EN STUND PÅ JORDEN//ETT ÅR PÅ EKEBO

Att det gått ett år. Jag har så otroligt svårt att greppa det. Den. Tiden. Den liksom rinner iväg. Inte så där vuxet som andra säger ”det går fortare sen” utan mer utom kontroll och referenspunkt. Hur mycket hinns det på ett år? En flytt, ett nytt tak, nästan en hel graviditet, ommålning, rivning, inskolningar, jobb-byten (tre!) och så livet då. Tusentals äpplen, hundratals koppar kaffe, oväntade besök och övernattningsgäster.

Jag tror det här året har varit bland våra bästa. Att plötsligt bli så rotad, känna sådan trygghet, hitta hem har gjort vår relation till en helt annan. Likt en självhjälpsbok har jag så otroligt många mornar och kvällar tackat livet. Den här platsen är vår.

Vi firade med att köpa extremt mycket rödfärg och idag kommer vår hantverkare hit för att se över fasaden. Huset firas som sig bör med andra ord: med hopp om framtiden.

16 ÅR MED SAMMA SOFFA

Idag bestämde vi oss för att sälja vår bruna skinnsoffa. Soffan som flyttat med mig i 16 år. Helt otroligt ändå. Det personifierar hela min inredningsstrategi (ja, jag har ändå en sån) och framför allt vill jag verkligen att den ska personifiera min konsumtion. Jag har visserligen inte köpt soffan, utan fått den, den stod innan den stod i mitt flickrum på min pappas kontor.

Men 16 år med samma möbel är ändå någonting att fira. För hur ofta händer det inredningsintresserade idag egentligen? När slit & släng är ett starkare trade mark än hållbar kvalité? ”Förändra med färg” som så lätt blir ”förändra med än fler köp du egentligen inte kan motivera”.

Vår nya soffa har vi beställt från Norrgavel, efter att ha suktat och lagt undan i fler år insåg vi att det är just ett sånt köp som kan vara i 16 år till, minst. För nu har vi gjort det medvetna valet, ingen halvmesyr, ingen kompromiss. Handgjord, snickrad på beställning och både lång och djup. Och förhoppningsvis har vi den längre än 16 år. Och klädseln går att tvätta hemma i maskin, som sig bör när det ska ammas & annat i en soffa.

Nu ska jag slänga mig i mitt gamla åbäke och minnas, lite ont gör det ändå, att göra sig av med den.

OM ATT KÄNNA SIG TOTALT OFÖRBEREDD

Igår bestämde jag mig för att första gången ventilera lite känslor kring förlossning 2. Eller ska jag skriva förlossning 1. Det är nämligen däri mitt problem (det är inte ens en utmaning som alla coacher alltid vill ha problem till, det är ett problem) ligger. Jag upplever inte riktigt att mina första förlossning hände.

Jag har skrivit långt om det här med kejsarsnitt i min förlossningsberättelse, och står verkligen fast vid att jag fött ett barn, men svårare att komma runt så här i vecka 29 gång två, är hur oerfaren jag känner mig. Som att ingenting av det jag upplevde sist kan användas den här gången. Och så hade jag ju aldrig trott att det skulle vara. Nej jag trodde att gång två skulle innebära rutin och lugn.

Istället sitter jag här och upplever förlossningen som något opåverkbart, och kanske inte ens kommer ske. Och fram för allt: någonting som det inte är någon som helst idé att sätta sig in i. Det blir ju ändå inte som en tänkt sig. Nej det blir infarter och akutsnitt och slangar in i bebisen och plastlukt. Beskrev det för en psykolog i måndags som att mitt barn snarare luktade ny badboll än bebis.

Igår när jag luftade de här känslorna, förstod jag ganska fort att jag inte alls var ensam, skönt så klart, men också ledsamt. Att fler går runt med den här känslan av noll mening att förbereda sig. För mig sträcker den sig så pass långt att jag inte ens förmår mig att plocka med bebiskläder eller saker. Att allt bara står på vinden och det enda jag kommit mig för är att sy ett babynest, sticka en mössa och beställa tre nappar. Sist hade jag stickat en hel garderob vid det här laget. Men den här gången är det någonting som stoppar mig. Och det är inte mitt köpstopp. Det är någonting annat. Och jag tror det vore himla bra att prata om det där. Om hur en första förlossning kan spela en himla stor roll gång två. Om hur det är att inte våga planera eller hoppas eller ens tro. Om hur det är att inte se själva förlossningen framför sig alls, utan mest ett svart hål.

Hejdå 2018

Summera året. Det finns något otroligt skönt i det ändå. Städa ut det gamla, rensa, börja om, andas morgonluft. Något jag egentligen borde göra fler gånger under året.

Men nu är nu och då kan jag i alla fall passa på att sammanfatta det som varit. 2018. Året jag trodde allt skulle förändras. Så blev det också, men på helt andra sätt. Efter att ha varit föräldraledig i 14 månader gick jag tillbaka till Djungeltrumman som fått nya ägare, och sen följde fem månader av funderingar, extremt mycket jobb och sen valde jag att byta bana. Ett av de svåraste beslut jag tagit, men samtidigt så enkelt.

