ATT ÅNGRA SIG

Jag vet att min mamma säger ”vad var det jag sa” nu, men jag är för snabb ibland.

Det här att riva ner strukturtapeter och så i hela hallen och trapphuset var liksom ingenting annat än idioti. Nu har det stått i rent kaos sen i april, och de senaste två månaderna har _absolut_ ingenting hänt.

Och nu kommer ingenting hända heller. Hör och häpna. Ger vi upp? Nej, vi ändrar oss. För vi vill ta bort eterniten på fasaden i sommar, och då passar vi på att tilläggsisolera trapphuset, och vad innebär det? Jo! Vi behöver inte behålla tretexen på väggarna invändigt, utan kan ta fram den pärlspontpanel vi upptäckt finns på insidan.

Så, jag lägger till lärdomarna jag fått sen den 12 februari då vi flyttade in: vänta. Håll ut, ta det lugn, skärp dig.

Och så får det se ut så här tills i maj.

ETT EGET KRYPIN

Det går inte att få för mycket förvaring. Det finns ta mig tusan ingen som inte tycker så. Vi borde också tycka så och nyttja våra vindar maximalt, istället staplar vi desto mer i källaren. Och nyttjar kattvinden till det här mysiga:

Ett eget krypin att gömma sig i.

Mellan tvättar och rens fick jag undan allt som stått i den där vinden och bara tagit plats och lyckats göra det så pass populärt att vi fått leta efter Stickan inte bara en utan två gånger under helgen när vi trott att han försvunnit, men tydligen bara gått och satt sig vid ritbordet…

UNDER TVÅ LAGER FULT

Åh det blev en sån otroligt fantastisk fredag. Efter att igår ha fått hjälp av min pappa fick vi äntligen in vår ”nya” ytterdörr vi köpt på Hus till Hus i Alingsås, och efter att ha kastat i oss sushi bestämde vi att nyttja fredagen för att ta bort den träpanel som vi haft ute på verandan och som vi behövde ta bort för att kunna sätta upp pärlspont.

Men så hände det som bara går att önska sig: panelen var kvar! Ingen ny pärlspont behöver sättas upp utan det räcker med att den gamla skrapas och målas.

Efter en vecka med kvällsjobb var det så skönt att se att vi imorgon inte beter stressa till Bauhaus för att köpa pärlspont, och klockan 20 låg jag nerbäddad under två filtar framför de två sista avsnitten av Retribution.

JUL I VÅRT HUS – en verklighetsflykt

Det är november. Knappt halvvägs. Jag vet det, men ändå kan jag liksom inte hålla mig. Jag tänker bara på jul.

De julskyltar ju i stan, så kanske kan jag också börja snart. Eller borde vi vara traditionsenliga och vänta till första advent. Eller kanske tills snön kommer, men för det finns ju inga garantier, trots att den låg stilla nästan hela vägen till april sist.

Mest är det nog en verklighetsflykt från presenningar som står och blåser, en dörr som är halv utmonterad och omålade väggar. Vi skulle ju göra så mycket tills jul. Hinna med så mycket. Nu funderar jag på att övertala ett gäng vänner (om vi har kvar några efter våra djävuls-flyttar) att komma på målarfest och på så sätt få in färg i vardagsrummet innan julafton. Fast vi borde tapetsera. Det är ju det vi drömmer om.

Men än så länge ligger jag bara på soffan och tänker på den här veganska gravade laxen jag tänkte laga, den här salladen, kålroten som typ alltid blir bättre i tanken än i verkligheten och så saffranspannkakan vi åt redan i somras. Ett väldigt matfokus inser jag, men jag drömmer om dofter, värme och kryddor. Och om att komma på en riktigt bra present åt både Love & min pappa. Gärna hållbart eller loppat, personligt och eget. Något som kommer användas, slitas och älskas. Styrbjörn ska få minimalt med presenter, om bara något år lär han väl börja räkna paket och då är fridens tid förbi, så vi passar på.

