TILLBAKA TILL URSPRUNGET

Våra fönster har förföljt mig i månader. Vi har mätt, offererat, mätt igen, tänkt, tänkt om, ändrat oss och ändrat oss igen. Från att behålla allt som det är, till att inse att vi kanske ska göra det mer som det var, sätta en dörr på kortsidan i köket istället för på långsidan. Vi kanske ska ha ett 6-luftsfönster på långsidan istället för att väga upp ljustappet? Jo, så kanske vi ska göra? Klart vi ska!
Så när vi väl bestämde oss kändes det självklart, kortsidan mot pumpen och källaringången skulle få ett nytt liv, ett bättre liv. Det skulle bli en otroligt kort promenad mellan köksutgången och källaringången, kanske skulle en tvättstuga i källaren plötsligt inte vara så dumt?

Ofta blir det ju så, att med en tanke kommer fler, ibland fler problem, men ibland också bara: lättnad.
Och förståelse. Inte konstigt att en tillbakaflytt av en dörr kommer göra huset bättre, det fanns ju en anledning till att den var där från början.

Så det blir helt enkelt så att där det idag är ett fönster blir det en dubbeldörr ut på en liten avsats och sen en trappa ner. Och där det idag är en utgång bygger vi ett hörnskafferi. Och fönstret ut mot nuvarande uteplats, det blir en ruta längre.

MOT FRAMTIDEN

När vi inte jobbar på huset, följer jag andra som jobbar på sina hus. Sparar bilder, inspireras, ställer frågor.
Framför allt handlar det om bilder på fönster. I april påbörjas renoveringen av vår fasad och med det byte av alla fönster.
Så här kommer vår fönsterinspiration.

Kuskhuset har nästan precis färgerna som vårt hus kommer att ha när renoveringen är färdig. Och mest nyfiken är jag på offerbrädan. Det är just snickerierna som är det som tar mest tankekraft just nu, hur vi ska få till det så att det liknar vårt hus vid uppförandet som möjligt.

Och det är lite av samma anledning som jag sparat den här från Emma von Brömssen. Och för tapetens skull. och färgerna. Det finns nog ingenting i den här bilden, och kanske framför allt med det här fönstret som är fel eller fult.

Grubbevägen har hemsnickrat en offerbräda som är så himla fin och enkel. Och att de gjort den själva gör att min (enligt Love väldigt enerverande) egenskap att tänka: vi kör! slår i taket. Det kan inte vara så svårt! Och fräs har vi ju! Nu kör vi! Eller så avvaktar vi… tänker till lite och gasar inte bara på.

Petra, eller Torpochtradgard som hon heter på Instagram har lagt upp den här bilder på deras veranda, och det gjorde mig himla glad för de har samma fasadtyp som oss, stående panel upp till fönster, och sedan liggande över fönstren. Och sån fin färgsättning.

UnderbaraBoning är himla fint att följa, där har Underbara Clara redan valt ut allt det finaste, så då slipper en jobbet med att leta genom olika hashtags och allt som brukar samlas där och som inte är intressant. Dock är det här otroligt intressant. Trappen! Fönstren! Fönsterbräden och fodren! Vill kopiera allt.

Och även den här utomhusbilden kommer från UnderbaraBoning. Och visst, jag älskar den där blomlådan, men det är inte den jag tänker på, utan här inspekterar jag att de har en dropp-plåt i just plåt och det syns inte alls så mycket. För vi tjafsar en del om sånt Love och jag, praktikaliteter mot finheter och tradition.

Och sen är det Sofia på Kummilbacken, som jag alltid inspireras av, och som jag alltid kan utbrista saker som ”VI HAR HITTAT FÖNSTER PÅ BLOCKET!!!” till, eller ”Kolla puckona här som satt in PVC-fönster”.
Sofia har flyttat från Göteborg (tråkigt för mig) och till Dalarna. Och har satt in gamla fönster med ett enkelt foder och dropplist i plåt.

NÄR PANIKEN TAR ETT STRUPGREPP OM EN

Sommaren lunkar på, eller rusar på. Det är som det brukar vara.

Tills spisen går sönder och det visar sig att syllen är bra murken.

Nu står vi här. Jag inbillar mig att huset lutar mer och mer, att vi kommer ramla genom golvet i sovrummet ner i vardagsrummet. Jag somnar med oro och vaknar med ångest.

Kanske är det precis så här det är att ha ett gammalt hus, men just nu är jag på gränsen att börja spela okontrollerat på Lotto eller Triss för att kunna dryga ut kassan.

Jag älskar det här huset, men det tar snart kål på mig.

DRÖMMEN OM GLASVERANDAN

Nu har halva juni gått. Jag måste erkänna att jag har vissa utmaningar med att greppa det. Hur kan tiden gå så fort? Det är som att allt går så otroligt mycket snabbare med ett förskolebarn också.

Plötsligt är det skolavslutningar, kalas, lekdejter och familjesammankomster mitt i allt annat vanligt hafs. Vi ska ju påbörja ett fasadbyte.

Men innan det är det glasverandan som ska blir mer klar.

Efter att ha upptäckt att golvet på verandan mer eller mindre var mjöl fick vi tänka om.

