1997

Jag skulle fylla 10 år under sommaren 1997, det är helt logiskt eftersom jag är förr 1987. Jag såg fram emot den där födelsedagen.
Det var dags att bli stor, kanske inte vuxen, men stor.
Jag minns det med skräckblandad förtjusning, för lika mycket som jag såg fram emot det, lika mycket skrämde det. Jag hade läst lite böcker om bröst och mens och vissa tjejer fick, som jag då uttryckte det ”blod i kissen” ganska tidigt. Att jag var kort till växten och inte så troligt skulle få vare sig mens eller bröst på 10-årsdagen, det funderade jag inte så mycket över. Men, som sagt, lite skräckblandad förtjusning.
Men innan jag skulle fylla 10 skulle jag hinna gå en hel vårtermin i trean. Slutetappen. Sista månaderna på lågstadiet. För det var ju också en grej på den tiden, när en blev 10 och började fyran, då var lågstadieåren över. Vi skulle plötsligt bli nästnästnäst äldst på skolan och det kanske inte innebar makt, men det innebar någonting i alla fall vill jag minnas att jag kände. Fyrorna fick ansvara för luciatåget, bland annat.
Men i alla fall. Det skulle skolfotograferas. Det görs det ju varje år och flickrona kammades av mammor hemma och kilarna vattenkammade sig på toaletten innan de gick in till fotografen. Kanske var det någon som lånat en storebrors vax, jag minns inte det.
Men jag minns att min mamma satte upp mitt då råttfärgade hår, och att jag tog på mig en gul jeansjacka, jeans i samma gula nyans (de var ett set) och en stickad tröja från Chippie under. Och sen de dära sportsockarna. Jag vet inte var de kom ifrån, men jag hade dem, dessa sportsockar i frotté som töjdes ut så till den milda grad att de i slutet av dagen låg som en handduk längst fram i skon. Kanske var det att de knölat ihop sig som gjorde att jag tog av mig skorna på skolfotot. Ingen annan hade gjort det, men jag satt i strumplästen med mina korta ben dinglande i luften.

På skolfotot bränner jag av ett skratt, jag har lutat huvudet bakåt, dragit upp läpparna, fått till en dubbelhaka och en lustig uppsyn. Och mellan strumporna och byxorna syns huden. Som att detta inte vore nog har jag inte heller haft vett att lyssna på fotografen och sträckt på mig. Bland smala, söta, näpna Örgryte-flickor sitter jag på kanten i en kycklinggul dress och skrattar. Viktigt är att det inte är en kanariefågel som sitter där, nej det är en välgödd slaktkyckling.

Det går inte att ana hur en blir på foto, det kan jag fortfarande inte. Men den här gången, 1997 kom det som en chock. Sådär såg jag ju inte ut tyckte jag.
Medan fröken prickade av oss i klasslistan deklarerade hon högljutt att skolan bestämt att det skulle tryckas kataloger i år, för ovanlighetens skull, och att vi skulle vara tacksamma för detta. Och så säger hon att nästa gång det blir en katalog, det är först om tre år.
Tre år.
I den sekunden inser 9-åriga jag att det där kycklinggula (som i katalogen visserligen ser smutsvitt ut, eftersom katalogen är svartvit) flinet och dubbelhakan och glipan mellan frottéstrumpan och byxorna och den dåliga hållningen, det kommer jag att få dras med i tre år.
Det är bilden alla andra kommer att ha av mig för alla framtid.
Jag ville dö.
Jag tittar fortfarande inte i den katalogen. Jag har gömt den och jag har inte visat den ens för min kille.
Jag vill för allt i världen glömma 1997 och mina frottésockar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s