EN REDAKTÖRS BETRAKTELSER: VARFÖR VI INTE VILLE JOBBA MED BOKMÄSSAN NÄR NYA TIDER MEDVERKADE

Nyss nåddes vi av nyheten att nya Tider inte kommer att få medverka på årets Bokmässa.

Något vi applåderar.

Igår, mitt i bebisbubblan nåddes jag nämligen av nyheten att Lina Neidestam hoppade av bokmässan och tillsammans med resten av Djungeltrummans ledningsgrupp valde vi att idag på morgonen ha ett möte. Det var inte bara Styrbjörns första ledningsgruppsmöte (via Skype, så klart, jag tar inte ut mitt prematura barn i verkligheten, no worries) utan också ett väldigt enat sådant. Om Nya Tider ställer ut, kommer inte vi.

Djungeltrumman har under flera år samarbetat med Bokmässan, vi har haft en årlig bokmässe-förfest och i år hade vi långtgående planer på att dedikera hela vårt nummer till Bokmässan, smocka det fullt med yttrandefrihet (vilket är temat), skriva om hotade journalister, proppa med boktips och hålla fanan högt i bokmässe-rapporteringen. Vi hade planerat in att fotografera och dokumentera en mängd fester, gå på seminarium och ta en stor och aktiv del av mässan. Men när nya Tider skulle vara med kan inte vi komma. Vi har idag en redaktionsmedlem som är papperslös och på redaktionen och arbetsplatsen i stort har vi olika bakgrunder och vi kände helt enkelt att vi inte kunde ta med hela Djungeltrumman till Bokmässan och garantera att alla skulle känna sig trygga.

Att låta Nya Tider ställa ut blir helt enkelt en fråga kring vems yttrandefrihet som ska få plats, och en tidskrift med (enligt Expo) nära relationer till Nordiska Motståndsrörelsen anser inte vi ska få ta den platsen. Därför valde vi att efter vårt möte i morse meddela Bokmässan att vi inte längre vill samarbeta med dem. Det var roligt så länge det varade, men när de bjuder in Nya Tider, då tar det slut.

Istället bestämde vi oss för att vårt bokmässenummer blir ett nummer helt tillägnat yttrandefriheten, hotade journalister och mindre bokmässa.

Djungeltrumman är ett magasin som inte ställer sig bakom organisationer eller företag som bjuder in främlingsfientliga aktörer. Och det är viktigt för oss att markera det. Och det gör vi inte bara mot Bokmässan, i radio och andra medier, utan också mot de som nu känner att det är okej att ringa upp oss direkt och prata om hur Nya Tider minsann också ska få vara med. Jag svarar alla lika: Vi kan inte ställa oss bakom det här. Och vi kan inte garantera att alla som jobbar med och för oss känner sig trygga när Nya Tider är med.

Nu, några timmar, artiklar och radioinslag senare, har Bokmässan valt att backa och inte låta Nya Tider medverka på mässan. Huruvida vårt samarbete återupptas får vi se, men vi kommer att värna vår värdegrund om vi fortsätter diskussionerna med dem.

LAPPSJUKAN//INSTAGRAM FOR BABIES

Dag 6 på Östra. Det innebär att Styrbjörn Loveson Lund nu är fem dagar gammal. Det är otroligt att han varit här så länge, fast samtidigt har jag svårt att avgöra hur många dagar det gått sen vi kom hit. Det känns som hundra sen jag plötsligt låg på en brits och inspekterades av fem olika läkare. 

Nu bryr vi oss mer om ömmande bröst, bilirubin-värden och att gå upp i vikt. 

På våra 20 kvadrat inne på Neonatalavdelningen 309 får vi plats med en härlig dubbelsäng, en amningsfåtölj, ett litet skrivbord, två skåp, några hyllor, en TV och en högteknologisk bebissäng med tillbehör. 

Varje dag försöker vi i omgångar gå på något ärende, köpa lunch, glass, inhandla något på Apoteket eller bara sitta och läsa lite i solen. 

Och så funderar jag på bebis-instagram. Nu tenderar min instagram att fyllas i samma takt som telefonen av bebisbilder. Men frågan är om varesig mina följare, jag eller Styrbjörn egentligen vill det… Gulligt i början, javisst, men sen: vem blir och är jag och hur kul är det med urgullig bebis hela tiden och är det ens så att vi ska visa upp honom, oavsett gullighetsgrad? 

