ATT FÖRSVINNA

21 februari 2020
Jag har lyssnat på tre olika dokumentärer om personer som försvunnit de senaste dagarna. Det är få saker som fascinerat mig så som att gå upp i rök. Kanske för att det är både kittlande och skrämmande.
P1 Dokumentär Brevbäraren som försvann trycker på en punkt som inte alla försvinnande innehåller: avsaknaden av familj.

Bosse Jansson, som den försvunne brevbäraren hette, eller heter, kunde gå upp i rök för han hade inga anhöriga. Enda barnet och föräldrarna hade gått bort i en bilolycka flera år tidigare. Det öppnar upp en värld av möjligheter. En annan hade ju haft huset fullt av familj om jag så bara hade glömt att säga att jag skulle åka till affären en sväng.

Jag söker upp Jerker Virdborgs roman Författarna. Jag borde låna den på biblioteket, har ju precis skaffat mig ett nytt lånekort. Bara det är skrattretande. Jag lånar aldrig böcker. Jag köper dem. Eller nej, jag lånade böcker. Jag lånade skivor, jag lånade så mycket från Tjörns Kommunbibliotek som barn att jag borde blivit belönad. I Skårsskolans bibliotek belönades jag inte, där var det förbjudet att redovisa ”fullitteratur” i läsedagboken, alla mina Kitty- och Femböcker tillintetgjordes av bibliotekarien nere i källaren. Jag minns fortfarande lukten, något instängd, fuktig källare. Jag kanske borde gå dit igen, men jag vet inte vad jag tror mig kunna finna. Jag minns det i detalj. En stol med röd skrovlig plastsits och metallben stod i korridoren utanför. Den var så hög att den möjliggjorde bendinglande.

Jag svävar ut. Men kanske är just det sympomatiskt för ämnet, att försvinna. För det är ju det jag gör, tankarna vandrar, och plötsligt är jag inte där jag började. Men det gör ingenting, för mig, för jag hittar tillbaka, jag hittar hem.

ATT SKRIVA :

Nu har jag så många gånger tänkt att jag måste börja skriva mer, att jag måste bryta det beteende jag skapat. Jag måste sluta sitta med onödigheter och istället göra sånt som jag vet att jag mår bra av.
Skrivandet har alltid varit det. Jag har klickat mig bakåt här, läst anteckningar från förr, från ett annat liv, från 10 år bakåt. Mest var det jobbigt, eller pinigt, eller bara fånigt, men det har också varit jag.

Jag har alltid skrivit. Ett slag sa jag att det var det enda jag var bra på, men det är klart att det inte stämmer. Men vad som stämmer är att det är någonting jag mår bra av. Och nu när jag är hemma hela dagarna, och lever ett annat liv än jag gjort tidigare, kanske skrivandet egentligen är än viktigare. Som ventil och utlopp men kanske också som inåtblickande och nästan självömkande. Eller bara som en dagbok.

För även om det kan tyckas privat ibland, är det kanske allra mest personligt. Och ja, jag älskar att bli läst. Att bli sedd. Hade jag inte älskat det hade jag aldrig jagat likes på Instagram, skrivit en enda bokstav här, eller försökt fila på ett manus i åratal. Nej, jag älskar när andra tycker att jag tycker något bra, säger något fint, skriver något träffande, tipsar om någonting de själva inte sett, vet eller tagit del av innan. Som Emmy sa: jag älskar att veta. Inte bäst alltid, men veta.

Så, då börjar vi om. Det kommer handla en massa om vårt hus. Men också om det jag bara vill minnas, eller får lust att skriva ner för stunden och kanske inte alls vill minnas sen. Även det blir säkert jobbigt, pinigt och fånigt inom sinom tid, men det är jag.

EN HEMGJORD JULSTJÄRNA

Såg en av Watt & Wekes stjärnor när jag var på stan i tisdags och kände att jag borde kunna göra det där själv.