Love har velat glasa en veranda länge, jag he varit mer ”vi gör som det sett ut förr” men när vi insåg att slitaget mot golv och bjälkar var så stort gick det inte längre att motivera.

Jag gav mig ut på offert-jakt och slutade upp med att beställa tre fönster från Allmoge.se (inget spons nej). Modulmått 11×18. Ett modulmått som visade sig med nöd & näppe gå in. Men skam den som ger sig.

Verandan fick täckas av presenning i så många månader att vi måste gå över med en flaska vin till grannarna som ursäkt för den gräsliga utsikten de tvingats utstå.

Men sen kom fönstren, och vi började måla lager på lager på lager med kromoxidgrön linoljefärg.

Här någonstans började vi oroa oss något för höjden, och lite senare även bredden på fönstren. Hade vi (jag) mätt rätt. Nej. Det hade vi (jag) inte gjort. Med nöd och näppe lyckades Love ändå få till ett ramverk för fönstren och få in alla karmar.

En gravid, en minderårig hjälpreda och ett datum för bebis som var satt absolut senast 2/5, insåg vi att det viktigaste är att då det tätt utifrån. Bara det inte regnar in är vi på banan. Allt annat kan vänta. Så varje kväll packade vi ihop alla verktyg och virke som om att vi skulle åka in till förlossningen under natten. Men det dröjde som bekant något.

Så vi hann inte bara få in fönster och täta utifrån, vi, eller ja, snickarmästare Jansson Laos fick ihop även en pärlspontspanel, dörr och fönsterbräde innan det var dags för Tårtan att titta ut.

Och i förrgår, sex veckor efter den segdragna entrén på Östra har vi äntligen fått upp den sista pärlsponten. Med twisten: en hylla även ovanför fönstren!

Nu återstår skrapning av gamla panelen, nytt dörrfoder, drev & foder för fönstren och sen otaliga timmar målning.

Men vi har en glasveranda!

TAGEN PÅ SÄNGEN

Hittills har jag sagt att jag inte tycker det kommit någon tvåbarnschock. Allt har gått så bra. Mina barn är så lugna, fridfulla rent utav. De är perfekt gulliga och enkla.

Men så ser jag mig omkring. Amningskupor, smutstvätt, inte en enda matlåda till Love sen i april. Leksaker överallt. Netflix som frågar ”tittar du fortfarande?” Och en snart treåring som om och om igen berättar om ”Baba Stak” och ”Baba Zoo” och det tar ett tag innan jag inser att han pratar om Barbapappor.

Det kanske finns en liten chock här någonstans ändå.

Och kanske är det därför jag inte lyckats formulera mig alls sen mitten av maj.

Idag åker vi till Stockholm, Tårtan och jag, hittills sover han, ibland slår han upp de där stora blå ögonen och ser sig runt, suckar och blundar igen. Tåget är sent och vi ska stressa till ett dop när vi väl är framme. Men han i famnen verkar ta det med ro. Och det är väl det jag borde lära mig, jag med, att ta saker med ro. Vad gör lite leksaker, smutstvätt och uteblivna matlådor egentligen?

OM TRYGGHET

Jag har behandlat det innan, att jag är en harig en. Hispig och lättskrämd. Jag oroar mig över cyklarna på baksidan, bilen om den är olåst, ljusstakarna på glasverandan. Kanske ligger det en mördare under sängen ändå? Och är det inte så att dörren till kattvinden var stängd förut, innan jag gick på toaletten?

När vi köpte hus vägrade jag prata om tryggheten. Eller otryggheten. Jag vägrade lufta att jag nog var rädd ändå. Och när vi väl flyttade in i radhuset på det trafikerade gatan inbillade jag mig att just trafiken skulle få mig lugn och trygg. Där kunde ju ingenting hända, för där reste, promenerade och färdades ju så många människor. Men likväl larmade jag i panik via larm-appen om nätterna. Jag tittade snabbt under sängen, för snabbt måste det gå, ligger det en mördare där under gäller det ju att få ett försprång. Och upp för trapporna sprang jag, även bärandes på ett fem-sex-åtta kilo tungt barn. Här skulle ingen hinna i fatt mig.

Men så flyttade vi till Ekebo, detta vinda, lite dragiga hus där möss visst trivs extra bra. Där vi flera gånger glömt nyckeln i låset och där tomten gränsar mot en skogsdunge. Men trots det: ett lugn. En trygghet.

Den glädjer mig något ofantligt den här tryggheten, för det innebär ju att jag kan föra den vidare. Till Styrbjörn och till Torsten. För trygga barn är det bästa vi kan få. Kavata och modiga. Även om det är med hjärtat i halsgropen jag ser att Stickan ibland studsar runt på fikets uteservering, bestiger trappor, berg och stenar, är det precis det som han måste få göra.

Och när jag bara måste titta efter mördare under sängen, ja då låtsats jag helt enkelt som att jag letar efter något.

TVÅ BARN I TVÅ VECKOR

Så konstigt hur saker förändras så snabbt och sen blir det liksom som ett vakuum.

Nu låter vi dagarna mest gå, Loves 10 pappadagar är snart över, och vi ska börja vara tre hemma. Jag bävar något inför det. Oroar mig över hur allt ska gå, hur vi ska skippa paddor & TV så gott det går och ha ork och tid att göra andra saker, måla, läsa, pussla.