INTE NOG MED ATT TÖNTAR INTE HAR SMEKNAMN, DE LYSSNAR PÅ CELINE DION OCKSÅ.

Höll på att inleda med en historia om min mamma igen, det vore nästan konstigt, som om att den här bloggen var hennes och inte min.
Det här ska inte handla om mamma, det ska handla om Celine Dion. Min stora idol från 97- ja, när slutade det vara så egentligen? Och har det verkligen slutat?

Jag kom och tänka på det här för att min kompis Tobias skrev frågande om Adele var vår tids Celine Dion och om Celine i såna fall var underskattad. Intressant frågeställning kände jag och här är jag, skrivandes så att tangentbordet börjar bli varmt, hamrandes på tangenterna.

Celine, som så många fick upp ögonen för när hon sjung smäktande till Titanic. De flesta tänker jag tyckte om henne för att det fick en att drömma sig ombord på det där skeppet, iklädd kläder ala 10-talet, och framför allt. Förföra Leonardo DiCaprio. Spelar ingen roll att de romantiska och sexuella erfarenheterna var mindre än noll och att kärlek hittills bestått av att fråga chans på Olle (trots att han var snorig, inte speciellt snäll och inte alls så himla rolig egentligen, men just därför: det fanns en minimal chans) (han sa nej). Där öppnade Celine dörren. Plötsligt var inte hjärtat gapande tomt och erfaranheten minimal. Nej, med fantasins värld (och frasen Every night in my dreams, I see you, I feel you) hade jag både blivit avmålad naken endast iklädd gigantiskt smycke OCH tryck en varm hand mot en immig ruta i en bil äldre än min egen farfar.

Musiken till filmen fortsatte sen att ackompanjera min avståndsförälskelse i min seglarinstruktör, Anders och sen också förälskelsen i Fredrik Ljungberg (han hade ju sån fräsig friss).

Men i takt med att erfarenheterna började sträcka sig lite längre än till chansfrågningen av Olle (som sa nej två gånger, drog ner mina byxor en gång, men också gav mig en puss på kinden en annan) kunde en kanske tro att Celines musik skulle dö ut, försvinna, tvina bort. Men nej. Inte här inte. På Prinsgatan spelas Celine så fort Love går utanför dörren. När dagen på jobbet känns extrajobbig och det inte ens går att dansa bort tristessen på toaletten. Då mimar jag som bara helvete till It’s all coming back to me now.
För bättre pepp-och-ta-dig-samman-låt, det vet jag inte.

Och när det fnissas från kollegorna när jag lägger ifrån mig lurarna och Celines stämma ekar över kontorslandskapet (ja, hon bör lyssnas på med väldigt hög volym) reser jag mig bara stolt. Kanske är det lika töntigt att lyssna på Celine idag som det var 1998 när alla andra slutat drömma om att vara Leonardos älskade i Titanic, men vad gör det när allt kommer omkring. De kan fortsätta lyssna på Adele, kanske fnissar något åt dem om 20 år.

HELLO HÖSTEN!

Hellohösten
Det regnar så mycket att jag trodde att det var diskmaskinen som gått igång igen när det i själva verket var regnet mot rutan. Naiv som jag är hyste jag ett överdrivet stor förhoppning om att hela hösten skulle vara lika torr som oktober varit. Nu känns det som att det duggat smått sen november inleddes, vilket kanske inte stämmer, men känslan är ju ändå sån.
Så jag stickar vidare. Och lyssnar på dokumentärer. Äter en pizzasallad och planerar för vad jag ska spela på Yaki-Da’s 5-års jubileum ikväll. Fem år gamla låtar kanske. 2010. Vad för musik kom då egentligen? Eller snarare: har jag ens släppt taget om 2010:s musik… Får fundera på det samtidigt som jag tittar på den här.

 

JAG STICKAR!

Jag bestämde mig i somras för att jag skulle ta tag i stickningen. Jag hade aldrig lyckats med någon längre stickning och virkningen hade enbart tagits till nivån av ett pannband.

Ganska fort insåg jag att jag inte alls kunde virka. Eller det gick ju framåt, men alla lite mer erfarna virkade som jag träffade tittade på mitt alster med förundrad min. Vad gör du? Frågade både min egen mor, svärmor och kvinnan i stickbutiken.

Virkar sa jag och om de tre kvinnorna inte varit så väluppfostrade hade de nog skakat uppgivet på huvudet.

Så med det i ryggen fortsatte jag. Till slut kunde jag överlämna ett litet paket till min senaste kompis William. En randig filt som matchade hans vagn. Efter 14 dagars konstant virkning var jag less och trött och ville bara sluta. Aldrig mer virka. och aldrig mer möta dessa förundrade blickar.