Efter att ha vikt och klippt och klistrat hade jag tre modeller.

Alla lika billiga, för att inte säga gratis. Och så enkla att göra. Här kommer instruktionerna till den lilla. Det är samma sätt på den största, men fler påsar och annan mall.

Ta 5 påsar

Klipp en mall. Vik dubbel och klipp så blir den likadan på båda sidor.

Måla av den på dina fem påsar.

Så! Alla klippta, och nu limmar vi. Jag tejpade med dubbelhäftande tejp. Det går också, men inte riktigt lika bra. Lägg dem för att torka. De ska ligga länge, under press.

Veckla ut!

TILLBAKA TILL URSPRUNGET

Våra fönster har förföljt mig i månader. Vi har mätt, offererat, mätt igen, tänkt, tänkt om, ändrat oss och ändrat oss igen. Från att behålla allt som det är, till att inse att vi kanske ska göra det mer som det var, sätta en dörr på kortsidan i köket istället för på långsidan. Vi kanske ska ha ett 6-luftsfönster på långsidan istället för att väga upp ljustappet? Jo, så kanske vi ska göra? Klart vi ska!
Så när vi väl bestämde oss kändes det självklart, kortsidan mot pumpen och källaringången skulle få ett nytt liv, ett bättre liv. Det skulle bli en otroligt kort promenad mellan köksutgången och källaringången, kanske skulle en tvättstuga i källaren plötsligt inte vara så dumt?

Ofta blir det ju så, att med en tanke kommer fler, ibland fler problem, men ibland också bara: lättnad.
Och förståelse. Inte konstigt att en tillbakaflytt av en dörr kommer göra huset bättre, det fanns ju en anledning till att den var där från början.

Så det blir helt enkelt så att där det idag är ett fönster blir det en dubbeldörr ut på en liten avsats och sen en trappa ner. Och där det idag är en utgång bygger vi ett hörnskafferi. Och fönstret ut mot nuvarande uteplats, det blir en ruta längre.

MOT FRAMTIDEN

När vi inte jobbar på huset, följer jag andra som jobbar på sina hus. Sparar bilder, inspireras, ställer frågor.
Framför allt handlar det om bilder på fönster. I april påbörjas renoveringen av vår fasad och med det byte av alla fönster.
Så här kommer vår fönsterinspiration.

Kuskhuset har nästan precis färgerna som vårt hus kommer att ha när renoveringen är färdig. Och mest nyfiken är jag på offerbrädan. Det är just snickerierna som är det som tar mest tankekraft just nu, hur vi ska få till det så att det liknar vårt hus vid uppförandet som möjligt.

Och det är lite av samma anledning som jag sparat den här från Emma von Brömssen. Och för tapetens skull. och färgerna. Det finns nog ingenting i den här bilden, och kanske framför allt med det här fönstret som är fel eller fult.

Grubbevägen har hemsnickrat en offerbräda som är så himla fin och enkel. Och att de gjort den själva gör att min (enligt Love väldigt enerverande) egenskap att tänka: vi kör! slår i taket. Det kan inte vara så svårt! Och fräs har vi ju! Nu kör vi! Eller så avvaktar vi… tänker till lite och gasar inte bara på.

Petra, eller Torpochtradgard som hon heter på Instagram har lagt upp den här bilder på deras veranda, och det gjorde mig himla glad för de har samma fasadtyp som oss, stående panel upp till fönster, och sedan liggande över fönstren. Och sån fin färgsättning.

UnderbaraBoning är himla fint att följa, där har Underbara Clara redan valt ut allt det finaste, så då slipper en jobbet med att leta genom olika hashtags och allt som brukar samlas där och som inte är intressant. Dock är det här otroligt intressant. Trappen! Fönstren! Fönsterbräden och fodren! Vill kopiera allt.

