KVINNOR FÅR ALDRIG BARA VARA STARKA OCH GRYMMA

Varje söndag tittar vi på Midnattssol. Innan det har vi har följt Bron, Homeland, Brottet och The Killing, Den som dräper och Top of The Lake.

Men jag börjar tröttna. Jag börjar tröttna på att kvinnorna alltid måste ha problem. Är det inte ett kackigt förhållande till sonen (Brottet/The Killing och Midnattssol) så är det en diagnos (Bron och Homeland) eller varför inte ett förflutet med övergrepp (Den som dräper)  eller en graviditet (Midnattssol) eller kanske också ett självskadebeteende (Midnattssol).

Som svar på all (oftast) mansförvållad skit kvinnorna i serier vi slukar tvingas bära på kommer The Fall. En kvinnlig huvudroll som bara stövlar in och tar. Tar män, kollegor, yngre kollegor, yngre män, kvinnor och knappt visar någon reson. Precis som män gjort i thrillers och deckare i all evighet. Deras beteende, sexuella preferenser och aktiviteter får stå oförklarade. Det behöver inte finnas någon som helst diagnos eller dunkelt förflutet för att det ska accepteras att de förbrukar människor.

Jag är så urbota trött på att starka kvinnor alltid måste bära på någon skit. De kan inte bara få lov att supa sig fulla och fortsätta jobba som Wallander (okej, han drabbas av demens senare, men det är låååångt senare) eller ta en virre med grannen varje kväll och bara lyssna på opera och inte alls drabbas av sin dåliga relation till någon exfru, dotter eller sexuellt övergrepp från barndomen (BECK) Harnesk i Midnattssol är visserligen en man som verkar kunna ridas av sina demoner, han lever i en hemligt homosexuell relation, men hittills har det aldrig varit så närvarande som Kahinas självskadebeteende.
En utredande kvinna i en dramaserie kan aldrig bara få vara grym. Hon kan aldrig bara få vara okommenterat fantastisk på att lösa brott utan hon måste grumlas till, förfulas, förändras, förstöras. Kvinnan är aldrig bara sitt jobb, hon är också mamma, ofrivillig, frivillig eller inte alls en mamma och då ska det också kommenteras. Hennes privatliv ska alltid spilla över på hennes yrkesliv och hon ska alltid synas i sömmarna för just det. Alltid ska hennes kollegor eller de som jagas kunna ta upp detta trumfkort och trycka det i ansiktet på henne.

Därför är det så befriande att titta på The Fall försöka glömma hur Stella Gibson (Gillian Anderson) svärtas ner lite av den Male Gaze som omger henne och hennes sidenunderkläder och bara njuta. Försöka vara lika obrydd som hon är. Och ifrågasätta på precis samma sätt som hon gör, ”om jag vore en manlig kollega hade du aldrig frågat det här”. Nej. Om Stella Gibson och hennes  vore en manlig kollega hade vi aldrig diskuterat ditt sexliv. Du hade inte haft självskadebeteende och ditt drickande hade bara varit avkoppling. Och du hade inte haft varken Aspergers eller varit bipolär.

HORAN OCH LUCIAN

Vi vaknar självmant tidigt i vår familj numera. När klockan är sju är vi i regel redan ganska pigga, sitter i soffan och tittar på Gomorron Sverige. Styris ligger och tar igen sig, Stina har krullat ihop sig och jag har satt mig i skräddarställning och vikt upp datorn. De senaste dagarna har jag jobbat med ett och samma blogginlägg. Förlossningsberättelsen. Det kanske kommer, eller så gör det inte det. Men just nu har annat tagit mitt fokus. Horor och Lucior närmare bestämt.

Jag hör hur Dalmon Haffo kallar Annika Strandhäll för hora. Han kollar in i kameran när han gör det och runt omkring skrattas det. Jag slungas tillbaka till skolåren. Det totalt medvetna i att trycka ner någon och ett gäng som står bakom och skrattar. Allra oftast handlar ju såna här yttringar om kultur. Det är acceptabelt att kalla Annika Strandhäll för hora, precis som det verkar vara okej att skrika hora på läktaren när vi kollar fotboll eller när en inte gillar en tjej av valfri anledning.

Det är inte mer än rätt att Dalmon Haffo får gå, men saken är att Thomas Tobé måste rensa mer. Han måste ta tag i puckona bakom, de som skrattar, Dalmons kollegor. De som inte direkt ifrågasätter vad fan han håller på med. De som inte går fram och inför kameran säger emot honom.


