PINSAMT!!

Inspirerad av Elsa Billgrens pinsamma inlägg tänkte jag att det är dags att bekänna färg. Lite pinsamhet gör nog världen till en bättre plats ändå. Jag har länge försökt jobba på hela var-och-en-skäms-för-sig-själv-grejen som min mamma försökt tuta i mig hela livet, och jag lär fortsätta med den attityden nu när jag själv ska bli förälder. Jag kan ju bara tänka mig at min pinsamhetslevel kommer skjuta i höjden om sisådär 11 år. Då kommer jag vara en 40-årig mamma som dansar fult, pratar ful, har fel skidkläder, lyssnar på fel musik och inte har någon som helst koll. Men tills dess är jag min egen värsta kritiker.

Så, här, ett gäng pinsamma ögonblick kommer här:

När jag skickade en video på min mage till Cissi Wallin.
Jag tänkte att jag skulle skicka en film på när bebisen sparkade till min yngsta kompis Lou (genom hennes mamma, hon är 4 och har självklart inget eget insta-konto) och skrev lite om ”tjo vad det går i magen” och fyllde i vem som skulle få meddelandet och sen tryckte jag på skicka. Vems inkorg det hamnade i? Cissi Wallins.

Då jag satte mig i fel persons knä och valde att kritisera hans foton.
Under Way out West för några år sen hade jag lovat att vara min bästa väns wing woman. Sagt och gjort spanade jag killar hela helgen (och resten av sommaren för den delen också) när det plötsligt slog mig att min kompis, en fotograf från Stockholm hade precis det hon sökte. Lång, mörk, snygg och rolig. Sagt och gjort, han måste finnas i pressrummet och jag smugglade helt sonika in min vän under hittepået att jag skulle intervjua henne. Väl uppe i pressrummet ser jag honom, likt en uppenbarelse sitter han där, den långa stockholmaren. Så jag går fram, på något vänster lyckas jag glida ner på stolens karm och därifrån ner i hans knä. Hans bilder upplever jag som mörka och det säger jag också. Den här sturska sidan måste ha fått lite bränsle av festivalstämningen och allt vad det innebär. När jag väl har tryckt mina lite flottiga fingrar mot hans skärm, påpekat bildkvalitén och är redo att presentera min vän. Då vänder jag mig mot honom och inser att det inte alls är min vän. Den här personen, vars knä jag besudlat med mina väldigt korta shorts känner inte jag. Personen vars knä jag klämt ner mig i har gestikulerat förfärat sen jag kom dit. För den här personen känner inte jag.

Hur det gick med min matchmakning sen? Jorå, de har barn ihop idag. Och killen vars knä jag satt i? Ingen aning om vem eller var han är, kanske ses vi på VIP-området i år, jag lär inte känna igenom honom alls.

Gången då jag skrek ”Visa mig korven” på herrtoan.
En gång var jag på firmafest, jag gillar inte firmafester, det finns två olika levels, antingen supa sig precis lika full som fullaste gubben och därför kunna med att ställa till en riktigt ordentlig scen när han börjar bete sig illa. Eller så håller du dig helt nykter. Vad jag valde den här gången är inte så intressant, men jag var i alla fall extremt hungrig när det skulle serverar nattamat. Bland företagets flera hundra anställda hade jag tappat bort de jag kände bäst, och när jag då lokaliserade min ena chef var det ingenting annat än JACKPOT! Så jag satte av efter chefen, och såg ingenting annat än korv framför ögonen. För om någon måste ha koll, då är det ju chefen. När jag väl är så nära chefens rygg att jag är säker på att han kommer höra skriker jag VISA MIG KORVEN!!! Omgivningen tystnar. Det går självklart inte att höra en knappnål falla, vi är på fest, men känslan av vakuum infinner sig. Jag är bland herrar och idel herrar på herrtoan. Att befalla chefen att visa korven är ingen hit då.