DET BLIR ALDRIG SOM EN TÄNKT SIG

Vi hade ju planerat att göra om golvet på verandan och toaletterna. Samt fokusera på vår hiskeliga hall.

Jättebra plan kände vi, lagom stor, men framtiden i sikte. Men så brakade ju kökstrappan ihop och vi fick prioritera den, och när vi nu äntligen skulle göra verandagolvet ja, då visade det sig att verandan var rätt rutten.

Så det lilla projektet blev det stora.

Så nu har vi brutit upp, dragit ut spik och eldat upp det gamla undergolvet i kakelugnen.

Dessutom har vi hittat lite gamla reliker från förr och beställt fönster, köpt dörrar på Hus Till Hus i Alingsås och nu väntar rivning av väggpanel och allt vad det innebär. Ved kommer vi ha hela vintern, vilket ju är perfekt.

Både hall och toalett får med andra ord vänta. Jag drömmer om att till jul ha installerat ny spis och fått till ett stående skafferi, men det är tyvärr inte ens i närheten av möjligt. Att inte ånga på och börja med nya saker är det allra svåraste. Jag vill drömma och börja med nytt direkt.

Om vi har tur så har vi i alla fall ett flytspacklat golv i veckan, sen återstår det att lägga ett röd-vitt klinkergolv, men det får vänta lite.

HEMMA

Kvällen har lagt sig på Ekebo, det är lustigt hur enkelt allt känns här, trots att vi upptäckt en fuktskadad veranda är det liksom ingen fara, vi är ju där vi ska vara, hemma.

Jag har alltid varit harig, rädd, nervös, lättskrämd. Det i kombination med att numera spendera mycket tid ensam med Styrbjörn har inte alltid varit fantastiskt. Men sen vi flyttade är det som bortblåst, vilket är konstigt, för jämfört med alla mina tidigare boenden, från 1:an på Folkungagatan, till radhuset på Munkebäcksgatan, har alla på pappret varit säkrare än Ekebo. På trafikerade gator, i flerfamiljshus, vägg i vägg med andra. Men trots det är det här jag andats ut, inte hetsat upp mig över ljud eller inbillade skuggor. Visst, jag tittar under sängen fortfarande, som en slags försäkring och några nätter har jag flugit upp, tänkt att nu stjäl någon min cykel, men det är mer av rädsla för att bli av med cykeln, än av otrygghet.

Emily sa att det nog är för att jag hittat hem. Jag hoppas att det är så, att tryggheten i huset, i hemmet skänkt mig någon slags frid, och kanske sämre fantasi.

HANDARBETE

Det blir ju lätt så att en glider in i arbete som främst utmanar hjärnan. Läsa saker, skriva saker, tänka saker. Ungefär det jag gör om dagarna. Jag knapprar på en dator, jag tänker lite, knapprar lite till, läser lite, kollar lite, skriver lite och så vidare och så vidare, in till tidens ände, amen.

Någonstans när jag blev utarbetad när jag försökte mig på en reklamkarriär började jag att varje dag vika ett origamidjur. Det var som terapi i sig. Att under bara några minuter mitt på arbetsdagen enbart tänka på en sak: vika papper.

Några år senare bytte jag pappren mot garn, och började sticka. Det var något mer praktiskt ur synvinkeln: går att använda till någonting. I alla fall när jag slutat sticka saker i dockstorlek utan istället fick till någotsånär normala storlekar.

Men så kom jag äntligen in på en keramikkurs och nu är det no more små mössor och för små tossor.

För det är någonting med handarbetet. Det är någonting med att skapa saker själv, låta saker ta tid, följa en process.

Idag börjar min antagligen sista keramiktermin. Efter den här säsongen ska jag ha lärt mig tillräckligt om bränning för att våga bränna själv i ugnen jag fick i födelsedagspresent. Och så ska vi hunnit installera en 3-faskontakt också. Det är ju den vi väntar på så att säga. För husfridens skull är det nämligen bäst att Love får springa några mil i veckan och klämma några saxsolon då och då, och att jag får använda mina händer.