När jag just den här morgonen går igenom mina mail hittar jag ett från Åhléns. I jakt på rabatter och erbjudanden sprättar jag numera upp varenda kuvert och läser varenda mail direkt. Mitt i all hopplöshet inför män som öppet kallar kvinnor för horor knockar Åhléns mig. Kanske är de en del av Forsman- och Bodenforssamhället och den nya medvetna reklammakandet, men faktum kvarstår: det ser ut att vara en pojke med kort hår som dessutom är rasifierad som får lov att vara Lucia. Det är framtiden. Den är här. Jag jublar. Mina amningshormoner gör att det kommer en tår. Min son kommer kanske kunna vara pepparkaka, Lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller snögubbe eller något annat passande för säsongen. Kanske kommer han få välja själv. Och det är just bilder som den här som kommer göra det möjligt. Normaliserandet behövs. Oavsett vem som är avsändaren.
Samtidigt väntar jag på mobben. Erik Almqvist kan ju inte bara kalla kvinnor för horor utan att få något kännbart straff utan hela hans svans kan välta ett helt Lucia-tåg bara för att Lucian inte är vit och blond.

När det sägs att det politiska klimatet har hårdnat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, det råkar nog bara vara så att det fastat på film först nu. Vi glömmer plötsligt hur grisar kallas för judesvin i en ”rolig” historia hos SD och hur det är helt okej att kalla valfri kvinna för hora på Kungsgatan i Stockholm och sen hämta ett järnrör. De som sa sig vara moderater när jag växte upp hade inget problem med att kalla någon för hora och på skolgårdar runt om i Sverige kallas mängder av människor för horor dagligen.

Var och en skäms för sig själv, brukar min mamma säga, men det gäller bara pinsamma mammor för faktum är att när du infinner dig i ett sammanhang har du en skyldighet att ta avstånd från idioti, rasism och förtryck.

När din kollega kallar kvinnor för horor ska du inte skratta med.
När din kollega tycker att inga andra än vita flickor ska få vara Lucia ska du säga åt hen.
Det är ditt ansvar. Och gör du inte det borde du få sparken du med.

BÖCKER JAG KONSUMERAT DET SENASTE

Sen Styrbjörn gjorde entré i världen för igår exakt tre månader sen har jag konsumerat mer populärkultur än på länge, jag har plöjt serier under amningsmarathon och varje gång jag promenerat har jag lyssnat på dokumentär eller ljudbok. Under de tre månader jag nu använt mig av Bookbeat har jag hunnit lyssna på ett gäng böcker och nu tänkte jag att ge en liten recension på det jag hittills tagit mig igenom.


Tiggaren – Sofie Sarenbrandt

Var den första boken jag lyssnade på. Jag älskar mord och tänkte att det här verkar vara av en bättre kaliber än Camilla Läckberg, och skrivet av en kvinna. Den tar jag! Och det gjorde jag. På mina första staplande promenader lyssnade jag mig igenom hur mordutredarna jobbar undercover med en grupp poliser som seriemördar tiggare. Nu i efterhand inser jag att det här faktiskt är en deckare värd att lyssna på. Verklighetsförankringen i Jimmie Åkessons Sverige gör att den kryper under huden.


Den vita staden – Karolina Ramqvist

Efter att ha läst Flickvännen i somras när det var som allra varmast och magen var som störst ville jag läsa fortsättningen. Jag önskade mig en suggestiv bok om Karins liv utan John. Jag kände inte det där. Ganster-mamman fanns inte där, och inte heller någon hjärtskärande ömhet, eller icke-ömhet för barnet Dream. Jag störde mig på riktigt så mycket på den Karin jag tidigare upplevt som stilren, trots hennes kokainnäsa, valde att döpa sitt barn till Dream att jag i perioder hade problem att lyssna på boken. I efterhand hade jag faktiskt glömt att jag lyssnat på den. Fortsättningen på Karins liv kändes inte så jobbigt som jag hade hoppats, inte lika trasigt, ensamt och utsatt. Mer som en sista säsong på en TV-serie som mått bättre om vi fått fantisera ihop slutet själva.


Kan man dö två gånger – Leif GW Persson

Jag tänkte att fiktionen måste kunna överträffa verkligheten och hoppades på något i stil med Leifs medverkan i Veckans Brott. Så blev det inte. Här följer vi Evert Bäckström och dennes granne på ca 9 år (!!) som ska lösa brott. Kvinnor får åka salami-hissen efter kvällar i ”skilsmässodiket” på Riche. En Annika på samma avdelning som Bäckström är en stor bodybuilder-kvinna som mer än gärna sticker sin tunga i halsen på Bäckström och hans supersalami kan inte säga nej. Mordet då? Praktiskt taget glömt det, men släng in ett äktenskap mellan en svensk man och en thailändsk kvinna, lite Tsunami, en döskalle och sjöscouter. Ja, oemotståndligt dåligt. Efter 13 timmar med hörlurarna är jag trött på att ha Claes Malmberg framför ögonen och väljer därför något nytt.