Är lösningen en instagram för släkt och de närmsta, nu har vi 100 trådar igång med bilder och meddelanden vi skickar mellan våra familjer och sammanlagt 7 syskon. Det tenderar att bli ett sammelsurium av smsande mest. 

Det återstår att se, än så länge njuter vi mest, och nu börjar han äntligen lukta lite mer bebis och inte så mycket sjukhus som han gjorde i början. Vi ser framtiden med andra ord. Och jag längtar efter att få ligga i vår soffa och slökolla på någon av SVT:s väldigt konstiga dagsprogram (varför typ bara motorsport och skit?!) 

Tills nästa gång: en bebisbild där vi matchar i Polarn & Pyret

48 TIMMAR TUMULT

Plötsligt låg han bara där, inte på mig, inte ens bredvid mig, utan i egen säng, med mängder av sladdar, monitorer och elektroder på och runt sig. 

Men han är vår och även om han är så ytterst liten och fågelungeaktig är han tuff. 

Nu bor vi på Neonatalavdelningen och lär oss allt om sondmatning, vägning, blöjor och närhet. 

Vi jobbar på att ligga hud-mot-hud och allt har redan blivit lättare sen vi kunde koppla bort solmadrassen för ett slag. 


Nu ska vara bara bli lite tryggare, sen tar vi oss an världen med storm. 

PÅ BRÖLLOP I NÅGOT LÅNAT OCH NÅGOT BLÅTT

Det blev ett ofrivilligt frånfälle här, min ambition om att varje dag skriva någonting föll, men av en bra anledning: ett bröllop! (ska dock lösa Veckans stickning åt alla stick-sugna, jag lovar!) I helgen var det nämligen så att Loves syster slog till och gifte sig och hela kalaset höll vi hemma hos oss. Tanken var ett trädgårdsparty, men vädret, detta aber, gjorde att vi satt inne och kurade istället, men vad gjorde det, när allt kom omkring.

Jag har lyxen att få ha en koboltblå klänning som numera inhyst inte bara en utan tre bebismagar, förutom min egen även Marias och Linneas. Det blir konstigt känslomässigt på något sätt, kanske för att hormonerna så här i vecka 34 svajar ganska rejält och jag pendlar mellan att själv känna att jag bara vill kura ihop mig hos min mamma till att jag försöker ta ansvar och inse att om 44 dagar så ska jag själv stå och vara någons mamma. Eller så är det helt enkelt bara så att det är otroligt roligt att ha haft samma festklänning på sig som sina vänner, och alla gånger på bröllop i vecka 34, 35 och 36. Maria sydde den till mitt och Loves förra året, Linnea använde den på sin systers och nu fick jag ha den på Loves systers. Återvinning, lån och återanvändning på allra bästa sätt. Hormonerna gör också att jag plötsligt kände att det skulle vara okej att köpa ett par skor för 600 kr att ha i de cirka 50 dagar som återstår av graviditeten. Någonting som inte är det minsta likt mig. Jag försöker likt Ebba von Sydow räkna ut pris-per-användning på alla mina plagg och våndas lite över att köpa saker för ett specifikt tillfälle. Utom nu då, då plötsligt har min tidigare personlighet blåst bort och jag tänker mig inte riktigt för (prisa öppet köp!) utan blir istället en sån Lyxfällan-person men som sen åtminstone klarar av att lämna tillbaka det som inte kvalar in på listan: saker-jag-kan-ha-tills-de-går-sönder. Därför var ju ett lån av en dessutom emotionellt viktig klänning mer än perfekt.
DSC_0305
Som present till brudparet hade jag bett Charlotte (hör av er om ni behöver fotograf och jag förmedlar!) att komma och fotografera lite när de kom ut från Rådhuset. Därför finns numera den här bilden där jag mest är stor och helig.
Hon fotade vårt bröllop och även min byline och nu står jag i valet och kvalet om hon ska fota mig lite med min mage. Det är verkligen inte jag egentligen, och jag skrattar varje gång jag går förbi fotostudion på vår gata som marknadsför sig med en bild på en ytterst gravid kvinna som blundar och håller om sin cello, dessutom tror jag att hon är naken. Tack och lov är min cello på lagning och jag har en betydligt mindre mage, så någon direkt kopia av den bilden går inte att få till, men jag är samtidigt rädd att jag ångrar mig om jag inte har några bilder på ”livets mirakel” (*urk*). Kanske är det värt att känna sig lite obekväm ett tag. Kanske hamnar bilderna bara i en låda som våra barn hittar om några år och äcklas lite av. Eller så förvarar Love en bild i plånboken och smygtittar på ibland, eller så är det som med de flesta andra foton, mest någonting en bör ha. Frågan är, ångrar en verkligen bara sånt en inte gör. Eller ångrar en saker en gör, som en gravidfotografering, till exempel? Att inte ha en gruppbild på alla 80 från vårt bröllop är ju någonting jag fortfarande grämer mig över fruktansvärt. Det hade jag ju ingen aning om just då.

