EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE

Idag har jag läst, det gjorde jag igår också, men idag blev jag klar med Egenmäktigt Förfarande.


Jag hade länge tänkt att låna boken på biblioteket, men eftersom jag aldrig kom mig iväg dit var det lika bra att köpa den.
Sagt och gjort, igår köpte jag den i bokaffären nere i mitt område (jag försöker hålla mig så nära hemma som möjligt, det vore roligt om stadsdelen blev mer än Condecco och söndagsmiddagar för 89:-. Så jag gynnar helt enkelt de i närområdet.

I alla fall, nu är den läst.
Jag uttryckte mitt motstånd ganska tidigt, jag smsade Cecilia om att jag inte riktigt visste vad jag kände.
Det är nackdelen med att dra ut på ett bokköp, alla andra har tyckt någonting.
Och ska jag vara ärlig är jag trött på äldre-erkända-män-vs-unga-ambitiösa-kvinnor-som-förlorar-sig-romaner.
Det första som slår mig är att jag konstant slungas tillbaka till 30-40-talet och plötsligt dyker det upp en mobiltelefon. Det irriterar mig. Jag kanske borde ta det som att kärlek är oföränderlig, men det är svårt. Så där besatt förälskad går det att vara  oavsett tidsålder. Kanske betedde sig dinosaurierna på precis samma sätt. Det är visserligen svårt för mig att veta just det där om dinosaurierna.
Det blir en sån där bok jag inte släpper, men konstant tänker att jag borde sakta ner takten på läsningen. Jag ville liksom dra ut på det, hinna tänka mer, men när jag kunde lägga den ifrån mig var jag någonstans ändå mätt. Jag hade nog inte orkat läsa mer om mig själv.

För så är det.
Jag har varit precis sådär kär som Ester är i boken. Jag har gått varv efter varv efter varv runt kvarter för att se om personen som bor där inne bara kanske skulle ta en promenad. Jag har suttit i trappen mitt emot och väntat tills det tänts i trappan på andra sidan gatan bara för att förstå att det är någon av personens kanske 15 grannar som är på väg ut.
Jag har erbjudit allt, min kropp eller bara en omgång TV-spel.
Och jag har fått nej, men ändå hört av mig igen.

Jag har varit Ester. Fast kanske inte så stark ändå, jag har förlorat mig mer. Jag har aldrig klarat av att anklaga någon för egenmäktigt förfarande. Jag har snarare sagt att ”du kan ju höra av dig när du vill” och sen gått med hoppet som en brosch på jackan.

Och visserligen är det fantastiskt skönt med igenkänning, men åh vad lyxigt det vore att läsa något om en helt skrupelfri kvinna.

Nu tänker jag låna min vän Sebastians ord:
”För den som är kär fungerar varje kärleksskildring som ett horoskop.”
Och för den som heter Emerentia går det bra att läsa vilken sida som helst i Egenmäktigt förfarande för att känna sig träffad och analyserad. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s