ALLT JAG VILL ÄR ATT NÅGON SKA TYCKA OM MIG

Så jag ska sluta prata politik och feminism och miljön och ekonomin och annat oattraktivt.
Jag ska sola och sporta och bli smal och brun och glad.
Framför allt ska jag bli glad.
Så glad att jag studsar ur sängen om mornarna och sen skrattar hela vägen till… ja, vad kan det vara, graven?

Klart att det är skönt att hänga med glada människor, jag förstår att det är enklare. Men när vänner pratar om andra vänner och frågar sig varför de där vännerna inte hör av sig bara för att livet inte är på topp, då undrar jag. Kanske har det läst om att ingen vill hänga med ledsna och sura och helt enkelt gått på Nyheter24:s råd.

Jag har varit vän och trevlig och mystisk och sur och generös och sexig och visa hud och dansat och varit gränslös, men enda gången jag faktiskt träffat någon vettig var när jag gav upp att försöka behaga någon annan än mig.

Det går inte alltid att vara på topp.
Det går inte att fejka sig till toppen heller.
Och det vore väl trist att träffa någon under sommaren som var brunbränd, trevlig, generös och glad men som sen visade sig bara ha läst lite raggningsknep?

Var vem fan du vill. Var dig själv ba. Den som inte accepterar det, oavsett om du är generös eller brunbränd eller ingetdera är inget att ha. Inte ens en kväll.

PS. Orkar inte ens ta upp hur vidrigt galet det är att du som tjej ska bli bjuden och visa hud och sitta i knäet och skratta på rätt ställen. Det är liksom bara befängt. Som någon köpt underhållning.

EFFEKTEN AV ATT ”DET IBLAND GÅR LITE FORT ATT TRYCKA PÅ POST”

Tala är silver, tiga är guld.
Det sa alltid min fröken Agneta. Hon sa också att det var det ordspråk jag verkade ha svårast att förstå.
Jag tänker på det ganska ofta.
Hur lätt det är att prata. Hur svårt jag har att viska. Hur enkelt det är att slänga ur sig saker.
Jag hatar dit och hit och älskar hit och dit och jag döööör vad roligt eller tråkigt eller sorgligt något var.

Men ibland så går det liksom snett.
När en skriver om andra.
När en säger något om någon en inte har en relation till och inte utgår från sig själv.

När en säger att  ”äntligen valuta för tiggeriet” eller att ”tiggarna med mobil ska rösta” eller ” orkar inte se flickskägget”.
När en säger något om någon som redan ligger ner.
Eller som i tiggarnas fall. Någon som redan sitter på sina bara knän.

BnTrlq9IYAAYURE BnTv1hCIEAANVzl
Det gör mig ont.
Jag förstår att det går snabbt ibland. Jag förstår att det inte är så att eftertanke alltid finns. Jag förstår att det lätt kanske slinker ut något ur munnen utan att det passerat hjärnan först.
Men jag förstår inte hur det kan hinnas skrivas ner, tryckas på post och sen skickas ut i cyberspace.
Hur det kan gå så långt.

Det går att be om ursäkt. Att pudla, buga och förklara hur dåligt det hela var.
Det går att gå vidare och säga ”jag förstår att det inte var din mening”.
Men de som retweetar för att de håller med en känd politiker, fotbollsspelare, kändis, programledare, producent.
De har redan fått medhåll av någon offentlig. De har redan fått sina åsikter godkända.
Det är det farligaste.
De som inte tar tillbaka tweeten. De som inte pudlar. De som inte säger att det gick för fort.
Det är dem som är de farliga.

MOBILISERAR MINA VÄNNER

Och de som inte ens är mina vänner men som jag gärna hade haft omkring mig.
För den goda sakens skull.

Så nu fortsätter jag med det. Skickar mail, bönar och ber, checkar av på en lista och fortsätter, börjar om, gör det igen och igen och igen.
Och lyssnar på denhär:

Lite annorlunda bild i sammanhanget där kanske. Den kan vi prata om en annan gång

JADDABADDABOU

Okej, ska skriva text om kvinnor i musiken igen.
Ibland undrar jag hur många gånger jag behöver skriva den här texten.
Texten om att för få tjejer får scenutrymme. För få kvinnor i rollen som bokare. För få kvinnors namn i stora rubriker.

