DAGAR SOM SAMLAS TILL HELG

Det är lustigt ändå, hur vissa saker inte förändras, medan andra gör det monumentalt. Som att jag fortsätter leva för helgen. Men av andra anledningar än gå ut-dansa-dricka.

Nej den här helgen har vi lyckats klämma in så mycket att göra som det bara gått, vi har 18 fronter kvar på våra luckor och har plockat ner 9 av dem som vi nu kommit halvvägs med. Det är ett evigt pill, spackla hål, borra nya, tvätta, förmåla, rugga upp, tre lager färg. Och så två sidor på det. Hade vi vetat hur mycket tid och plats det skulle ta tror jag aldrig vi gjort det här.

Och så har jag sytt, betat av en sån där hög med saker som bara väntat. Kudde som ska sys om, slängkappa till Styrbjörns Halloween-kalas (som blir ytterst försenat för familjer scheman är så otroligt inkompatibla) och en badcape av två gamla handdukar som nog blir en perfekt julklapp.

Vi går till kyrkogården och träffar mina föräldrar och min syster, lugnet där, trots att det är mitt i stan är än mer påtagligt i mörkret, bland hundratals tända ljus och ett uns av saknad.

Men även om vi stiger upp åtta, tack vare både ljuset och det härliga humör denna snart 15 månader gamla unge skaffat sig, målar, syr, skruvar fast ledstänger, går till kyrkogården, och sorterar skräp är helgen i slutändan bara dagar som samlas på hög och därför blir alldeles fantastiska med sin egen lunk och takt.

För mig kunde det nog vara helg jämt ändå. Fast då hade väl funktionen försvunnit.

VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA? 

Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning. 

Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit. 

Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.

Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor. 

Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.

Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.

Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.

Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.

JAG ÄLSKAR FORTFARANDE ATT AMMA

Det är inte ofta jag skriver för att click-baita, men så hittade jag att t av mina fem mest lästa inlägg handlade om stigmat amning, så jag tänkte, vad sjutton, det är väl bara att skriva lite till. Eftersom jag börjat jobba har ju också amningssituationen förändrats.

När jag började räkna ner på riktigt tills dagen då det var dags att börja jobba var det som att Stickan förstod, plötsligt skulle hans mamma inte vara hemma och då inte heller hans bröst. För där är vi. Att de mer eller mindre är hans. Men hur som, de där sista dagarna hemma gjorde han ingenting annat. Det var huvudet i urringningen så fort vi satt still, att han dessutom själv kan lyfta eller dra ner min tröja har inte gjort det lättare direkt. Han stod i duschen när jag tvålade in honom och likt en kalv skulle han amma.


Och mitt i alla dessa ensamma funderingar hittar jag återigen till Elsa Billgren, inte så konstigt kanske då våra barn är födda ganska samtidigt, och tydligen ammar de också. För att de inte vill sluta. Och just det får mig att fundera: varför är det så jäklar krångligt det här? Och det slår mig, efter ett tags funderande att det med största sannolikhet beror på att alla lägger sig i så.
Att mammor/mormördrar liksom tänker att det är helt okej att säga att ”ja, men nu är det väl ändå dags att släppa mamma fri” eller att gäster och bekanta storögt frågar ”ammar du fortfarande?” eller de härliga som ba ”åååh jag ammade tills mitt bar var tre”. Valet att amma offentligt har självklart öppnat upp ett gäng dörrar till de här diskussionerna, de flesta verkar tänka: gör hon det, får hon prata om det. Men det är samtidigt så konstigt för inte tudan pratar någon om näspetning, skrevklining eller höga kroppsljud bara för att någon gör det. Nej det förpassas till saker-vi-är-tysta-om-facket. Varför kan det inte vara så med amning? Varför måste både Elsa och jag känna att vi drar oss för amningen av rädsla av vad andra ska säga? Jag kan verkligen dra mig för att amma, men ska jag göra det får det ju vara av anledningar som att jag inte vill, jag orkar inte, pattarna bara gör ont, eller att jag helt enkelt har fått nog.

Jag blir liksom så otroligt provocerad av att andra känner att det är okej att diskutera, först hetsas mammor till att amma av BVC, sen är det plötsligt tvärtom ät mat! tre mål om dagen! sluta amma! sluta nattamma! ge inte flaskan! låt honom skrika! Allt jag vill är att få ett lugnt och stabilt barn, ett trygg individ som vet att båda hans föräldrar, och några till runt omkring alltid kommer att finnas där. Att vi kommer göra allt vi kan för att allt ska bli så bra som möjligt. Om det då blir att amma lite innan läggning, vem tusan är någon annan än vi att lägga sig i?