CHANGE

Det blev visst tyst här ett slag. Kanske inte så konstigt för det har låtit desto mer i min hjärna. Och svindlat i mitt hjärta.

De senaste veckorna har jag tänkt och funderat, grubblat och ältat kanske mer än någon gång tidigare. Vem är jag, vad gör jag, varför är jag, varför gör jag? Hur kommer allt sig egentligen? Hur mycket är våra egna val och vad är tillfälligheterna?

När hösten kommer så kommer jag vara hemma med Styrbjörn, förhoppningsvis läsa färglära och journalistik, men jag kommer inte gå till en arbetsplats varje dag.

Det känns lite skrämmande. Lite sådär himlastormande, nästan med en sugande känsla i magen. Men det blir en bra sak att prova på. Och inget behöver vara för evigt.

Det kommer bli bra. Rent av fantastiskt. Jag kommer att försöka utveckla min keramik, skriva mer, tänka mer, men framför allt känna mer.

Hela mitt liv har jag upplevt att jag känt för mycket. Lagt band på mig, tyckt mindre, försökt ta mindre plats. I höst ska jag sluta med det. Jag ska ta mer än tre genomtänkta andetag varje dag.

Och framför allt ska jag vara med mitt barn, inte stressa mellan förskola och jobb hela tiden.

VAB & NY GÅRDSPUMP

Så midsommar blev inte bara en första midsommar i huset utan också alltså en med ögoninflammation och hög feber.

Som pricken över i:et så fyllde jag år i lördags och skulle (tydligen) firas med två gigantiska paket.

En styck gårdspump, som Love lyckades få ihop och på plats samma dag. Det visade sig att den gamla vi haft stående på brunnslocket verkligen bara var for show, och det var helt enkelt så att vi behövde borra nytt hål, såga upp en lämplig yta, slipa en hel del och sen sätta ihop flera meter slang för att kunna få ihop det här. Men nu, nu kan Ryssen komma för vatten, det har vi.

Och sen i söndags hämtade vi den här:

Som lyckades bli min dels tack vare att Love är otroligt givmild och hela våren har peppat mig kring att våga det här och våga tro på mig själv, men också tack vare en tjej som heter Paula och som på Instagram finurlade ut att jag kanske skulle vilja ta över hennes farmors ugn. Så i söndags åkte vi till Kungälv och baxade in den här i bagaget!

Idag har jag tillbringat nästan all min tid som Styrbjörns pass-opp och bärare. Jag har burit och snutit och torkat ögon. Och kanske att han börjat manövrera handrörelserna till Blinka lilla men också Drakens Dans-dansen.

MED TAK!

Plötsligt händer det!

Byggställningar borta, maskiner väck, taket på plats!

Och dessutom: med takfotsrännor! Drömmen som blev sann.

Nu ser det ut som förr, fast med takfönster, täckt skorsten (det får vara så) och stege. Och den där härliga panelen då också. Den återkommer vi nog till senare.

Som bonus lyckades vi också få till hallen på nedervåningen hyfsat under helgen. Trots 40 graders feber och en ögoninflammation. Himla tur att vi är två arbetsföra ändå. Men det har också fått oss att inse at vi måste lära oss att ligga på sofflocket, hur jobbigt det än är att vara lat och slapp.

I min familj har avkoppling alltid inneburit hemmafix, snickra plank, bygga om, bygga ut, måla, renovera. Att få ut det ur systemet är nästan omöjligt. Jag står och stampar så snart vi är stilla. Vill börja röja, fortsätta fixa, börja med nya projekt. Och med taket gjort finns det ju utrymme…

OM DETTA SKULLE VI BERÄTTA

Den senaste tiden, kanske åren, har jag glidit längre och längre från det politiska.

Jag använde allt mitt kapital på Djungeltrumman för att kunna lyfta sidor som annars inte syntes. Papperslösa, ensamkommande, annanspråktalande, mot rasiater, mot nazister. Men allt mer har jag ändå glidit in i en bekvämare roll. I och med att mitt eget liv blivit bättre, skönare, mer välordnat har jag också ibland inte orkat slåss för olikheter, mot felaktigheter, för allas rätt.

