9 AUGUSTI 2016 // EN HELT NORMAL FÖRLOSSNING

På allmän begäran, eller i alla fall på tre personers önskan, har jag bestämt mig för att skriva det jag väntat med så länge: min förlossningsberättelse. Först kände jag: det här vill jag spara för mig själv. Jag har också tänkt att det här inte kan intressera någon. Och att jag minsann inte läste några innan Stickan kom, och jag klarade mig ändå.
Men, så minns jag, eller jag behöver inte ens minnas, jag tänker tankarna nästan varje dag. Tankarna om att det inte blev som jag tänkt mig. Perfekt, men inte som jag trodde. Hur jag förebrår, men främst förebrått mig att jag inte satt på den där pilatesbollen, tog värkarna, och krystade ut mitt barn. Därför skriver jag det här. För det finns ingen normal förlossning. Det finns lika många normala förlossningar som det finns barn.
Det är därför jag skriver det här: ett akut kejsarsnitt är också ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Och för att internet är fantastiskt för kvinnor. En del i kvinnokampen. Ett utrymme att breda ut sig över, med smärta, förlossningar, komplikationer. 

För att börja från början måste vi börja på måndagen den 8 augusti. Då jobbade jag som vanligt, helgen innan hade vi haft min svägerskas bröllop hemma i huset och semestern var definitivt slut. Jag skulle jobba fram till slutet av september och sen ge mig hän. Men den där måndagen bokade min barnmorska in ett läkarbesök. Till min fantastiska läkare som varit med mig långt innan graviditeten och som jag haft lyxen att få ha kvar även under hela graviditeten, genom oro, blödningar, mängder av prover, cellprovtagningar, ultraljud och undersökningar. Och under läkarundersökningen visade det sig att det jag trodde var lite vanlig graviditetskrämpa var en sammandragning, en sammandragning som varat sen helgen. ”Fin mage” tänkte jag. ”Inte bra sa läkaren” och sjukskrev mig till slutet av september. Ja, precis då jag hade tänkte ”ge mig hän”.
Hon sa också till oss att packa BB-väskan, inte för att vi inte hade tid på oss, utan för att kunna slappna av. Jag skulle ligga på soffan, inte cykla, inte springa, inte gå i klackar, bara vara. Inte skura golv, inte bära badkar. Saker jag tidigare gjort och tyckte funkat helt okej.

Hemma packar vi BB-väskan och några andra väskor, vi bestämmer oss att flytta ut till landet en månad, bara vara, ta det lugnt och andas havsluft, Love ska pendla med bilen vi fått låna av hans bror, jag ska lämna över på jobbet via mail och fixa iordning allt som behöver lösas. Vi sätter oss i bilen, kör timmen till Tjörn och när kvällen kommer somnar vi.

Tidigt på morgonen kör Love tillbaka till stan för att jobba. Jag slår upp datorn och börjar skriva. Det rör sig i magen, och när gravidblåsan gör sig påmind går jag på toaletten. Det är blod i trosorna. Det är blod i toalettstolen. Helt annat blod än vad det varit tidigare. Jag som just börjat komma över toalettskräcken efter att alldeles för många gånger varit med om samma sak.

Klockan är 12
och jag ringer till förlossningskoordinatorn, står på mig som min barnmorska sagt åt mig att göra, utan hennes pepp hade jag aldrig gjort det. Efter att jag bett dem titta i min journal ytterligare en gång ändrar hon sig från ”stanna hemma och vänta” till ”kom in direkt”. Min syster, mamma och jag packar in oss i bilen. Det stormar och över Tjörnbron känns det som att bilen ska åka av vägen. Precis som när jag 17 år tidigare åkt samma sträcka, till samma sjukhus för att operera ut blindtarmen. Men den här gången ska jag inte operera ut någonting, tänker jag.

14:27 kommer vi in. Love är redan på Östra, på Antenatal fnissar vi, samma sköterska som vi träffat så många gånger tidigare, hon skrattar och säger att nu får vi väl snart ha kommit för sista gången. Hon kopplar upp mig på CTG och då kommer läkaren. ”Barnet mår bra, hur mår du?”, men jag vet inte, jag sticks full med kanyler och plötsligt får inte jag inte ligga kvar där längre. Klockan 14:44 skriver de i journalen att CTG visar ett reaktivt mönster.

Jag ska upp till specialförlossningen, det behövs fler läkare som tittar på mig. Det känns som evigheter. Som att tiden står still, samtidigt som den går så otroligt fort.
När jag tittar på bilderna från dagen ser jag att när jag ligger på specialförlossningen har jag plötsligt andra kläder, sjukhuskläder.

15:40 får jag lustgas.  Den får mig att må illa, Love bänder telefonen ur min hand. ”Du ska inte jobba mer” säger han åt mig. Jag fnyser.
Nu kommer värkarna med 30 sekunders mellanrum, men allt är som vanligt, barnet mår bra, livmodertappen är intakt med sina 4,5 centimetrar. Barnet vill stanna men kroppen vräker det ur bostaden. Eller är det jag? Under hela tiden tänker jag att jag kommer kunna lösa det här, ställa mig upp, sluta ”värka” och gå hem. Att det är jag som framkallar värkarna, jag som hittat på det hela.