Och även den här utomhusbilden kommer från UnderbaraBoning. Och visst, jag älskar den där blomlådan, men det är inte den jag tänker på, utan här inspekterar jag att de har en dropp-plåt i just plåt och det syns inte alls så mycket. För vi tjafsar en del om sånt Love och jag, praktikaliteter mot finheter och tradition.

Och sen är det Sofia på Kummilbacken, som jag alltid inspireras av, och som jag alltid kan utbrista saker som ”VI HAR HITTAT FÖNSTER PÅ BLOCKET!!!” till, eller ”Kolla puckona här som satt in PVC-fönster”.
Sofia har flyttat från Göteborg (tråkigt för mig) och till Dalarna. Och har satt in gamla fönster med ett enkelt foder och dropplist i plåt.

NÄR PANIKEN TAR ETT STRUPGREPP OM EN

Sommaren lunkar på, eller rusar på. Det är som det brukar vara.

Tills spisen går sönder och det visar sig att syllen är bra murken.

Nu står vi här. Jag inbillar mig att huset lutar mer och mer, att vi kommer ramla genom golvet i sovrummet ner i vardagsrummet. Jag somnar med oro och vaknar med ångest.

Kanske är det precis så här det är att ha ett gammalt hus, men just nu är jag på gränsen att börja spela okontrollerat på Lotto eller Triss för att kunna dryga ut kassan.

Jag älskar det här huset, men det tar snart kål på mig.

DRÖMMEN OM GLASVERANDAN

Nu har halva juni gått. Jag måste erkänna att jag har vissa utmaningar med att greppa det. Hur kan tiden gå så fort? Det är som att allt går så otroligt mycket snabbare med ett förskolebarn också.

Plötsligt är det skolavslutningar, kalas, lekdejter och familjesammankomster mitt i allt annat vanligt hafs. Vi ska ju påbörja ett fasadbyte.

Men innan det är det glasverandan som ska blir mer klar.

Efter att ha upptäckt att golvet på verandan mer eller mindre var mjöl fick vi tänka om.

Love har velat glasa en veranda länge, jag he varit mer ”vi gör som det sett ut förr” men när vi insåg att slitaget mot golv och bjälkar var så stort gick det inte längre att motivera.

Jag gav mig ut på offert-jakt och slutade upp med att beställa tre fönster från Allmoge.se (inget spons nej). Modulmått 11×18. Ett modulmått som visade sig med nöd & näppe gå in. Men skam den som ger sig.

Verandan fick täckas av presenning i så många månader att vi måste gå över med en flaska vin till grannarna som ursäkt för den gräsliga utsikten de tvingats utstå.

Men sen kom fönstren, och vi började måla lager på lager på lager med kromoxidgrön linoljefärg.

Här någonstans började vi oroa oss något för höjden, och lite senare även bredden på fönstren. Hade vi (jag) mätt rätt. Nej. Det hade vi (jag) inte gjort. Med nöd och näppe lyckades Love ändå få till ett ramverk för fönstren och få in alla karmar.

En gravid, en minderårig hjälpreda och ett datum för bebis som var satt absolut senast 2/5, insåg vi att det viktigaste är att då det tätt utifrån. Bara det inte regnar in är vi på banan. Allt annat kan vänta. Så varje kväll packade vi ihop alla verktyg och virke som om att vi skulle åka in till förlossningen under natten. Men det dröjde som bekant något.

Så vi hann inte bara få in fönster och täta utifrån, vi, eller ja, snickarmästare Jansson Laos fick ihop även en pärlspontspanel, dörr och fönsterbräde innan det var dags för Tårtan att titta ut.

Och i förrgår, sex veckor efter den segdragna entrén på Östra har vi äntligen fått upp den sista pärlsponten. Med twisten: en hylla även ovanför fönstren!

Nu återstår skrapning av gamla panelen, nytt dörrfoder, drev & foder för fönstren och sen otaliga timmar målning.

Men vi har en glasveranda!