NÄTHATET

Det är så skönt att det kommit upp, att de går att ta på och att folk plötsligt verkar vara intresserade av att prata om det här. Första gången någonsin behöver jag inte skämmas, inte titta under lugg, inte fundera över hur folk kommer reagera. Om jag kommer få höra ”men det är inte så farligt, kom igen nu” eller som det var när jag var yngre ”han tycker bara om dig”.
Jag är trött på att hatet viftas bort som avundsjuka.
Jag är trött på att sexualisering viftas bort som kärlek och förälskelse.
Jag är trött på att mobbning viftas bort med ”de ser dig som ett hot”.
Oavsett hur hotad jag känt mig, hur kär jag varit eller hur avundsjuk jag upplevt mig vara, så har jag aldrig hatat med den kraft jag idag stöter på dagligen.
Jag har aldrig skrivit ett mail om att någon annan ”borde berikas i varje hål, så kan vi se sen hur du känner inför flyktingstormen”  jag har inte heller skrivit ”jag skulle vilja sära på skinkorna och se hur det ser ut där”. Det har inte fallit mig in. Inte funnits i min natur, inte känts direkt motiverat.

Från dagen jag började göra min röst hörd och synas har jag fått höra att ”det kommer komma några käftsmällar” och sen har någon mumlat ”vänd andra kinden till”.
Jag har vants in i att det är helt okej att dra ner mina byxor inför klassen, eftersom det är ett tecken på kärlek. Eller grannpojken som var så fixerad vid kvinnligt kön ”för att det var spännande”. Det var varken kärleksfullt eller spännande för mig. Det var skämmigt och sexualiserande. Jag minns hur jag inte ville prata om det, teg ihjäl det. Precis som med näthatet.
Jag har fått höra att det ”kommer med jobbet” och därför aldrig dryftat det.
Jag ser mig själv, och andra kvinnor, säga till GP att ”jag inte kan ta det seriöst med en lista” eller ”om de irriterar sig så på mig, då har jag gjort något bra”. Det där hotfulla och obehagliga blir alltså vårt kvitto på att vi gjort avtryck. Att vi lyckats agitera, att vi klarat av att hålla ut och framhäva vår egen åsikt.
Samma som i skolan alltså, att få byxorna neddragna, brösten nypna i, snippan ofredad, det har bara ändrat form, till en lista och till mail och brev.

Jag skulle kunna skriva ner allt som folk sagt till mig, allt jag hört, allt jag läst, men det spelar inte så stor roll.
När jag var med i Vem Vet Mest vände tongångarna, från att ha hatats för att var PK, eller att ta flyktingar i försvar, ställa politiker mot väggen, fick jag plötsligt höra hur snygg jag var, gullig, genuina ögon, smart. Men så kom det, efter ett slag. Hur mycket de ville stoppa kuken i mig. Hur mycket de ville sära på mina skinkor. Jag hörde hur jag själv sa ”men nu har det ändå vänt, det är ju skönt att de tycker om mig” det slog mig direkt hur jag, precis som alla andra i mitt liv, ursäktat deras dåliga beteende. Hur jag, som avskytt och känt mig kränkt, plötsligt sa att det var okej.
Jag har ändrat mig. Det är inte okej. Jag vill inte höra de där sakerna. Oavsett om det ”kommer med jobbet” eller inte. Jag vill få tycka vad jag vill, jag vill få se ut hur jag vill och jag vill kunna säga det högt. Utan att någon vill sära på mina skinkor, berika mig i varje hål, se mig våldtas eller trakassera mig om nätterna.

Men för att jag ska kunna göra det krävs en förändring som jag inte riktigt vågar hoppas på, för det tar tid.
För att mina döttrar ska kunna göra det krävs att ingen säger att tafsande, nypande, mobbning och sexualiserande är tecken på att någon tycker om dem, deras lärare till exempel skulle kunna sluta ursäkta de elever som tafsar, sexualiserar, hånar och mobbar som kärleksfulla personer.
För det här är ingenting annat än hat, kompisar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s