ANDRA JAG LÄSER

I perioder läser jag otroligt mycket, slukar böcker som om att det inte finns en morgondag, men sen jag började sticka har jag blivit sämre på läsningen. Stickningen konkurrerar ut böckerna helt enkelt. I och med mitt jobb läser jag ju dock ofantliga mängder text och mail varje månad ändå, kanske bidrar det också till att jag läser mindre just nu. Jag inser nu när jag skriver det här att ljudböcker vore toppen, men samtidigt vet jag hur mycket jag filosoferar samtidigt som jag stickar, att jag har svårt att lyssna på någonting för mitt huvud är på annan plats. Men jag får testa. (Då finns bara det lilla problemet vilken tjänst jag ska välja, tar hemskt gärna emot tips i kommentarerna!)

Men jag läser en del på telefonen och datorn, bloggar, artiklar, krönikor, så jag tänkte att jag skulle dela med mig av det.

Emma Elwin – Make It Last
Emma skrev jag redan förrgår att jag läser. Emma läser jag mest för att hitta inspiration i det här hållbara, hon är inte så anal som eko-pappor och bärnstensmammor, men har ett bra, kanske lite mer urbant tänk som inte blir det som min mamma kallar för ”Växtfärgat linnesjok”.

Chez Wood – The Way We Play
Härifrån hämtar jag min bästa matinspiration, ofta superenkelt, men ändå av en känsla av exklusivitet. Min bästa sallad (skiva tomater tunt, hacka rödlök eller salladslök, gör en dressing på vitvinsvinäger, dijonsenap och olja, klart!) kommer härifrån och jag gillar det här med inte så många ingredienser och alldeles för mastiga saker. Hemma har vi just den diskussionen väldigt ofta, hur Love dels kan göra så mycket mat, men också hur den ofta blir så tung. Nu är det såklart härligt med en gryta eller tjock pasta ibland, men lika mycket tycker jag om att bara steka lite rädisor med lite lök, blanda ett ägg med lite pastavatten och sen röra ihop det hela.

Atilio – Sandra Hjort
Sandras blogg läser jag egentligen utav en slump, ja liksom ramlade över hennes blogg när jag googlade ett recept, nu minns jag inte ens vilket, men jag fastnade för att hon gör så mycket själv. Och då inte på Kitty Jutbring-jag-målar-allt-turkost-sätt, utan på riktigt. Hon snickrar elementskydd, sågar trä, löser saker. Och så odlar hon. Trots att hon bor i lägenhet. Och så tar hon tillvara på oväntade grejer, som maskrosor som hon kokar till sirap och annat. Lite sånt som jag själv gärna känt att jag hade tid och ork till, men som bara blir stående.

Underbara Clara 
Clara läser jag mycket för att hon lever ett liv jag skulle vilja leva. Jag vill leva många olika liv inser jag ibland, men just Claras jordbruksliv är någonting jag verkligen drömmer om. Vi kommer växa ur vår trädgård innan vi växer ur huset, och det blir tydligare än någonsin just när jag läser Claras blogg. Extra mycket tycker jag om de gånger Clara skriver som hon gör här om ångest, just den insikten kom jag och min vän Malin till för flera år sen, då sa Malin helt sonika ”Men Emerentia, alla har inte känt ångest” och den insikten tog mig på precis samma sett som den verkar ha tagit Clara. Något som är så reellt för en själv känns lätt som allmäntillstånd för alla.

Annika Leone
Annika läser jag för att jag tycker att hon verkar så himla smart. Ensamstående och skitstark och med bra åsikter och tankar. Jag tänker att hade jag bott i Stockholm hade jag velat vara hennes vän.

