MER ATT LYSSNA PÅ: MANNEN SOM SLUTADE LJUGA

Efter att Styrbjörn kommit har jag blivit en storkonsument av ljudböcker. Varje promenad ackompanjeras nu av en röst. Romaner, fackböcker eller mittemellan spelar inte så stor roll, men lyssnar, det gör jag.
Nu senast på Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga.
Den handlar om en av mina största fascinationer i livet: Sture Bergwall. Eller snarare: projektet Thomas Quick. För om Thomas Quick var någonting, så var det ett projekt. Sture Bergwall och Margit Norells gemensamma.

I Mannen som slutade ljuga harvar vi inte med skyldig eller inte-tugget (det behövs ju ändå inte) och inte heller någon större spänningshöjare, vi fruktar aldrig för offrens liv, vi oroar oss aldrig. Vi vet precis vart vi är på väg. Men ändå upphör boken inte att förundra mig. Dan Josefsson redovisar hur Sture kunde gå från att vara småtjyven som förgripit sig på några unga pojkar till en fullfjädrad mördare som åt, styckade och gömde sina offer.
När jag hemma går runt och lyssnar på boken och skymtar förbi min egen spegelbild i spegeln ser jag hur jag går runt med ett förvånat, men samtidigt förskräckt ansiktsuttryck. Hur kunde en enskild människa besvärja så många. Hur kunde Margit Norell bli så otroligt central i en hel behandlingsform, och hur kunde hon attrahera smarta människor och få dem att själva fabricera hela barndomar? Jag kan bara inte förstå det. Margit Norell är högntressant som person i sig själv, hur hennes lilla studiegrupp har innehållit personervälkända personer som Hanna Olsson men också Monica von Sydow (P3-dokumentär fans vet precis vem denna Monica är) får mig att vilja slå upp wikipedia, trycka på länk efter länk och bara fortsätta färdas i Margits egenkomponerade värld där alla verkar ha haft en fruktansvärd barndom full med övergrepp.

Det enda jag saknar nu är någon att diskutera boken med.

Boken är lång och kräver sin koncentration, men en sån behållning. Vill du hellre snabbt komma över ungefär samma sak kan du kolla på Dan Josefssons dokumentär här. Eller så gör du som jag: tittar och läser parallellt. Ja, så gör du. Du kan också lyssna på P3 Dokumentär om Sture.

ATT KNULLA SIG TILL TOPPEN // ATT ”UPPKNULLAS”

Efter att ha gått igenom nyhetsflödet brukar jag öppna Instagram. Idag inget undantag. Bland Eriks urhärliga kändisbilder från LA och Emilias helt underbara bebisbilder hittar jag idag ett urklipp från Aftonbladet postat av Cissi Wallin.


Urklippet handlar om en kvinnlig läkare, en ortoped som varit granskad i Uppdrag Granskning efter att ha felbehandlat en rad patienter, varav en dött. Cissis man var på väg att råka ut för den här läkaren när han skadade handen under en familjehelg. Cissi beskriver hur hon som anhörig får kämpa för sin morfinbehandlade make. Hur hon gång på gång frågar vilken läkare som ska operera, att hon vägrar att låta läkaren behandla maken, men att när det väl är dags för operation, då är det just den granskade läkaren som ska operera. Det hela slutar med att sjukhuset gör någon slags konstig pudel och säger att hennes man inte alls ska opereras där.

Och nu är det inte läkaren jag vill diskutera. Jag tycker, som säkert de flesta andra att det är åt helvete att patientsäkerheten ligger hos patienten(s anhöriga) och att du måste vara frisk för att orka kämpa mot betongklossar inom vården. Det tycker jag är åt fanders. Men åt fanders är också hur Cissi sist klämmer till med ”Vem/vilka ligger den här [läkarens namn] med för att kunna fortsätta jobba som läkare i hela frikkin landet?”.
Jag upprörs något fruktansvärt över hur bilden av att kvinnor ligger sig till jobb, oavsett hur bra eller katastrofala de är på jobbet. Att Cissi dessutom lägger till vilka gör att hela hor-stämpeln understryks. Det är, enligt mig, unket att fortsätta projicera såna patriarkala föreställningar.

