ATT VARA EN FÄRG & ATT VÄLJA TAPET

Jag har hela mitt liv levt med en mamma som älskar färg. Framför allt älskar hon grönt. I alla former. Det har gjort att jag också fått en del grönt, och indoktrinerats i det här gröna. Dessutom har hon inte varit överförtjust i blått, vilket gjort att jag aldrig uppfattat mig själv som en blå person.

Efter att ha tagit hem några tapetprover, och konstigt nog alla i blått, fick jag inse att jag är en blå person, i alla fall i vardagsrummet när det ska hänga ihop med en brun kakelugn.

Och kanske är det så, att jag inte är någon speciell färg, utan att allt handlar om situation?

Jag gillar naturläder, men det är ju ingen färg. På möbler gillar jag mörkt trä, men det är inte heller någon färg. Till rosa tycker jag om rött, och det är ju rätt okristligt. På jackor vill jag ha leopardmönster och skor får gärna vara vita.

Där bland blå tapetprover blev det extra tydligt att jag verkligen gillar blått. Och dessutom insåg vi att Dancing Crane inte alls är någonting för oss. Fantastisk på håll, men känslan blev lite för plastig ändå. Så nu har vi bestämt oss för den här från William Morris. En klassiker. I blått.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s