ATT VARA EN LÄTTSTÖTT JÄVEL

Jag minns hela min uppväxt. Hela min skolgång. Hela mitt liv. 

Hur jag alltid fått höra att jag upprörs för lätt.

Hur jag ska ta det lugnt.

Hur jag inte ska ta åt mig.

Hur jag inte ska ta allt så seriöst.

Jag har så länge och så ofta barnmat mig själv för att inte kunna ta lätt på saker. Irriterat mig på hur svårt jag har för att förstå ironi.

Kanske är jag hypersensitiv, men det är inte det som det här ska handla om. Det ska handla om att uppröras. Att då uppröras. Att inte sluta uppröras. Men främst: inte sluta regera när en upprörs.

Varje dag ser jag rasistiska åsikter på sociala medier. Bland vänner, bland bekanta. Ibland är det mer ett rasistiskt språkbruk snarare än ren rasism.

Det har gått så långt att jag inte ens reagerar alltid. Det har blivit vardagsmat. Något så normaliserat att jag inte ens lägger märke till det. Men ibland reagerar jag inte för att jag inte orkar. Jag orkar inte med påhoppen jag riskerar att få tillbaka. Men än mindre orkar jag med känslan av att någon läser och i tysthet anser mig ha en pinne i röven. Att någon anser att jag saknar humor, sinne för ironi, förståelse för nyanser. 

Jag kastas tillbaka till hur jag hela min skolgång ombetts att ”inte ta allt så jävla seriöst”, välja mina strider. 

Men jag är inte sån. Jag väljer inte strider, jag krigar för allt. Och det som gör mig mest förbannad är inte att önskningarna om att jag ska välja strider fått mig att inte alltid reagera, nej, det som gör mig mest förbannad är att jag blivit så rädd för att ses som en humorbefriad tråkig människa att jag ibland, trots att jag reagerat på något inte säger ifrån, inte tar diskussionen.

Med så ligger jag här, med mitt barn bredvid mig, ser hur ytterligare någon använder sig av uttrycket ”importera människor” och det tänder till i mig. Jag vill skriva så att fingrarna blöder. Jag vill opponera mig, jag vill undervisa, upplysa, bevisa att det är ett rasistiskt uttryck och att Sverige behöver invandringen. Men jag hejdar mig och frågar om det är värt tiden. Jag tittar ner på mitt barn, barnet som har en ny vana att nypa mig i armen om kvällarna precis innan sömnen sänker sig över sinnet, och så inser jag: för hans skull är det värt det. För mitt barns skull och för mitt barns framtida vänners, skolkamraters och omgivnings skull. 

Ingen av oss lätt irriterade. Lätt upprörda, ”känslostyrda” alldeles för seriösa människor får sluta reagera. För om inte vi, vi med glöd och upprördhet tar diskussionen, vem ska då göra det? Och allt det kostar är ju lite tid. Vinsten är så otroligt mycket större, när allt kommer omkring. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s