Vem hon legat med är samma typ av uttryck som trollens ”har du fått för lite kuk?”, något som de flesta kvinnor i det offentliga rummet får höra nästan dagligen. Och när det inte är just troll som uttrycker sig så accepteras uttrycket, det är OK att ifrågasätta kvinnors sexliv eller mängden kuk i deras liv. Jag tog ett journalistvik en gång där en (kvinnlig) mer senior kollega undrade om den kvinna vi just pratat med, som för dagen lät irriterad, gått för länge utan att ligga. Den lika unga och nya vikarien som jag sa då som svar att hon tyckte att den kvinnliga källan borde ”uppknullas”. En så solklar patriarkal retorik borde bannlysas, jag kan inte förstå hur det kan accepteras att kvinnors liv, yrke och kompetens konstant värderas eller kan förbättras i förhållandet till hur mycket kuk eller knull de fått.

Det må så vara att Cissis ligga-frågan är retorisk, att den kan viftas bort med att det är ett talesätt, men jag avskyr talesättet. Det cementerar kvinnoförakt. Det är en sån klassisk troll/mobbar-retorik att den bör förpassas till papperskorgen.
För ärligt, när det kommer till Macchiarini, hur många undrade vilka han legat med för att få fortsätta? Eller den bleka manliga Karolinska chefen?

Och när det kommer till just rekryteringen, ja, då tror jag istället att det är en fråga om avsaknad av referenser. (I just det här fallet även en fråga om total avsaknad av kompetens i google hos rekryteraren) Rekryteringar är dyra och långdragna. För att bli mindre dyra och mindre långdragna är ett enkelt sätt att stryka på foten när det kommer till referenser. Jag har hört om chefer som går från jobb till jobb, trots att personalen varit på väg att gå under varje gång. Men när resultat är största prestigen glöms det psykosociala bort.

Och hur frågande jag än har kunnat vara inför rekryteringar av personer på chefsnivå, har jag aldrig undrat vem/vilka de legat med eller när den kvinnliga chefen senast fick lite kuk.

PS! Ja, jag tog bort läkarens namn i min skrivna text pga texten ej handlar om läkaren i sig och hon inte behöver vara googlingsbar i just den här diskussionen som inte handlar om hennes kompetens utan uttryck kring kvinnors sexliv och en reproducering av patriarkala uttryck.

HJÄLP MIG I JAKTEN PÅ MITT ANONYMA KÖK!

Sen vi flyttade in har jag irriterat mig på våra kökshandtag till fördärvelse. De stora klumpiga, ytterst modernt rostfria förstör så in i bänken.
Så efter att ha varit på jakt efter nya handtag ett bra tag, hittat några kompatibla med hålen så kommer våra vänner och har handmålat sina luckor och det har blivit så otroligt fint att jag plötsligt kände: det ska vi också göra! Då kan vi ju dessutom spackla för de gamla hålen och sätta på knoppar och skålhandtag. Och så hinner vi drömma oss bort om ett nytt, lite tåligare golv i köksdelen och kanske ändå nya stommar, och nya luckor ändå, trots att vi skulle måla om dem. Men i ett 30-talshus är de här luckorna lite väl lantliga tycker jag.
Så istället drömmer jag om detta:

Inklusive allt. Minus spisen, för vår spis är himla bra.
Men så stillas ha-begäret och jag tänker att jag först ska ta reda på vart vårt kök kommer ifrån. Med ett hus som bytt ägare en hel drös gånger det senaste året visade det sig vara lite svårare än att bara fråga och nu sitter vi här, i ett kök helt utan etiketter. Jag hoppas att det inte är IKEA, för i såna fall är det faktum-stommar och då blir det svårare med luckbyte eftersom IKEA bytt system.
Så, nu tänkte jag vända mig till dig, du som läser, kanske renoverar du kök, kanske har du ett likadant kök, kanske vet du någon som har samma, eller så har du drömt om vårt kök (då kan du köpa luckorna när vi tagit reda på vem som tillverkat dem) och kan berätta vem tillverkaren är?
Help a renoveringssugen sister out, så att säga. Och ursäkta mästerfotografierna.