Två kvinnliga läkare tar hand om mig, jag älskar dem direkt, de pratar med mig som vanligt folk, och säger att de ska ut och diskutera lite. Jag tycker det tar 45 minuter, det tar 30 sekunder berättar Love senare. De kommer tillbaka och är samstämmiga ”nu ska ni bli föräldrar”. Det kommer som en chock. Jag vill hem. Jag gråter nu. I duschen när jag skrubbas med Descutan gråter jag, det rivs så mycket och så här skulle det inte vara. När jag kommer ut har Love bytt om till scrubs, han ser ut som sin läkarbror skrattar jag. Han har fått äta. ”Vi fick en portion över” sa en av biträdena, men jag förstår väl att de måste säga så, annars äter inte oroliga pappor självmant. Själv får jag inte äta. Jag minns inte när jag åt sist, jag minns bara droppen och epiduralen. Men jag minns knappt epiduralen. Skulle den göra ont?

När sängen rullar ut från rummet där jag ser vinden gå genom trädens höga kronor genom fönstret vill jag inte längre. ”Det gör inte ont mer, nu går vi hem” säger jag till Love då. Han säger ingenting. Han bara håller min hand. Vi rullas in i ett rum, det känns som det redan är fullsatt, läkare på rad, sköterskor, barnmorskan som följt med nästan hela tiden. Love bredvid. Han håller mig i handen. Jag bländas av lampor men ser hur min svällande mage reflekteras i lampskärmen, jag ber dem vinkla den, jag vill inte se hur de lägger snittet. Det gör ont direkt. Inte i snittet, men i axlarna. ”Åh, det blir så för henne” hör jag dem säga, senare förstår jag att vissa som genomgår ett kejsarsnitt får större problem med nervtrådarna än andra. Jag tillhör dem som får det jobbigt.

”Men hej, välkommen”.
Jag blir förbannad direkt, väser till Love ”vem fan kommer in nu, i vårt livs viktigaste stund?” Det är ingen mer läkare, ingen sköterska, ingen barnmorska. Det är vårt barn. Jag tror att jag hör honom. Han swishar förbi och jag får sträcka ut min hand. Han har redan en mössa på sig. Eller är det här senare? Jag minns inte. För tiden är som sirap nu igen. Men sen är han borta. Kanske gråter jag nu igen. Jag minns det inte. Jag minns att de börjar diskutera mig. Att livmodern inte drar ihop sig. Att de överlägger om mer läkemedel, igen och igen och plötsligt säger de ”där satt den”. De avvaktar och jag sys ihop. En ihopsydd mamma med ett barn i ett annat rum. Och Love är borta han med. Han som hållit min hand håller nu någon annans hand. Ett litet barns hand. Jag inser att jag inte vet om barnet har snippa eller snopp, men så hör jag att de säger att pojken såg fin ut. Klockan 17:34 och jag förälder.

De kör ner mig till uppvaket och jag bestämmer mig redan i hissen att jag ska ge mig fan på att få komma därifrån fort. När sköterskan berättar att de kommer se så att jag kan lyfta på benen börjar jag redan öva. Tå för tå känner jag komma tillbaka. Jag ska därifrån innan valrossen till gubbe som ligger bredvid och snarkar vaknar. Det bestämmer jag mig för. Jag tycker det känns som ett bårhus och upplever att jag är längst ner i sjukhusets katakomber.

Klockan 19:15 får jag lämna uppvaket och skrivs in på specialförlossningen. Där bor jag själv. Utan mitt barn.
Jag vill sova men kan inte, tre timmar efter att jag vaknat upp får jag träffa mitt barn. Han är så liten, ligger på mage med slangar överallt. Jag försöker lukta på honom, men han luktar bara plast. Bebisdoften alla pratat om finns inte. I journalen står det att jag är ledsen efter att jag varit uppe hos mitt barn.

Två dagar senare skrivs vi ut från specialförlossningen och in på avdelning 309. En familjeavdelning där alla tassar runt i egen takt med mycket små barn. Här tar de hand om mitt barn medan jag inte förstår vad som hänt, jag som skulle föda ”normalt” och krysta ut ett barn först tidigast sju veckor senare. Jag som skulle ha planerat saker, varit färdig hemma, fått boa. Jag som svettig skulle få lägga ett välnärt barn på mitt bröst och ha vackra, men svettiga bilder på mig och mitt förstfödda. Där satt jag på en familjeavdelning och hade misslyckats. Men mjölken den sprutar. Det enda jag gör rätt är mjölken. Som en avelsko producerar jag mjölk inte bara åt mitt barn, utan även åt andra ungar på avdelningen.

