HEJ EKEBO! OCH JAKTEN PÅ FASADFÄRGEN

Jag måste nypa mig i armen lite ibland. Det är liksom för bra för att vara sant att vi köpt ett hus, som ser ut att ligga mitt på landet, trots att de ligger mitt i stan, med grusgångar och fruktträd och dessutom: ett namn! Att få flytta in i ett hus med ett namn, det känns så himla mycket Det sitter i väggarna. Som att vår medverkan nu liksom är helt säkrad.

Fast ju mer jag tänker på det funderar jag på om vi verkligen vill vara med där.

Vi vill verkligen försöka rusta upp och renovera varsamt. Vi vill återge husets dess forna glans (oj vem är jag?!) och har lovat varandra att skynda långsamt. Den senaste månaden har jag gått med i otaliga byggnadsvårds-grupper på Facebook, börjat betala medlemsavgift till Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Jag vill renovera med hjärta och hjärna, men för det inte kompromissa med varken funktion, säkerhet eller smak.

När vi tillträtt kommer vi behöva lägga om taket. Och självklart har våra takpannor visat sig vara av en ovanlig norsk sort, som slutade tillverkas 1912. Så nu jagar vi med ljus och lykta efter pannor som liknar, eller kanske rent av samma norska panna, från bruket Torp&Brug. Att lägga pannor omlott var tydligen inte så vanligt. Och samtidigt som taket kommer vi att behöva börja med söderfasaden. Och om taket kanske känns lite tufft och tråkigt känns fasaden som en dröm. Eterniten ska väck, fram ska träfasaden (som förhoppningsvis ligger orörd under) och sen ska det målas! Och just måleriet är det som fyller de flesta av mina lediga stunder numera, eller ja, i alla fall när jag går på toaletten.
Just nu fylls min pinterest av faluröda hus och vackra färgkombinationer.
För visst bör det vara rött huset? Om vi kastar oss på en gissning?

Jag gissar på Rött, vitt och en grön. Vilket är ungefär precis som grannarna (de har visserligen bara rött&grönt) målat sitt 20-tals hus, och det känns ju lite tråkigt ändå, att ha två trähus på samma gata med samma färger. Så nu drömmer vi oss bort och funderar på det här. (Bilderna går att klicka på för att komma till källan!)


Specialsnickeriet har gjort den här dörren, och en kromoxidgrön dörr & spröjs vore ju härligt.

Från Hålla Hus hittade jag dessa, kanske rött, vitt och ockra är något? Eller kanske ska vi skippa det röda helt på fasaden? Och istället stå ut mot grannarna?


Eller som Studio Karin har hittat, lite blekgrönare, kan ju visserligen vara en linoljefärg som börjat blekna…

Karin har också hittat den här blekblå.

HEJDÅ HUSET//ETT NYTT KAPITEL

Då var det ute, lite vemodigt men också roligt. Vi ska flytta! Men innan jag öser ut planer och byggnadsvårdslänkar (ja, vi flyttar till ett gammalt, men fint hus med en massa sån omtalad potential!) vill jag dela med mig av hur himla fint vi haft det på Munkebäcksgatan. Extra fint har vi haft det den senaste veckan sen vi rensat bort 75% av allt vi samlat på oss och jag stylat färdigt.

Här går det att hitta lite mer info. 

I UPPROPEN OCH UPPRORENS TID

Jag tror inte att jag trodde att jag någonsin skulle få uppleva det här. Jag som när jag var tonåring romantiserade och vurmade för åren från 68 och framåt, revoltåren, förändringsåren.
Nu står jag mitt i det, mitt i en revolt där kvinnor och icke-binära vägrar vara tysta. Och jag orkar knappt vara en del av den, utan har bara berört andras medverkan.

De senaste veckorna har jag märkt hur jag tystnat, hur jag som alltid varit så verbal, frispråkig, kanske till och med tuff och öppen, slutit mig. Inte orkat, inte klarat, inte velat. Jag har velat hålla allt på ett sådant behörigt avstånd att det inte skulle inverka på mitt liv, på min vardag. Ändå är det precis tvärtom. Det finns inte en timme jag inte tänker på alla historier jag tar del av, alla vittnesmål jag hör, läser, vittnar till. Samtidigt är min egen medverkan nästan lika med noll. Mycket även av rädsla för att bli ifrågasatt eller inte trodd.

Jag delade en historia i #sistabriefen-gruppen, om hur en man på en reklambyrå jag jobbat på gång på gång fått våra samtal att glida in på sex, hur han kommenterat mitt dåvarande sexliv, hur han alltid fått mig till att vara någon allmänt diskussionsämne. Men i #deadline de andra grupper jag som mångsysslare varit inbjuden till har, och är jag, tyst. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga, eller var jag ska börja. För om jag börjar, då vet jag inte var det ska sluta.

Ska det sluta med att snubbar som aldrig låtit mig spela skivor i fred? Ska det sluta med hur skivbolagsbossens hand inte bara var på min rumpa utan innanför trosorna? Eller med han som ringde och skällde ut mig när den store svenska artisten inte fick ringa mig mitt i natten och gå hem med mig? Eller med alla dickpics och hot jag fått efter att jag sagt något i TV, eller bara hörts i radio? Eller gången ett band, mitt under en intervju, erbjöd mig 500 kronor för att visa pattarna. Eller med han som följde med mig hem trots att jag inte alls ville? Det finns inget stopp på de historier kvinnor nu delar med sig av. Och ju mer jag läser, ju mer minns jag. Det finns så många saker som jag glömt, förträngt, eller helt enkelt inte förstått inte varit varesig acceptabla eller normala. Men som jag trots det, och gång på gång, ursäktat.

Gemenskapen jag känner är överväldigande, men samtidigt känner jag hur jag distanserar mig, för mig egen överlevnads skull. Jag orkar helt enkelt inte återuppleva allt. Orkar inte minnas, orkar inte inse. Samtidigt går det inte att värja sig. Jag minns kompisens lillebror med sin totala kvinnokönsfixering som alltid ville ta på oss när vi klädde ut oss. Jag minns hur mina byxor drogs ner inför klassen när jag var åtta. Jag minns chefer och kollegor, jag minns intervjupersoner och jag minns män på stan. Jag minns tjatsex och dåligt-samvete-sex. Jag minns opassande kommentarer, frågor och handpåläggningar. Jag minns dåliga ”skämt” och jag minns de nej som inte blivit accepterade.

Jag minns alla män och hur de brukade ta på mig trots att jag inte velat.