Elsa Billgren

Ibland funderar jag på varför jag läser Elsas Blogg, men kanske är det för att det verkligen känns som om att jag får lov att spionera på någon annans liv. Det är nog ofta det jag gillar med bloggar, att jag spionerar. det känns lite förbjudet, att jag spanar utan att bloggägaren vet att jag spanar. Elsas blogg är ingen jag hämtar inspiration ifrån, varesig det gäller inredning eller livsåskådning, men jag tycker om att titta på bilderna ändå.

Emma Sundh
Emma är lite i samma kategori som Elsas blogg, jag spionerar lite, fast här inspireras jag lite mer, mest just nu i hur hon klär sitt barn Majken, som är sådär sockersöt, men ändå inte opraktisk. Det tycker jag är viktigt, att barn inte är opraktiska, men ändå kan vara fina.

Kanske har du som läser något mer tips, förutom på vilken ljudboks-tjänst jag ska välja, släng in dem i kommentarerna!

PINSAMT!!

Inspirerad av Elsa Billgrens pinsamma inlägg tänkte jag att det är dags att bekänna färg. Lite pinsamhet gör nog världen till en bättre plats ändå. Jag har länge försökt jobba på hela var-och-en-skäms-för-sig-själv-grejen som min mamma försökt tuta i mig hela livet, och jag lär fortsätta med den attityden nu när jag själv ska bli förälder. Jag kan ju bara tänka mig at min pinsamhetslevel kommer skjuta i höjden om sisådär 11 år. Då kommer jag vara en 40-årig mamma som dansar fult, pratar ful, har fel skidkläder, lyssnar på fel musik och inte har någon som helst koll. Men tills dess är jag min egen värsta kritiker.

Så, här, ett gäng pinsamma ögonblick kommer här:

När jag skickade en video på min mage till Cissi Wallin.
Jag tänkte att jag skulle skicka en film på när bebisen sparkade till min yngsta kompis Lou (genom hennes mamma, hon är 4 och har självklart inget eget insta-konto) och skrev lite om ”tjo vad det går i magen” och fyllde i vem som skulle få meddelandet och sen tryckte jag på skicka. Vems inkorg det hamnade i? Cissi Wallins.

Då jag satte mig i fel persons knä och valde att kritisera hans foton.
Under Way out West för några år sen hade jag lovat att vara min bästa väns wing woman. Sagt och gjort spanade jag killar hela helgen (och resten av sommaren för den delen också) när det plötsligt slog mig att min kompis, en fotograf från Stockholm hade precis det hon sökte. Lång, mörk, snygg och rolig. Sagt och gjort, han måste finnas i pressrummet och jag smugglade helt sonika in min vän under hittepået att jag skulle intervjua henne. Väl uppe i pressrummet ser jag honom, likt en uppenbarelse sitter han där, den långa stockholmaren. Så jag går fram, på något vänster lyckas jag glida ner på stolens karm och därifrån ner i hans knä. Hans bilder upplever jag som mörka och det säger jag också. Den här sturska sidan måste ha fått lite bränsle av festivalstämningen och allt vad det innebär. När jag väl har tryckt mina lite flottiga fingrar mot hans skärm, påpekat bildkvalitén och är redo att presentera min vän. Då vänder jag mig mot honom och inser att det inte alls är min vän. Den här personen, vars knä jag besudlat med mina väldigt korta shorts känner inte jag. Personen vars knä jag klämt ner mig i har gestikulerat förfärat sen jag kom dit. För den här personen känner inte jag.

Hur det gick med min matchmakning sen? Jorå, de har barn ihop idag. Och killen vars knä jag satt i? Ingen aning om vem eller var han är, kanske ses vi på VIP-området i år, jag lär inte känna igenom honom alls.

Gången då jag skrek ”Visa mig korven” på herrtoan.
En gång var jag på firmafest, jag gillar inte firmafester, det finns två olika levels, antingen supa sig precis lika full som fullaste gubben och därför kunna med att ställa till en riktigt ordentlig scen när han börjar bete sig illa. Eller så håller du dig helt nykter. Vad jag valde den här gången är inte så intressant, men jag var i alla fall extremt hungrig när det skulle serverar nattamat. Bland företagets flera hundra anställda hade jag tappat bort de jag kände bäst, och när jag då lokaliserade min ena chef var det ingenting annat än JACKPOT! Så jag satte av efter chefen, och såg ingenting annat än korv framför ögonen. För om någon måste ha koll, då är det ju chefen. När jag väl är så nära chefens rygg att jag är säker på att han kommer höra skriker jag VISA MIG KORVEN!!! Omgivningen tystnar. Det går självklart inte att höra en knappnål falla, vi är på fest, men känslan av vakuum infinner sig. Jag är bland herrar och idel herrar på herrtoan. Att befalla chefen att visa korven är ingen hit då.