Så i februari var det hej nytt jobb! Och det var ju verkligen nytt eftersom det var en arbetsplats som inte funnits innan, med det varken organisation eller funktioner. Vilket blev hemskt tydligt efter ett tag, och det var där, i juli som jag insåg att ålder och erfarenhet är värt så otroligt mycket. För kanske var det lite tack vare det som jag ändå orkade stå ut. Kämpa vidare. Fast nu i backspegeln var det ju varken någonting att kämpa för eller speciellt enkelt. När jag väl lämnat tillbaka min dator och tagit bort min email kunde jag äntligen sova en hel natt. Det var då det slog mig, att jag inte sovit. Att jag om nätterna vaknat för att älta, åter gå igenom händelser i huvudet, försöka förstå mig på vad jag gjort fel och när allt sprack. Det fysiska i att lämna ifrån mig allt som tillhört arbetsplatsen gav mig ro.

Och inte ens en månad senare stod jag plötsligt framför SVT:s entré igen. Vilket i sig var lite lustigt och konstigt eftersom vi redan då visste att vi ganska snart skulle vara fyra och inte tre i familjen.

Sen när det kommer till jobb och vardag så rullar ju allt mest bara på. Det där alla sa om att andra graviditeten går superfort verkar stämma, plötsligt är vi i vecka 26 och det är alltså bara sex veckor kvar tills vi är i vecka 32, då Stickan kom.

De senaste veckorna har varit bland de bästa. Eller nej, hela 2018 har varit fantastiskt, bortsett från perioden av total vånda över jobb och liv, och allt det tvivel det medförde. Men ändå har det hänt någonting det senaste. Stickans prat har kommit igång, han vill kramas, mysa och prata jämt. Han ber om saker, fixar mycket själv och vill helst bestämma exakt vilka skor han ska ha när.

Nu är det 2019. Och så snart jag blivit frisk från den här magsjukan ska jag börja inreda min keramikverkstad, boa till bebisen och verkligen njuta av det här sista med bara Styrbjörn. Tiden vi fått, tiden vi får, och kanske framför allt, tiden vi tar oss.

SYSKONLIVET

Det har alltid varit en självklarhet det här med syskon för oss. Att Styrbjörn inte ska vara enda barnet har liksom inte ens varit någonting att prata om. För oss. Att det sen skulle gå vägen så snabbt som det gjorde och att det nu ska sluta bra är ju verkligen ingenting som vi ska eller kan ta för givet.

Och vad som har varit så himla skönt är också att så få frågat. Föräldrar som inte velat anta att syskon ska komma, vänner som förstått att Stickans ankomst var nog så turbulent att en graviditet och ett barn kunde varit nog.

Men för oss har det liksom alltid varit klart att det skulle finnas fler än Styrbjörn. (Hur många fler är vi väldigt oense om) Men trots det är det verkligen en föreberedelsetid nu. Jag är så glad att en graviditet (i vanliga fall) är så lång som den är, för det finns så otroligt många fler tankar i mitt huvud den här gången än sist. Glädjen över att vänta sitt första barn tog liksom bort mycket av mina funderingar och huvudbryn sist. Dessutom tog all dramatik under graviditeten också bort mycket av de själsliga funderingarna, de ersattes istället med en mer fysisk oro.

Det här gången finns det mängder av saker att oroa sig över. Uteblivna sparkar, oro, ett syskon som ska ha uppmärksamhet, en Stickan som ska få lika mycket tid.

Men det kanske är precis så det ska vara, inte en enda jag pratat med säger att de aldrig oroade sig för att kärleken inte skulle räcka, utan det verkar helt enkelt vara en helt vanlig oro när ett ska bli två.

DEADLINE : APRIL

Av naturliga skäl har vi bestämt oss för att så länge vi har det bra i april blir allt bra.

För visst känns det lockande att ha klart en fasad och allt sånt, men viktigast är ändå en fungerande tvättmaskin, ett skötbord och kärlek. Eller hur?

Vi ska gå från att vara 3+hund till 4+hund och samtidigt som jag inser att vi inte beställt fönstret vi skulle beställa tänker jag mest på: hur ska nästa barn bli lika fantastiskt som Stickan? Går det ens?

Klart det går! Säger ni (och alla mammabloggar) men jag undrar ändå. Den där lilla människan som flyttade in hos oss är ju så mycket, en tänkare, ett busfrö, någon som älskar ärtor och helst vill rita jämtjämt.

Vad blir det den här gången? Det enda vi vet är att det kommer ett barn. Förhoppningsvis i april.

VECKANS VEGO: EN STARK VEGANVIBB

Jag älskar våra grannar. Vi har haft så otrolig tur, såna grannar där det går mer än väl att bara knacka på, klampa in och dricka en slät kopp eller aldrig sluta prata över staketet. Vi byter lite saker med varandra, lånar ut en våg, krabbor, och nu senast fick vi en fråga om kött, men hann knappt säga nej tack innan de insåg att vi skulle tacka just nej och sa att de hade känt ”en veganvibb”. Och halvrätt har de ju.

Så jag tänkte fira grannarnas rätta känsla med ett helt vardagligt vad-fasen-ska-vi-äta-recept.

En stark pasta.

Du behöver:

Vitlök

Lök, helst röd,

Persilja

Passerade tomater

Tomatpuré

Spagetti

Kryddor: chili, cayennepeppar, salt, peppar och paprika. Och en grönsaksbuljong.

Du fräser persilja & vitlök & lök med kryddorna i vatten. Då blir det inte flottigt.

Sen i med en släng tomatpuré.

Och sen pö om pö rör du ner de passerade tomaterna.

Såsen ska bli tjock.

Koka pasta och blanda allt. Mer persilja på, och om du inte är vegan: parmesan.

Klart. Så enkelt var det att lösa en vegetarisk tisdag!