Vi vet inte hur lång tid vi bott där, våra tretimmarsintervaller mellan sondmatningarna gör att varje dygn känns som sex. Varje gång vi ska sondmata, och samtidigt lägga honom vid bröstet lyssnar jag på samma sång. Och vi försöker prata och prata och prata, det finns alltid någonting att prata om, jag försöker tänka att allt har en mening, men jag säger hela tiden ”om jag gör det här igen ska jag föda normalt” eller ”om det blir en nästa gång ska jag ha revansch”. En kurator frågar mig vad jag ska revanschera mot. Där och då sätter hon fingret på min oro. Det finns inget att revanschera mot. Jag har ett litet, men fantastiskt barn. Mitt hjärtas låga.

Vi åker hem, när vi sätter babyskyddet i golvet brister vi. Tillsammans gråter vi. Det är nu det släpper. Det är nu vi börjar vår resa. Vår helt perfekta resa, som är precis så normal som vi gör den.

Dig äger ingen. Dig äger ingen Styrbjörn. Men du, du äger mig.

En månad och tre dagar senare är vi tillbaka på Tjörn, i vår vik, med vår barn.

Den är berättelsen är min. Love har en annan version, en oroligare och annorlunda version. Den är hans. I går blev vårt barn nio månader, idag har han namnsdag. Styrbjörn betyder tumult, och det var precis så det var när han kom. Men, mitt i det: perfekt. Och helt normalt. 

6 reaktioner på ”9 AUGUSTI 2016 // EN HELT NORMAL FÖRLOSSNING

  1. Vilken fin berättelse 🙂 Fick ju oxå ett akutsnitt men min lilla bestämde sig för att stanna två veckor över BF. Efter en jobbig igångsättning o en bebis som aldrig ville komma ut vanlig väg så blev det ett snitt. Usch tyckte tiden i operationssalen var hemsk…jag fick panikångest o mådde illa o skakade. Tyckte det var skönt att skriva ner sin förlossningsberättelse i bloggen men oxå känslosamt så mannen fick hjälpa till. För mig var det nog bäst med snittet hade ju bestämt innan att jag absolut skulle ha ett snitt men auroramvc övertygade mig ändå att det var bäst med en "vanlig" förlossning.

    Gilla

    • Tycker det är så dumt med övertygande personal, det borde tas mer hänsyn till vad den födande föräldern känner. Efter att hen fått höra allt om risker, förutsättningar osv, självklart. Nu efter att jag skrivit ner allt känns avslutet bättre, nu blickar vi framåt, mot familjelivet!

      Gilla

  2. Tack för din berättelse! några tankar. När du pratade om att "få revansch" så låter det för mig så kopplat till att din upplevelse var för långt bort från glansbilden av den ideala förlossningen, eller det "normala". Där idealet är vaginal förlossning, svett och muskelvärk, kärlek vid första ögonkastet, amning som går som tåget. Och att detta åstadkoms av en perfekt Mor. Blir det inte så så är det något fel på den där kassa morsan. Men det är ju glansbilden det är fel på!
    Med vårt första barn så hade jag svåra problem med anknytning – hur usel förälder är man inte om man inte älskar sitt barn? Det var ett par månaders mardröm innan kärleken kom, och det blev inte bättre av att man pepprades med bilden av den där lyckliga mysiga första tiden som man skulle "ta till vara på". Det hela förvärrades av en mängd problem med amningen, men ingen föreslog att det kanske var bättre att inte amma.
    När vi sen fick vårt andra barn så kunde jag inte amma pga en medicin, och det gjorde våra första månader hur harmoniska och jämställda (!) som helst. Om jag vetat skulle jag alla gånger flaskmatat vår förstfödde. Men herregud som jag fick förklara, det blev ifrågasatt av i princip ALLA. Jag kom kanske för långt ifrån din historia nu, men det finns ett vurmande för det "naturliga" och "äkta" som jag irriterar mig på. Skönt att höra att det gick bra till slut med allt! Lycka till.

    Gilla

    • Jag tycker att du har helt rätt, och det är ju det jag försökt förmedla med min text, att revanschen inte behövs, men samtidigt att jag redan fått revansch i och med att jag, genom mycket tankearbete, just kommit till insikten om att min förlossning är precis lika normal som andra. Även om den inte blev så som jag trott eller visualiserat från första början.

      Just tillvaratagandet verkar ju variera otroligt och jag tror att de flesta tar tillvara det de kan, orkar och vill, men att pracka på alla att det bara är att ”njuta” är ju mest bluff och båg.

      Det är ju otroligt tråkigt att föräldrar fortfarande måste försvara sina egna val, oavsett varför de gjort dem. Att varje förälder själv inte kan få bestämma hur de ska mata sina barn är ju otroligt, när vi ändå i världen får bestämma det mesta själva, vilka vi ska rösta på, äta till middag eller vad vi ska klä på oss. Just matningen av barn är så otroligt laddad på ett löjligt sätt, de som inte ammar bannas och de som ammar länge bannas. Jag skulle önska att alla fick göra så som det passar just dem, utan någon annans inblandning. Vad glad jag blir av att höra hur ni hittat ett sätt som passar er, och som dessutom gjort att ni blivit mer jämställda.

      Jag hoppas att alla olika sätt att mata och föda sina barn blir ”naturliga” i framtiden! Kram

      Gilla

  3. Ping: URL

  4. Ping: EN GLIMT AV FRAMTIDEN - Emerentia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s