Så här ser våra skåp ut, de är 110 cm höga och 70 cm breda. Vi har fyra stycken sådana. och ett med samma mått fast med vitrindörr.

Här ser ni också vårt val av nya handtag. Kommer göra susen, om vi bestämmer oss för att behålla luckorna och bara byta handtag (vill du köpa våra tidigare fyrkantiga handtag: come get them!)

Så här ser luckorna ut i detalj. De där små prickarna har spökat för mig, hittar dem INGENSTANS på någon lucka alls.

Här är gångjärnen, de kommer från BLUM, det är tydligen en leverantör som levererat till en mängd olika köksfirmor, så ingen ledtråd där heller verkar det som. 
Och de djupare lådorna ser ut så här. Inga loggor, inga märken, inga klisterlappar.

 

Så, nu slår vi våra kloka huvuden ihop och tar reda på vem som tillverkat vårt kök!

REVANSCH PÅ RÖDA MATTAN

Emmy och jag har lärt oss: jackor av, stå i mitten av mattan, stå stilla, ge varje fotograf uppmärksamhet. 

Och se på resultatet! Det här kan vi ju till och med göra om! 

Inte bara revansch på 2015, utan också på  mitt värsta fototillfälle i livet. Skårsskolans skolkatalog 1997.

BLAND FRÄCKISAR ÄR DU ALLTID ENSAM

Jag älskar galor. 

Speciellt när jag hamnar bredvid Quincy Jones och frågar honom ”vad sysslar du med då?”. Här i Partille blandas folk med fä och jag är det sistnämnda. 

Utammade bröst och sammet har jag valt kvällen till ära. Tror det gjorde succé på röda mattan. 
Hittills har P4-artisten Miss Li spelar och Zara Larsson har slagit Håkan Hellström i jakten på trofén för Årets Artist. 

JAG ÖNSKAR JAG KUNDE RÄDDA VARENDA EN//DESPOTEN FRÅN DAMASKUS

Igår såg jag Dokument Utifrån-dokumentären Despoten från Damaskus. Mitt i rapporteringen tyckte jag att det var en bra dokumentär för att få något slags tidsperspektiv på Syrien, från det att al Assads far dog, till att han sen använde kemiska vapen, USAs velande fram och tillbaka och al Assads in-och utande i de finare och mer etablerade demokratiska kretsarna. 

Alla borde se dokumentären, men kanske inte precis innan läggning mitt i spädbarnstiden. Spårvagnen utanför blev i mina drömmar blev bombplan, ambulansen blev bomblarm och hela natten och morgonen har jag vridit mig, vaknat, skyddat och somnat om, om och om igen.

Det finns en sådan maktlöshet inför krig. Inför politik i stort men framför allt i andra människors öden. Vi kan inte stänga gränser, försvåra för integration och ställa upp på rasisters och Sverige Demokraters eller Katerina Janouchs retorik. Vi ska inte beväpna oss med vapen, utan alla med kunskap, skolgång och fakta. 

Jag ligger här. Snusar på min bebis, vill aldrig låta något ont hända honom, vill skydda från allt. Skydda alla barn från världens mörker, från mäns tyranni. Tänker på hur allt kan vända. Att det kan hända här, att krig kan bryta ut, att vi kan komma att behöva hjälpen och stödet andra ber oss om idag. Men tills dess, tills dess att någonting skulle hända här, tills dess borde vi hjälpa. 