Nej. Det var dags att börja sticka.

Jag stickade en filt och repade upp den. Och sen stickade jag en till och repade upp den. Övade på räta och på aviga. Om och om igen.

Och sen gick jag ner och köpte mig en rundsticka. Jag gick någonstans här bananas. Åkte till en garnbutik i Stockholm och köpte på mig för 300 kronor, åkte också till Tjörns Ullared och fyndade tjocka ullgarner som jag sen inte ens vågade sticka med. (Senare upptäckte jag guldgruvan på Myrornas och köper nu aldrig nytt garn). Men så försökte jag mig på några små strumpor. Eller snarare bebis skor. Jag råkade ta fel sticka och när de skulle provas på den nya kompisen visade det sig att skon snarare var till någon på neonatal-avdelningen. Och mössan som jag skulle sticka med rundstickan då? Ja, samma där. William kunde inte ens klämmas in i blåbärsmössan och den fick förpassas till dockkläder.

Men nu har jag nog lyckats ändå, jag tar rätt storlek på stickorna och läser beskrivningarna ordentligt och lyckas fantisera ihop både katter och jordgubbar.

Det blir mest barnsaker. Det går ju så fort och jag är en resultatinriktad person, så barn- och babykläder blir perfekt för en sådan som mig.

Och nu kommer skrytet.

En styck hjälmmössa (att antingen ge bort eller lägga i förvar inför framtiden, det finns en risk att våra framtida barn kommer få gå i stickat till sena 40-årsåldern om det fortsätter i den här takten.)

hjälmmössa

Jag skrev ner mönstret ur huvudet här.
Jag tänker mig mössan i tre delar (enklare att hålla koll på maskor samt ökningar och minskningar då.)
Lägg upp 34 maskor
Del I
Varv 1: Öka 1 maska i första maskan. Sticka ihop 2 maskor innan de 2 sista maskorna.
Varv 2: Gör inga förändringar
Varv 3: Öka 1 maska i första maskan. Sticka ihop 2 maskor innan de 2 sista maskorna.

Håll på såhär till varv 32. Du ska alltså ha ökat 16 gånger.
Sen gör du tvärtom, alltså:
Varv 1: Sticka ihop maska 3+4 Öka  1 i sista maskan.
Varv 2: Gör inga förändringar
Varv 3: Sticka ihop maska 3+4 Öka  1 i sista maskan.
Håll på såhär till varv 32. Du ska alltså ha ökat 16 gånger.

Del II
Sen gör du samma, fast i halv skala
Varv 1: Öka 1 maska i första maskan. Sticka ihop 2 maskor innan de 2 sista maskorna.
Varv 2: Gör inga förändringar
Varv 3: Öka 1 maska i första maskan. Sticka ihop 2 maskor innan de 2 sista maskorna.
Håll på såhär i 16 varv. Du ska alltså ha ökat 8 gånger.
Sen gör du tvärtom, alltså:
Varv 1: Sticka ihop maska 3+4 Öka  1 i sista maskan.
Varv 2: Gör inga förändringar
Varv 3: Sticka ihop maska 3+4 Öka  1 i sista maskan.
Håll på såhär till varv 16. Du ska alltså ha ökat 8 gånger.

Del III
Samma som del I. Maska av och sy ihop!

Snoddarna kan du lära dig att sticka här.

MED P1 SOM SÄLLSKAP

Den som vaknar först hos oss ansvarar för radion. Den ska sättas på innan kaffet är i filtret och innan brödrosten är framplockad. Sen står den där. På hyllan och skvalar. Varenda minut som vi är hemma. Ibland står den på även när vi inte är hemma.
Vi skrattar på På Minuten och jublar när Kristin Lundell & Johan Hilton gästar Lantz i P1. Men allt oftare konkurreras radion ut av TV:n.

Om jag rannsakar mig lite så inser jag att vi egentligen inte behöver någon TV. (Vi blev med TV när jag började jobba med TV och Love tycker att det är bra att ha TV om ”något händer, typ Palme blir mördad”) När vi inte hade TV betedde vi oss bättre mot varandra (eller vi hade i alla fall roligare ihop). En ansvarade för korsordet medan den andra lagade maten. En stickade medan den andra hackade gurka.

Nu händer det istället att vi äter framför TV:n, skyndar oss in i vardagsrummet när Million Dollar Listings vinjett hörs. ”Det är ju sååå intressant med hur de jobbar” och ”En har ju ingen aning om hur den där världen fungerar egentligen”. Nej. Det har vi inte, eller hade, efter 10 avsnitt har vi nog insett att de bara förhandlar och sen säljer de, eller så köper de. Den största behållningen är nog ändå att de fightas lika mycket som fruarna i The Real Housewives of [insert valfri stad]. Och det kan jag tycka om. Att inte bara kvinnor framställs som vidriga skitsnackande rovdjur. Nä, även manliga mäklare på Manhattan beter sig så. (Ja, jag tycker ju att det borde finnas någon kvinnlig mäklare att följa, ja).