Och sist: två gamla godingar
Första gången jag drack rödvin och tappade tänderna. 
Jag hade fått lov att gå på P3 Guld ett av de första åren det hölls i Göteborg. Detta trots att jag knappt börjat gymnasiet. Jag klädde mig för ändamålet i en ärtgrön klänning från Maria Westerlind kombinerat med ett par skor jag ”fyndat” på REA för 1000 kronor istället för 3000 kronor. Skorna var fuschia rosa. Till det iklädde jag mig ett lika rosa halsband och ett sidenband i håret i precis samma färg. Jag var omåttligt nöjd med min klädsel och kände inga som helst dåliga känslor över att gå på den här galan alldeles själv utan sällskap och vara runt 10 år yngre än de flesta andra. Jag var glad och nöjd och kände att det är nu jag går från ung och okänd till ung och lovande.
Jag fick ett kuvert med min badge, ett nyckelband, några matbiljetter och lite dryckesbiljetter. Det var ingen som brydde sig om att kolla mitt leg när jag hämtade ut mitt kuvert, och inte heller när jag väl kommit in på Park. Jag var som han Idol-Johan, alldeles för liten, men ändå på plats och ostoppbar. Så jag lämnade fram min biljett och fick det som serverades. Rödvin i jätteglas. Det var bara att dricka på. Det smakade skit. Men vad gör det om hundra år. Jag drack och kände väl att det gav något slags utslag på gå-rakt-o-metern, men fortsatte. Någon sa att maten serverades någon våning upp och jag tänkte att hissen: den blir bäst. Så där stor jag plötsligt med Ola Salo och resten av The Ark i hissen, som brukligt på hotell hade hissen speglar och jag tänkte att jag borde se över mitt appearence för kvällen. Det får mig att skrika till. Mitt i hissen med mitt bästa band närvarande. Jag hade inga tänder kvar! Och läpparna. De hade intagit en annan färg de med. Oh! The Perks of rödvin som ingen hade lärt mig.

När jag släppte en brakare i läkarfamiljens kök.
Vi gick i gympa jag och min kompis när vi var 10. Varje fredag aktiverades vi i den inte så resultatinriktade LING-gymnastiken som höll till i skolans lokaler. Det var lite spännande att gå till skolan när den var stängd, och skönt att slippa tuffingarna. Varje fredag hjulades och hoppades och kullerbyttades det utan något som helst fokus på att vare sig vara rak i ryggen, klara av en flic-flac eller nicka mot några domare. Vi sprang runt i ärvda gympakläder och trivdes mest. Ofta sov vi över hos varandra efteråt och var som barn är mest. Och varje gång skulle vi självklart äta efteråt. Just den här gången sover vi över hos Andrea. Hennes syster är några år äldre och otroligt cool. Hon går i sexan och jag har i något svag ögonblick skojat med att sätta en av hennes klasskompisars BH på huvudet. Var lika delar imponerad som rädd för BH-storleken, men det är en annan historia. Vi sitter där, i stilla gemak och äter, när någon frågar om vi lärt oss något nytt på gympan idag. Ingen av oss är sena med att berätta om hur vi kullterbyttat och stretchat och övat. Men så känner cirkusartisten Lund att det finns lite utrymme att imponera. Så hon lämnar bordet (utan att ursäkta sig) slår sig ner på golvet bredvid Flat Coated Retrivern och säger ”jo, jag har lärt mig att lägga båda benen bakom huvudet” det går ett sus genom middagssällskapet. De ska få se någonting de själva inte är i närheten av att klara av. Allra minst den mustaschprydda fadersestalten. Jag tar sats, tar tag om tån med handen och slänger upp högerbenet när jag avbryts av ett brak och en stank inte ens värdig hunden bredvid. Nu är det definitivt knäpptyst i köket.

Något år senare var vi inte ens vänner längre. Hur mycket som berodde på brakaren vet jag inte. Det kan också haft med att göra att jag inte var speciellt fräck.

Och som en bonus: något som jag tyckte var jobbigt då, men inte kunde bry mig mindre om idag:


Ett felstavat namn när allt jag ville var att kunna vara sökbar på stureplan.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s