För dig som vill hjälpa när gränserna stängts och tiden rinner ut: 

Röda Korset i Syrien: Swish 123 20000 204648

UNHCR för människor på flykt: Swish 123 2090 2001 20645

Läkare utan gränser: Swisha Liv till tel:900 2060 2032

TANKAR KRING SKAM

Så, nu kröp jag till korset, efter ett post-vaccindygn med trött bebis som helst bara sover och gnyr kände jag att det var dags för något nytt. Jag har de senaste veckorna klämt sju säsonger av The Good Wife och tänker att något yngre kan vara på sin plats.

Och hittills då?
Jag är på säsong två. 
Och jag förstår inte varför alla verkar gilla Noora så, jag tycker hon är en ganska dålig kompis. Okej, jag tog åt mig av hennes citat om att inte döma någon, men jag dömer henne ändå, trots att hon kämpar.
Hon går liksom bakom ryggen på hennes vänner (är de ens vänner, det känns så otroligt icke-genuint på något sätt) för killars (Willams) skull. Kanske borde jag läsa alla deras sms-konversationer för att få lite djupare känsla för dem, men det orkar jag inte. Jag vill konsumera en serie rakt upp och ner.
Jag stör mig på Nooras hela jag-är-så-schysst-och-rak, när hon inte är det, men kanske är just det hennes demon och jag en dömande 30-åring som inte ingick i något tjejgäng direkt under gymnasiet, men samtidigt är så otroligt lojal, på gränsen till dumlojal oftast.

Eskild, orkar knappt prata om honom, så trött på hans fasoner och känner igen honom i määäängder av killar och människor som bara snyltar och bjuds och förstör och inte förstår hur viktigt något är för dig som inte kan låta bli att stjäla fiskkakor eller krascha en fest. Hoppas han får liten chans att växa såhär i sista avsnitten.

Eva påminner mig om en blandning av mig själv och en tjej jag verkligen ville vara på gymnasiet, kilar stadigt (okej, hon gjorde bara det ett tag) men drömmer ändå om annat.  Jag fick rys av hur Jonas ”inte förstod att det var viktigt” för Eva att vara ensamma på Hytten. Hur Elias bara kommer dit och förstör allt, även om Isak sen innan förstört en del han också.

Och jag har så svårt att förstå hur det kommer sig att de fortsätter hänga med Vilde, i min fantasi skulle de skapa ett gäng som är jämnare, likvärdiga, men kanske är det russebussen som hägrar, och önskan om att ha ett russegäng när tiden väl är kommen. Och samtidigt är det befriande, att se en serie utan total perfektion där alla är alldeles för koola. Även om jag verkligen kan önska mer power-känsla från tjejgänget, scenerna hos läkaren, eller när Vilde bärs hem av Sana är bland de vackraste i serien och det hade inte gjort så mycket om vi blivit ingjutna lite mer mod.

Avsaknaden av föräldrar dömande är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur centrala mina egna föräldrar var, hur pinigt det var med sexprat, att presentera min kille och konflikten mellan att vilja var vuxen men samtidigt stor. Men frågan är hur föräldrar hade kunnat vara en del av SKAM utan att vuxenvärlden dömt och förlöjligat. För gymnasiet var ju inte på något sätt något annat än livsviktigt och på största allvar, även om jag idag, 10 år efter studenten ser det som en sväng på vägen.

Och inget Bechdel-test i världen skulle godkänna SKAM, och trist är ju det. Samtidigt så var det ju ungefär så gymnasiet var, förälskelser och politik. Även om ingen körde Porsche på min skola, men det kanske mest var för att ingen fick körkort så tidigt. Min kompis Peter lånade sin pappas Lexus en gång minns jag nu, men han gick aldrig i min skola, och var ett år äldre. Men ändå.

Efter allt mitt dömande, är det kanske just den här lärdomen jag ska ta med mig från Skam;
Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be Kind. Always.