Igår hände det igen. Radion konkurrerades ut och jag fastnade framför TV:n, efter Million Dollar Listing satt jag kvar, såg Dessertmästarna och sen Aktuellt och sen kom den. Sista delen av ”Ett bättre liv” om immigranter i läger i Malmö. Och det kändes skönt. Att se någonting som inte bara lade sig i hjärnan som luft och ingenting. Idag ska jag se om det finns något riktigt att titta på. Och gör det inte det, ja, då ska jag försöka hålla mig till radion. Även om jag haft på P1 hela dagen och det kanske blir lite repriser. Välja det lite svårare och inte lika insålda helt enkelt.

Och när vi flyttar, då skiter vi i TV-abonnemanget.

HEJDÅ PLAST!

Skärmavbild 2014-05-21 kl. 14.39.09
Illustrerar detta matiga inlägg med mat+plast. En bit svart sopsäck i rostbrödet.

För ett tag sen köpte jag ett gäng böcker om gifter och andra farligheter och började plastbanta hemma.

Det finns mycket mer att göra, den där drömmen om soffan från Norrgavel hägrar ju inte bara för att den är snygg, utan för att den är svanen-märkt och miljösnäll också.

Men plastbantningen kände jag ändå var relativt enkelt. I alla fall i köket. Svårast var att göra sig av med Margerethe-skålarna jag samlat på mitt under en tid, men dem fick min mamma och sen gick det av bara farten. Att ge bort det till andra som är okej med plasten gör det lite enklare.

På loppis köpte jag inför vårt bröllop ett gäng bunkar, mått och formar i rostfritt och aluminium, diskborstarna i trä är så mycket finare än de i plast och gamla använda plastlådor har vi hivat sen innan.

Viktigast kändes matlådorna. De som värms och kyls om vartannat och så himla lätt ersätter en porslinstallrik i jobbets matsal bara för att det går fortare. Istället för de i plast köpte vi några i glas från IKEA. De har visserligen ett lock i plast, men det värms inte och utgör en bra start på det plastbantade livet.

Hittills har den svåraste uppgiften varit disktrasan. Jag lyxade till det med en från Växbo Lin, men den har ännu inte blivit en solklar favorit. Jag tänker att jag istället ska satsa på några av returmaterial, men i mer klassisk Wettex-känsla.

Vi har lite engångsartiklar kvar som är gjorda i plast. Sugrör som vi ska använda slut, plastfolie och så, men det änvänder jag hellre slut än slänger. Kanske blir utmaningen större när vi flyttar och det finns mer utrymme för onödiga saker. Men att gå tillbaka til plastiga skärbrädor (även om jag ibland drömmer om en sån vikbar de visar på TV-shop) känns just nu ganska avlägset.

Summasumarum känns det, efter att ha läst om och av andra som är i plastbantar-tagen, att det är svårare när en har barn. Vi hade inga plastskedar, melanim tallrikar eller nappflaskor.

Om du kanske letar julklapp och väger mellan onödig pocket, mer nödvändig donation till välgörenhet, men kanske ändå vill ge något fysiskt. Så finns det ett gäng plastbantar-startkit här.

SOFFOR OCH ANDRA YTLIGHETER

Mellan det att jag vaknar, sätter rubriker, skriver krönikor (läs min senaste här förresten) och ser på Vänner letar jag också soffa. Eller vi letar soffa. Men mest är det jag.
En skulle kunna säga att vårt nya vardagsrum kräver en hörnsoffa. Men inget rum kräver någonting, utan det är bara vi som hyser en önskan om att ”öppna upp rummet” med en hörnsoffa.
Inredningen har stigit mig åt huvudet känner jag ibland. Men det är ju roligt med ett ”intresse” om det nu inte vore så förbannat dyrt.
I alla fall. Nu börjar det kännas som om att jag varvat internet och önskelistan toppas av en ekonomiskt ickegångbar soffa från Norrgavel som ser ut såhär:

Dock fås pris ”vid förfrågan” vilket inte bådar gott alls för att vara ärlig.
Så istället har jag fått skippa hela vi-vill-ha-naturvänligt-i-vardagsrummet, sätta upp någon slags sparplan och fått fortsätta surfa runt efter hörnsoffor.
Men hörnsoffor är generellt ganska fula. Typ såhär. Mer gillestuga och biosalong.

Det hela har urartat till att jag i natt drömde om hur vi själva byggde en soffa av två sängar.
Nej. Vi behåller nog den gamla ändå.