Och sist: två gamla godingar
Första gången jag drack rödvin och tappade tänderna. 
Jag hade fått lov att gå på P3 Guld ett av de första åren det hölls i Göteborg. Detta trots att jag knappt börjat gymnasiet. Jag klädde mig för ändamålet i en ärtgrön klänning från Maria Westerlind kombinerat med ett par skor jag ”fyndat” på REA för 1000 kronor istället för 3000 kronor. Skorna var fuschia rosa. Till det iklädde jag mig ett lika rosa halsband och ett sidenband i håret i precis samma färg. Jag var omåttligt nöjd med min klädsel och kände inga som helst dåliga känslor över att gå på den här galan alldeles själv utan sällskap och vara runt 10 år yngre än de flesta andra. Jag var glad och nöjd och kände att det är nu jag går från ung och okänd till ung och lovande.
Jag fick ett kuvert med min badge, ett nyckelband, några matbiljetter och lite dryckesbiljetter. Det var ingen som brydde sig om att kolla mitt leg när jag hämtade ut mitt kuvert, och inte heller när jag väl kommit in på Park. Jag var som han Idol-Johan, alldeles för liten, men ändå på plats och ostoppbar. Så jag lämnade fram min biljett och fick det som serverades. Rödvin i jätteglas. Det var bara att dricka på. Det smakade skit. Men vad gör det om hundra år. Jag drack och kände väl att det gav något slags utslag på gå-rakt-o-metern, men fortsatte. Någon sa att maten serverades någon våning upp och jag tänkte att hissen: den blir bäst. Så där stor jag plötsligt med Ola Salo och resten av The Ark i hissen, som brukligt på hotell hade hissen speglar och jag tänkte att jag borde se över mitt appearence för kvällen. Det får mig att skrika till. Mitt i hissen med mitt bästa band närvarande. Jag hade inga tänder kvar! Och läpparna. De hade intagit en annan färg de med. Oh! The Perks of rödvin som ingen hade lärt mig.

När jag släppte en brakare i läkarfamiljens kök.
Vi gick i gympa jag och min kompis när vi var 10. Varje fredag aktiverades vi i den inte så resultatinriktade LING-gymnastiken som höll till i skolans lokaler. Det var lite spännande att gå till skolan när den var stängd, och skönt att slippa tuffingarna. Varje fredag hjulades och hoppades och kullerbyttades det utan något som helst fokus på att vare sig vara rak i ryggen, klara av en flic-flac eller nicka mot några domare. Vi sprang runt i ärvda gympakläder och trivdes mest. Ofta sov vi över hos varandra efteråt och var som barn är mest. Och varje gång skulle vi självklart äta efteråt. Just den här gången sover vi över hos Andrea. Hennes syster är några år äldre och otroligt cool. Hon går i sexan och jag har i något svag ögonblick skojat med att sätta en av hennes klasskompisars BH på huvudet. Var lika delar imponerad som rädd för BH-storleken, men det är en annan historia. Vi sitter där, i stilla gemak och äter, när någon frågar om vi lärt oss något nytt på gympan idag. Ingen av oss är sena med att berätta om hur vi kullterbyttat och stretchat och övat. Men så känner cirkusartisten Lund att det finns lite utrymme att imponera. Så hon lämnar bordet (utan att ursäkta sig) slår sig ner på golvet bredvid Flat Coated Retrivern och säger ”jo, jag har lärt mig att lägga båda benen bakom huvudet” det går ett sus genom middagssällskapet. De ska få se någonting de själva inte är i närheten av att klara av. Allra minst den mustaschprydda fadersestalten. Jag tar sats, tar tag om tån med handen och slänger upp högerbenet när jag avbryts av ett brak och en stank inte ens värdig hunden bredvid. Nu är det definitivt knäpptyst i köket.

Något år senare var vi inte ens vänner längre. Hur mycket som berodde på brakaren vet jag inte. Det kan också haft med att göra att jag inte var speciellt fräck.

