LÄR KÄNNA DIG SJÄLV – SVARA PÅ EN ENKÄT

Jag försöker ta mig igenom SIFOs enkät om medievanor, bara det att den är 30 sidor tjock och skittråkig.

Så istället stal jag en från Sandra och gör min egen kvalitativa Gallup.

jag gillar att läsa, skriva, prata. Och gosa med min hund.
jag sjunger på en fras av en låt jag hittat på men aldrig gjort något av.
jag älskar skriva. Tangentbords-smattret, rispandet av en bra penna mot pappret. Känslan av att öppna en ny skrivbok och det faller ut små klisterlappar och en vår ta bort det där snöret och lägga det längst fram och sen bara: börja om.
jag är inte speciellt bra på sticka. Jag vill verkligen, men ack så pilligt på ett sätt jag inte riktigt manövrerar känner jag. Borde lära mig ordentligt, behöver ju minst en halsduk per år och att göra den själv vore ekonomiskt.
jag föredrar förrätt framför dessert.
jag tycker om mustascher -snälla låt mustaschen vara kvar trots att hipsterskägget försvinner!
jag är beroende av pyschvatten. Att köpa en kolsyremaskin kändes först som en onödig lyx, men jag klarar mig inte utan den. Kanske borde montera in en riktig kran. Fast det kanske är dyrt? Jag måste kolla upp det där känner jag.
jag har på mig  ett svart nattlinne som inte får mig att känna mig sexig, men fri. Fri är bättre än allt.
jag dricker vi kan dela upp det. Hemma: pyschvatten. Ute: pastis, bloody mary, cava
jag lyssnar på Veckans Viktigaste Intervju. Mest för att jag intresserade mig för kokain-historien med Kringlan, hans nya åsikter och att jag själv tänker att jag nog vill göra barnprogram i framtiden.
jag blir arg på att många svenska politiker är så mjäkiga. Att många inte inser vikten av mångfald. Att jag själv är lat och inte ringer nya människor utan kör på i gamla hjulspår.
jag är rädd för väder. Så opåverkbart, att vara mitt i en tyfon får mig att känna mig så maktlös. Samtidigt som det var häftigt. Jag går gärna ut i regnet, står på klippan när det stormar, badar när det spöregnar, men när helvetet verkligen är där: då är det lite väl mäktigt.
jag önskar mig en sån Hövdig cykelhjälm, en uppblåsbar som inte får mig, som den tönt jag är, att känna mig töntig.
jag är pinsamt dålig på att vara tyst.
jag är uppväxt i Göteborg, på första toppen av en lång gata som när vi dragit upp cyklarna hela vägen upp kändes som avgrundslång, längst där nere låg döden och därför cyklade vi bara till första puckeln och tvärnitade utanför vårt hus.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s