MOT MILEN!

Jag har fått fira min första morsdag. En annorlunda känsla. Och likt den onödiga slipsen på farsdag fick jag först en present som fått returneras, men sen: något som inte går att lämna tillbaka.


Ja, du ser rätt, ett heja-plakat. För tydligen ska jag springa Midnattsloppet. 1 mil den 26 augusti. 

I härliga gruppen 55-59 minuter. Jag har inte sprungit något längre än till spårvagnen sen dagen då Styrbjörn blev till (enkelt att ha koll på med härlig mensapp, ja!). Men så igår, två kilometer. Idag gör det ont, spänner och värker, men det måste gå. 

Jag tycker inte att träning är så pass intressant eller livsviktigt att alla måste hålla på med det, och det finns en mängd ”jag gör det för mig själv”-typer som mest skriver så för att få medhåll i hur duktiga de är. Jag har inte valt den här utmaningen själv, så jag kan inte säga att det är för min skull. Kanske är det mest för Loves skull för han tycker att det är ”så himla skönt” att springa. Eller så är det mest viktigt att ha ett mål och klara av det. Senast jag sprang en mil var i högstadiet. Det tog mig över en timme. Nu återstår att se om jag ens orkar hålla på med någonting så pass länge att jag klarar ett midnattslopp. För jag är en quitter, lägger av när det blir tråkigt, hittar aldrig inspirationen och orkar aldrig kämpa. Vi får väl ge det här ett försök.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s