Och som en bonus: något som jag tyckte var jobbigt då, men inte kunde bry mig mindre om idag:


Ett felstavat namn när allt jag ville var att kunna vara sökbar på stureplan.se

NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT

Vi diskuterar inte ekologiskt så mycket hemma. Vi köper det bara. Gurka, tomater, paprika (lite svårhittat ibland). När det kommer till bebisen har vi köpt det mesta begagnat, jag har stickat av gamla garner från myrornas, och i de flesta plaggen står det ”organic cotton” vilket ju känns extra bra, de är inte bara urtvättade de är också ekologiska i grunden. Summasumarum har vi nog maximalt 8 plagg som är nyinköpta. Jag har läst och inspirerats av Emma Elwin (som ibland ger mig lite väl mycket köp-begär för att vara en bra hållbar inspiration dock) och blev gruvligt besviken när vi inte kunde beställa den giftfria vagn då den inte längre såldes i Sverige (jag jagade återförsäljaren i veckor, mailade, ringde, smsade) men hon har ändå gjort att jag inte lockats till nyköp, utan orkat stanna på min inslagna väg: köp använt, ärv, sy själv.

Men så kommer vi till gosedjuret. Det är nästan det enda som finns kvar på vår lista över saker vi känner att vi behöver. Jag har sytt den här grisen som just nu inte har något namn, det är ju svårt att döpa gosedjuren innan ägaren har något att säga till om. Det får helt enkelt bli en namngivningsceremoni lite senare.
Emerentia_Gris
Men nu när BB-väskan skulle börja planeras (jag packar den inte pga tänker att jag då kommer (som Love konstant skämtar med all sjukhuspersonal om) föda i november) insåg jag att Grisen är otroligt stor. Grisen är i ungefär samma storlek som barnet kommer vara när hen kommer (om hen nu inte kommer i november det vill säga). Så då började jakten på ett ekologiskt, giftfritt gosedjur.
Och se så mycket fint vi hittade:
noshorning12

anka_3

fagel_2
Förlåt alla som kanske köpte de här gosedjuren redan. Men det är det tråkigaste jag sett. Jag vill ha en ullig-gullig björn eller kanin eller får eller gris eller någonting annat som liksom känns lite mysigt. Och då kommer vi till det trista med ekologiskt. För ibland blir det inte riktigt lika bra. Det är som om att alla pengar går till produktionen och designen kommer liksom på efterkälken, den glöms nästan bort. Jag kämpar ivrigt emot min mamma om att eko-kläder måste vara växtfärgade stora linnesjok, men ibland falerar det när jag ser gosedjur som den där rutiga noshörningen där uppe. Då får hon rätt. Och det gör lika ont i hjärtat då som det smakar illa i munnen när en öppnar de ekologiska torkade aprikoserna och de är alldeles bruna och fula (i jämförelse med de konventionellt odlade besprutade väldigt aprikosfärgade och fina) och sen inte smakar så gott heller. Åh, då kan jag känna hur alla mina argument bara faller.
Men tittar vi vidare hittar vi detta:
18440000_default
HUR gulligt som helst. På precis alla plan, ekologisk bomull, bra stoppning, mjukt och ulligt. Förutom prislappen. 465 kronor.
Och jo, ja vi kan visserligen ta beslutet att vi köper ett gosedjur för 465 kronor och sen inte så många mer, då får det vara bra med grisen, björnen och räv-skallran vi redan köpt. Och sen inget mer. Och det är ju självklart ett hållbarhetstänk i bara just den lite mer minimala konsumtionen, den avvägda och planerade konsumtionen. Och vi som familj har råd, om vi avstår från en öl och en middag ute, att köpa den här på studs. Men! Men! MEN! Det stör mig. Det stör mig att en ekologisk nalle kostar 465 kronor, för det för att det inte är tillgängligt för alla, och det borde det.
Så jag beställer hem den här nallen och förbannar den. Och hoppas att den ALDRIG kommer bort någonsin, för när jag hör om andras strategier om att köpa 10 likadana apor från IKEA känner jag att det ju är otroligt smart, men också ohållbart. Fast smart. Men ohållbart. Men smart. Ja, ni fattar. Jag tror aldrig att jag ställts inför ansvaret praktisk VS hållbarhetsprinciper lika mycket som nu. Det är definitivt ställt på sin spets.