Det är uttröttande. Hur stor debatten än blir mellan varven, verkar det inte gå fram. Kulturkalaset improvar inte sina bokningar (pratar nu förra året, har inte kollat årets än) och Gröna Lund verkar inte ens se att de kunnat byta namn till Gubbe Lund.
Ja, ni förstår.
Men jag skriver samma text igen och hoppas att kanske, kanske, kanske blir det lite bättre ändå.
Kanske kan min killes lillasyster få se att det finns ett helt gäng kvinnor och tjejer hon kan ha som musikaliska förebilder nu när hon startat band. Kanske kan det vara jättemöjligt och helt naturligt för henne att fortsätta med det hela livet, bli peppad och sen som killar har gjort i all evighet, satsa på en icke avlönad musikalisk karriär istället för att plugga till något. Jag hoppas det, verkligen. Jag hoppas att fler tjejer skiter i att vara duktiga och gör något av sitt liv. Jag hoppas att de ba kör på sina drömmar.

Det var det. Nu ska jag jobba. Och imorgon ska jag träffa Jerker Fagerström på DDB och prata jämställdhet.

DEKLARATION-SCHMEKLARATION

Herrejesus.
Hur gjorde jag det här förra året?
Hur kan jag inte minnas hur jag gjorde det förra året.
Bild för att illustrera läget:
Bild 2014-05-05 kl. 21.41

Nu dök deklarationsfrågan Personal inom företaget upp. eh ingen????!?!?!?!?!?! Kan jag ens ha personal i min enskilda firma? Det vore nåt.

Plötsligt insikten om:
1) att jag borde starta ett aktiebolag.
2) att jag verkligen borde hitta en revisor som inte får mig att skämmas över skrynkliga kvitton.

Behöver svar på nummer 2.
Nummer 1 får mig mest att känna mig som Blondinbella. Hon respekteras ju av ett gäng män pga ”hennes driv” så det kanske inte är så dåligt ändå.

Firar det hela med att fakturera förra veckans spelningar samt att skriva krönikan jag fått beställd. Som att det vore en belöning att jobba  mer. Snart har jag väl en egen hudvårdsserie eller nåt.

PS. Ja, jag har sånt gel-nagellack. Jag har gjort det själv, så mycket Blondinbella är jag inte att jag gör det på salong. Någon måtta får det vara.

NÄR TALANG OCH PERSONLIGHET INTE ÄR KVINNLIGT

Det finns ett gäng yrken som förpassas män.
De flesta yrken förpassas män.

Inte nog med att det är färre kvinnor inom många yrken, avbildas de än mer sällan i många yrken. Fotografer är män. Musiker är män. DJ:s är män. Journalister är män.
När bara män ses och hörs i en yrkesgrupp är det inte bara ett helvete för framtiden, det är också en nedervärdering av de kvinnor som jobbar med yrket i dagsläget.
Att kvinnor aldrig hörs, ses eller talas med gör att jobbet inte känns värdigt.

När unga tjejer aldrig får förebilder stängs dörrar.

Därför blir jag jublande glad när jag hör att reklambyrån DDB Stockholm ska anställa tjejer.
När jag gick på Berghs och tänkte bli copy hade vi färre kvinnliga föreläsare på två år än vad vi flesta har fingrar på högerhanden.
När Guldäggsgalan 2014 summeras säger KOMM:s ordförande Jessica Bjurström att vi måste putta upp tjejerna på scen.
Hon har rätt.

Det är nästan uteslutande män som vinner reklampriser i Sverige. Det är nästan uteslutande män som snackar reklam i Sverige. Det verkar bara vara män som gör reklam i Sverige.
Men vi kvinnor då? De som fortfarande jobbar? De som slutat? De som gör någonting annat? De som kände att det inte var någonting för dem?

Varför har de slutat? Varför gör de någonting annat? Och varför var det ingenting för dem?

När DDB stockholm letar kvinnor blir jag jublande glad.
Sen läser jag var VD:n Jerker Fagerström säger.
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.08.08
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.13.05
”Vi är alltid på jakt efter de bästa talangerna, och personligheten är alltid avgörande. Men nu vill vi även att fler kvinnor jobbar hos oss…”

Där har vi problemet. Medan mina fellow mans-reklamare alltid kunnat vara sköna snubben, reklamaren med halsduk inne, reklamaren som kommit på crazy-idéer om att byta namn på chokladkakor, eller kanske, ja, vad vet jag? Nåt annat.
Så har jag känt mig tvungen att vara duktiga flickan. Aldrig ta för mycket plats. Alltid avväga hur jag säger, vad jag gör, vem som tittar. Fått höra att personligheten är för stor för att rymmas bland de andra. Trots att kompetensen är hög.
Sett hur kapabla kvinnor gått från att känna att de kan förändra världen till att skriva resebroschyrer åt kommunen.
Sett hur kvinnor går ner i tid, byter jobb, går över till kundsidan, slutar göra reklam.

De har säkert inte lika stor eller härlig personlighet. Säkert inte heller samma talang.
Då är det ju skönt att män som Jerker Fagerström finns. Som kan tänka sig att anställa dem ändå.

PS. Slump i rekrytering existerar inte.