Bucketlist – Katrin Zytomierska

Ska helvetet aldrig ta slut undrar du, nej, säger jag. Efter 00:04:57 orkar jag inte mer. Det här är som när jag själv skrev min första roman när jag var 13. Jag valde de delar jag gillade ur mitt liv och la till lite önsketänkande. Precis så gör Katrin också. Hon tar det hon gillar med sitt liv, sin ekonomi, LCHF-mode och vindsvåningen hon köpte efter skilsmässan. Sen kryddar hon lite mer ett ex som heter Peder och lite pedantiskt tänk kring matsäckar till barnen och möjligheten att ta ut en lön på 120 000 (allt enligt hennes revisor). Och så beskriver hon i detalj hur du skapar ”magi” med mat, strimlar Zucchini istället för pasta, gör en chokladmousse på dadlar och kakao och annan skit. Huvudrollen Mila klarar dessutom av att lokalisera en Pradaparfym trots att bäraren är en svettig flyttkille. Denna egenskap verkar lika förfinad som Per Hagmans förmåga att lokalisera menstruerande kvinnor enbart på deras doft.

Och så har jag läst också. En riktig tjockpärmad bok:

Glöm mig – Alexander Schulman

Jag hyser ett konstigt agg mot Schulman, jag tror det ligger långt tillbaka innan han gjorde pudlar, och vägrade svara när ett Göteborgsnummer ringde honom på mobilen. Det är ett sånt förakt för människor som liksom sipprar igenom. Men Glöm Mig, den fastnar. Jag diskuterar den med min mamma efteråt. Hur Lisette Schulmans fasad rämnar och hur barnen måste ta tag i det. Med amningshormonerna i blodet känns den innanför huden, rädslan över att när en är som mest hudlös med sitt alldeles nya barn ska bli utsatt. Och någonstans kändes det så otroligt skönt att Schulman gör upp med hela sin uppväxt efter Skynda att älska som mest kändes som ett otroligt vurmande för en inte alltid perfekt pappa. Efter att ha läst Skynda att älska undrade jag länge varför mamman var så utelämnad och jag valde då den enkla vägen: anse att Schulman är en man som attraheras av män och bara ansåg att mamman skulle finnas där. Nu visar det sig att det är helt tvärtom och förståelsen jag fått för Schulman gör att jag inte bryr mig så mycket om hans tidigare fjanterier, kanske dags att ge honom en ny chans.

Äta. Sova. Överleva. Se på min son och försvinna ner i honom.

img_7086Vi sitter som fågelholkar. Eller hunden sover och barnet snusar, de är lyckligt ovetandes, men jag tror ändå att Stina kröp lite närmre i natt när hon kände att jag var orolig och inte kunde sova. Men vi sitter här, klistrade vid TV:n, jag vaknade klockan 03, skulle läsa allt jag kom över och amma samtidigt. Jag läste tre rader, tre ovissa rader och lade ner telefonen. Istället sjönk jag ner i min sons ögon där i mörkret. Det kompakta mörkret. Det omslöt oss och jag väckte Love. Jag tror han vinner, sa jag. Jag tror han vinner. På övervåningen sover min syster. Jag kämpar mot impulsen att smsa henne och säga att jag tror han vinner. Jag tittar på min son och tänker på hur oberört han äter. Hur han gör det han kan för att överleva: äta, sova, äta sova. Vi kanske borde lära oss av honom. Äta. Sova. Överleva. Det må låta nattsvart, som att jag målar upp en bild av Dantes inferno men det känns så. Det känns så trots att det här inte drabbar mig primärt. Jag vita svenska kvinna drabbas inte hårdast.

Men känslan är samma som när Jimmie Åkesson och SD valdes in i Riksdagen första gången 2010 hade jag förtidsröstat och bodde i USA. Då var mina amerikanska vänner bestörta. De satt tryggt i båten med Obama och jag avundades dem. Nu är vi på samma plats.
När klockan är 05 smsar jag min syster. Hon är också vaken. Vi ligger i varsin säng och låter mörkret rulla in. Trots att det börjar ljusna utomhus känns det mörkare nu.