Det är hiskeligt bekvämt att om kvällarna låsa sin dörr till sitt hus, lägga sig under det varma täcket och mest tänka på keramik, inredning och byggnadsvård.

Men när det kablas ut bilder på hur barn blir fråntagna sina föräldrar går det inte längre. Allt jag byggt upp, allt jag valt att inte kommentera, reagera mot, det faller.

Jag ser framför mig bilden jag burit på näthinnan sen våren 2003. I 15 år har jag burit med mig den, varje dag. Som en påminnelse över att det aldrig får ske igen. En påminnelse om vårt gemensamma ansvar att inte glömma, inte förringa, alltid minnas och aldrig acceptera liknande.

Alla skor i Auschwitz. Det var där det brast 2003. Hur alla skor förlorat sina ägare. Tagits ifrån, kastats, men än dock sparats, som en triumf.

Bilderna på Aktuellt påminner om det här. Inte bara inhängnaden, staketet, utan också skorna.

Vi som aldrig fick glömma. Vi som skulle förmå oss att berätta om detta.

På min näthinna har de etsats sig fast. Alla tomma skor. Alla nötta, använda skor som burits av någon. Av människor, individer, personer. Farmödrar, morfäder, pappor, mammor och barn.

Då andra barn.

Idag andras barn.

Klockan 21:05 idag brister det för mig. Jag gråter i soffan. När jag ställer undan de små skorna i hallen bränner tårarna bakom ögonlocken. Hur kan de med. Hur kan någon vara så historielös.

Jag pussar Styrbjörn extra länge, lyfter över honom till vår säng i natt. I alla fall ett barn som i natt inte behöver sova utan sina föräldrar.

Vad skulle jag göra om någon skulle ta honom ifrån mig?

Vem skulle jag vara?

En gång mamma, alltid mamma.

När jag blundar ser jag skorna framför ögonen, gamla, nötta, men också nya, lika färgglada som Styrbjörns, men på ett golv i Texas.

GAMMALT HUS & GAMLA RABATTER

Det luktar så gott efter regnet (och haglet) fotbollen låter på TV:n, Love tvättar de sista pannorna.

När nästa vecka är slut ska vårt tak vara helt och färdigt.

Varenda panna har tvättats och lagts tillbaka upp. Och några till.

När grannen glatt konstaterar ”snart ser det ut som innan igen” gör det mig så glad. Det är ju precis det som är meningen. Att vårt hus ska se ut som förr. Som det är meningen. Att projektet ta-fram-verandan inte blev av i helgen gör inte så mycket det heller. Tid har vi gott om.

Istället har vi hunnit komma en bra bit i hallen, utrymmet som verkligen blivit styvmoderligt behandlat sen vi flyttade in. Jag rev ner strukturtapeten alldeles för fort och plötsligt hade vi bara en tunn papp mot tretex-skivan. Nästan omöjlig att få bort, men extremt bubblig så fort vi spacklat eller målat rakt på. Ingenting annat att göra än att ta bort helt enkelt. Nu har vi lyckats med två väggar och en första del av trappen. Som en bergsetapp på Touren känns det som.

Efter noga övervägande bestämde vi oss för att köra med renoveringsgips på boxen som inhyser vår toalett. Inte helt koscher enligt byggnadsvårdspraktikan kanske, men å andra sidan reversibelt och möjlighet för framtida ägare att upptäcka samma fantastiska limfärgstapet som vi funnit. Känns helt okej, och framför allt: görbart. Just görbarheten tror jag att vi behöver värna lite oftare. Det är så otroligt lätt att ta sig vatten över huvudet i det här 111 år gamla huset.

Fick dessutom en hel del hjälp idag. Kanske inte att det gör det hela snabbare och mer lättarbetat, men det gör inget. Istället känns det mer som att cirkeln sluts. Spackeldoften ger mig mängder av barndomsminnen från alla gånger då jag varit med när mina föräldrar renoverat och min pappa spacklat. Kanske att Stickan också kommer mysa av den lite jordiga spackellukten en dag han med.