SYSKONLIVET

Det har alltid varit en självklarhet det här med syskon för oss. Att Styrbjörn inte ska vara enda barnet har liksom inte ens varit någonting att prata om. För oss. Att det sen skulle gå vägen så snabbt som det gjorde och att det nu ska sluta bra är ju verkligen ingenting som vi ska eller kan ta för givet.

Och vad som har varit så himla skönt är också att så få frågat. Föräldrar som inte velat anta att syskon ska komma, vänner som förstått att Stickans ankomst var nog så turbulent att en graviditet och ett barn kunde varit nog.

Men för oss har det liksom alltid varit klart att det skulle finnas fler än Styrbjörn. (Hur många fler är vi väldigt oense om) Men trots det är det verkligen en föreberedelsetid nu. Jag är så glad att en graviditet (i vanliga fall) är så lång som den är, för det finns så otroligt många fler tankar i mitt huvud den här gången än sist. Glädjen över att vänta sitt första barn tog liksom bort mycket av mina funderingar och huvudbryn sist. Dessutom tog all dramatik under graviditeten också bort mycket av de själsliga funderingarna, de ersattes istället med en mer fysisk oro.

Det här gången finns det mängder av saker att oroa sig över. Uteblivna sparkar, oro, ett syskon som ska ha uppmärksamhet, en Stickan som ska få lika mycket tid.

Men det kanske är precis så det ska vara, inte en enda jag pratat med säger att de aldrig oroade sig för att kärleken inte skulle räcka, utan det verkar helt enkelt vara en helt vanlig oro när ett ska bli två.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s