För en galen man kan bygga en mur. En galen man kan mörda ett folk. Men runt omkring sitter alla de som inte reagerar tillräckligt hårt, som inte röstar emot, som inte gör någonting.
I morgonsoffan sitter Jimmie Åkesson och kommenterar Donald Trumps vinst. Det är så här det börjar skriver min vän Magnus om det tilltaget.
Är det just det här jag kommer att berätta för min son hur allt började. Hur en man utsåg en hel religion till vår gemensamma fiende (igen).
Och samtidigt går det inte att få bort tanken ur huvudet: hur kunde det hända. Hur kan väljarna gå på att Trump inte är en del av etablissemanget? En vit man är alltid en del av etablissemanget i USA. En vit kvinna kan vara född in i det. Men är fortfarande en mindre del av det än en vit man med makt och obetalda skatter.

Jag hör hur Trump välkomnas av nazistiska Gyllene Gryning.
Och Trump kommer välkomnas av Löfvén och av Merkel. För att de måste. Det är de på ytterkanten som är de mest intressanta. Vilka som nu ser sin chans, som ser sina allierade i en man som vill bygga murar, utrota en religion och utföra massutvisningar.

Och det enda jag är glad över är hur berörd jag blivit över valresultatet. Det betyder att jag måste ha kraft att stå emot, engagera mig, och ta bladet från munnen.
Och så det andra. Äta. Sova. Överleva. Se på min son och försvinna ner i honom.

MATERIELLA DRÖMMAR OCH ÖNSKELISTOR

Ju mer jag fastnar i soffan framför Gilmore Girls (äntligen är alla sju (!!!) säsonger avklarade) desto mer sugen blir jag på att gå bananas och köpa allt jag ser. Det är som stillasittandet kräver en shoppinggalen motprestation. Så jag fastnar vid fönstershoppande på nätet och lägger saker på minnet tills dess att min mamma, syster och Love frågar vad jag önskar mig. I min familj har man alltid fått lova att önska sig vad en vill, men alla önskningar brukar inte direkt slå in. Jag fick aldrig någon kanin, vi flyttade aldrig till en bondgård och den där Barbiebilen låg heller aldrig under granen.

Trots det är ju själva önskandet ganska skönt i sig självt, så länge det inte blir en allt för gruvlig besvikelse sen. Oftast hör ju önskningar ihop med mer saker än själva tinget. Det är ju en bild som byggs upp av förväntningar och förändring. Som med gårdagens önskeskor. De skulle göra mig till en himla kool mamma, plötsligt skulle Göteborg självklart också få torrt väder som gör att jag kan ha dem varje dag, kanske så pass varmt så jag slipper jacka och det räcker med en tjock stickad tröja och jag skulle dessutom ha perfekt, icke amningspåverkat, hår. Ja, du fattar. Självklart faller allt på plats med de här önskningarna. Därför håller jag på med en evig fönstershopping.

Jag lägger vara efter vara i den virtuella kundkorgen och jublar när jag självmant väljer bort, känner mig duktig som tänker ”de där fantasiplagget behöver jag inte” och sen sitter jag visserligen och suktar efter några saker i efterhand, men det mesta glömmer jag, tack och lov, av.
Vad som just nu ligger i den där fantasi-varukorgen är ett gäng sjalar.

En sjal att bära Styrbjörn i. För då lär jag bli en fantastisk mamma som verkligen knyter an till honom, jag kommer bära honom på ryggen, alltid ha stickat och stövlar och bli så där vän och naturlig som alla som bär sina barn i sjal verkar bli.
Fast kanske i den här färgställningen istället. Den kanske gör mig mer harmonisk.

Eller så kanske jag blir mer skogsråig med denna:

ATT GLIDA PÅ HEMSKHETER

Jag har för första gången någonsin tävlat om något öppet på internet. I min desperation att få världens snyggaste skor valde jag att på Cecilia Blankens blogg tävla om att vinna ett par The Lynn. Eftersom jag aldrig vunnit något, men mängder av gånger sett hur andra vinner kände jag att jag verkligen hade räknat ut ekvationen. Det gäller att få sympatier.

Så jag gjorde det, jag skrev hjärtat ur kroppen, eller nej, jag gjorde inte det, för jag drabbades av den där jag-vill-inte-vara-för-kletig-skräcken. Så jag backade ur och blev en sån där som bara radar upp svårigheter och sen förväntar mig att någon annan ska förbarma sig över mig. Och dessutom tänkte jag att ett par skor skulle rädda mig.

Vilken kommentar som vann? En peppig en utan något depp eller medlidande-sökande. Och där stod jag, halvöppnad med ångest. Ångest över att jag öppet sökt efter medlidande och dessutom plåster på såren. Men samtidigt: vad spelar det för roll? Egentligen, i det stora hela. Det är som med jobbsökandet. Helt okej att vara ”out there” oavsett om det gäller att en är utan jobb eller att en faktiskt hatar sin garderob, misströstar varje dag och önskar sig ett par skor för att rädda upp det hela när chocken efter att jag-har-fått-barn-och-det-alldeles-för-tidigt lagt sig.

Jag är värd ett par skor. Men jag kan köpa dem själv. Jag ska bara spara föräldrapengen i flera månader först. Men sen, så, lagom till rean, då jäklar.

LIVET ÄR EN FARS

Jag tänker mig att mängder av föräldrar kan skriva under på rubriken, men nu ska det kanske inte främst handla om föräldraskap, utan om en nästan helt ovanlig förmiddag i Kålltorp.

Efter att ha gått upp vid 7 på grund av vaket barn, sett ytterligare ett avsnitt av Gilmore Girls, började det. Galenskapen. Jag inser att min nyliga utkarvade pumpa, tillika inbjudan att Trick-or-treata hos oss, är stulen. Den står inte där den stod igår kväll och jag blir så oerhört besviken att jag blev tvungen att ringa Love med gråten i halsen. Jag som hävdat att jag inte är emotionell får alltså backa på den punkten.
Men jag tröstar mig med ytterligare ett avsnitt Gilmore Girls och packar sen ner barnet i vagnen, knäpper på kopplet på hunden och tar mig en promenad. Jag stryker längs granntrapporna och trädgårdarna med förhoppningen att hitta en tjyv bland grannarna, vem har tagit min pumpa? Jag funderar på vilket ”trick” jag ska ge dem om jag hittar dem. En slajmbomb i brevlådan låter lagom anser jag.

Klockan 12 ska jag fika med en kompis på Portens kondis, så efter att ha lämnat hunden hemma styr jag mig, kosan och vagnen ditåt. Och plötsligt uppenbarar den sig! Min pumpa! I gott skick ligger den i en rabatt två kvarter bort. Jag lägger den i vagnens varukorg och tackar igen min lyckliga stjärna, eller ja, Love, för att han propsade på en vagn med gigantisk varukorg.
Väl inne på fiket får jag be om en påse att svepa om min förrymda pumpa.
Här trodde jag att lustigheterna skulle upphöra, det hade varit tillräckligt för dagen. Men nej.
Jag kommer hem, tar hunden på en runda igen, gör allt jag gjorde tidigare idag, men omvänt. Och så lastar jag dessutom in en gung-ko i huset. Den fick Styrbjörn av vårt fikasällskap. Här får Stina dåndimpen. Hon avskyr gung-kon, hon blir rädd, skäller, morrar och försöker bli av med kon. Jag motarbetar hennes vräkningsförsök genom att lägga hennes favoritgodis på och runt kon. Hon lugnar sig snart. Jag öppnar mot baksidan, för ”det är så skönt med höstluft” och när jag trycker på dagens tredje avsnitt av Gilmore Girls får jag sällskap. Inte av hunden, inte av barnet utan av en gråsparv. Den sätter sig i fåtöljen och tittar på mig.
Nu blir hunden galen igen, och barnet börjar för första gången gråta av hennes skall och fågeln blir så rädd att den flyger längre in i bostaden, mot köksfönstret. Jag blundar. Jag vill inte ha fågelmos hemma, då skulle jag lämna och låta Love ta hand om det. Men fågeln flyger hellre in under diskmaskinen och hoppar vidare. Jag ser inte längre fågeln men passar på att låsa in hunden i källaren för att dra ner på stressnivåerna något. Barnet skriker inte längre och fågeln är knäpptyst. Nu ringer jag Love. Han har ingenting att tillägga. Jag ringer min mamma. Hon frågar om jag har fågelburen kvar. Det är talande för vår familj, alla djur är söta djur, alla djur kan tas om hand. Jag säger att vi just slängt buren, hon säger tur och frågar om jag inte kan lägga ut lite mat.

Jag lägger ut mat i ett spår och plötsligt, efter minuters väntan är han, det kunde jag se på täckningen, framme, jag hade sen tidigare öppnat fönstret på vid gavel och temperaturen inomhus har gått ner avsevärt.
Kylslagen ser jag hur gråsparven flyger ut genom fönstret.

Då tar jag hunden och ungen och vagnen och lämnar hemmet. Bäst så.
bild-2016-11-02-kl-08-52-2
Och laddar för en bättre dag idag. Hej onsdag och hej middagsgäster!