EN LILLEBROR

En lillebror som gjorde så självklart entré på dagen åtta år efter att hans föräldrar träffats, kyssts och praktiskt taget bestämt sig för vara dra, och lika självklart blev en storebror till.

En storebror som plötsligt bryr sig om att ”bebis Nappis borta” och ”läsa bebis tining”.

Och dessutom springer jättefort med vagnen trots att den är ”tyng tyng”.

Styrbjörn & Torsten, bröderna på Ekebo.

LIVET PÅ TRAPPEN

det är något speciellt med trappar. Jag vet ingen del på huset som så många reagerar på. Inte för att den är varken hiskeligt ful eller fantastiskt vacker, utan mer i form av ”åh, kaffe på trappen!” Just kaffe, glass, sol, en kopp te på trappen verkar vara det allra flest drömmer om med hus.

Och ja, så konstigt är det ju inte. Vår, nästan hiskeligt fula, betog trapp är den mest använda fikaplatsen på hela tomten. Här sitter jag och låter de första solstrålarna värma mina bleka bara ben. Innan vi går in efter förskolan brukar vi sitta här, med et päron eller ett äpple och samtala över dagen på förskolan. Det sägs visserligen inte så mycket matnyttigt, men just de här fem minutrarna då bara Stickan och jag sitter och dinglar med benen över trappan är ändå något himla skönt.Dessurom verkar det som att lutningen mellan huset och trappen är den allra bästa för en gravid person. Så, när vi handlat och Stickan somnat i cykeln och trots att jag inte borde, så låter jag honom sova för att ta fem minuter, eller säg 50, för mig själv där på trappen.

Och så vaknar han och sätter sig där själv. För det är ju något med en trapp. Med eller utan kaffe. Hur risig den än är.

När jakten på ”Säker Stil” inte är annat än Säker Konsumtion

Sen i januari har jag haft ett köpstopp. Det har inte varit ett totalt stopp, utan ett ganska snällt sådant. Det handlar mer om reflektion än att inte under några som helst omständigheter konsumera.
Men reflektionen känns viktigare än någonting annat. Det har fått mig att tänka över både mitt köpmönster, mitt titta-i-affärer-mönster och mitt stora loppisberoende. Och så har det fått mig att se över min garderob. Som gravid har jag färre val än någonsin, och som icke-gravid är min garderob överfull. Trots det sneglar jag mot modereportage, erbjudanden och influencer-inspo dagarna i ända.

263356

Foto:Beata Holmgren

En av de här influencersen är Ebba von Sydow och hennes ”Säker stil”, när hon och Emilia de Poret började jobba fram konceptet tycker jag att det var intressant, att skapa en säker stil för just en själv är någonting fler borde göra, även jag, då skulle jag kunna behålla min stil och bygga en garderob som klarar sig genom år tänkte jag positivt. I säljtexten av boken sammanfattas deras Scandichic-epos med orden ”Denna inspirerande handbok erbjuder en konkret, långsiktig och välfungerande lösning”.

Men nu, några år senare är jag ingenting annat än besviken. Säker Stil visade dig snarare var Säker Konsumtion. Likt Blondinbellas Economista har det gått från en ambition att skapa någonting hållbart till att snarare hetsa till fler köp. Och den långsiktiga lösningen som marknadsförde boken har snarare visat sig vara tips på snabba klipp på rea, trender som är heta just nu, säsongens hetaste varor och andra, inte så värst långsiktiga lösningar.  Och kanske är Kristin Nords ord ”Det är också en bok som andas blondhet.” är en mer ärlig beskrivning.

Det går knappt att ”investera” i mode. Kanske i en eller annan väska. Någon sko i limiterad upplaga (sneakers som säljs för tusentals kronor kan ge lite avkastning). Men det går inte att investera i bomullstoppar, linneskjortor från Uniqlo eller krämer från Clinique. Det är ingenting annat än konsumtion och den som låtsats som någonting annat ljuger.

I tider av mijlömedvetenhet och konsumtionsstress känner det så otroligt osäkert att tipsa om fler och fler snabba köp. Bara de senaste 25 instagram-inläggen från von Sydow innehåller samarbeten, tips och reklam för Mat.se, Uniqlo, Adlibris (dels omärkt reklam för egen bok) x 2, shoppingkväll i Fältöversten, Klarna, Naturnes Barnmat x2, Clinique. De senaste 25 från de Poret är bland annat reklam och samarbeten med Klarna, Hövding, Shoppingkväll på Fältöversten och Uniqlo. Bara samarbetet med Klarna, går att diskutera efter att bland annat SVDBreakit och Dagens Arena skrivit om hur fler hamnar i skuldfällan tack vare deras ”förmånliga” fakturering. Att både uppmuntra till konsumtion och till att använda tjänster där du handlar för pengar du ännu inte har är en kombination inte alla skulle vilja ha på sitt samvete.

Att influencers behöver tjäna pengar är ju ingenting konstigt. Samarbeten är bra för det, till för det. Till för att skapa ekonomi i en värld beroende av just ekonomi. Men det gnisslar illa när det maskeras i att hitta en Säker Stil.

NÅGON ATT FIRA

Så kom den, fredagen jag bävat inför. Måtte det inte bli bebis idag i alla fall. Nej herregud. Låt det räcka med att tvillingarna Laos delar den här dagen, Lill-strump Lund behöver inte titta ut hen med.

Jag har inget vett att komma på en bra present. Han säger att han har allt. Jag oroar mig ständigt över att han ska sakna något. Att jag inte ger honom allt. Att jag borde göra mer. Inte för att han får mig att känna så, men för att jag oroar mig. Oroar mig för att något ska ska a, något ska saknas, något ska lämnas att önskas.

Jag vill ju ge av mig, utan förbehåll.

Det har snart gått åtta år sen vi tänkte ”asch vi kör” och något bättre beslut har jag aldrig tagit.

Grattis älskling,

Och tack för allt.

HEJ VECKA 40!//VÅR TID ÄR NU

Okej, nu var det här visserligen förra veckan, men vad gör det när allt kommer omkring. Magen är om möjligt ännu större, renoverings- och tvättlappar är inte mindre det heller. Jag har skippat att boa tror jag. Bäddat en säng, bakat miljoner bullar, men annat mest ingenting. Jag förstår verkligen alla som pratar om hur svårt det är att få tid till nummer två när nummer ett hela tiden finns där med sitt prat, mummel, nynnande och samtidigt så lilla uppenbarelse.

För även om jag ibland känner mig ofärdig vill jag bara få vara med Stickan. Snusa i hans nacke, smörja in hans armar, hålla om hans axlar, bära på honom. Vår sista tid bara vi.

Så samtidigt som jag fick smått panik när min barnmorska Frida sa att vi skulle planera in besök fram till 24 april för att då prata om en eventuell igångsättning på valborg så skulle det ju också ge oss lite mer tid här hemma, tid att lägga fler pussel, lära oss fler bokstäver, fler ord och framför allt bara vara. Kasta lite grus på grusgången, gräva lite i landet, vattna några fler krukor tills parketten krullar sig. Ungefär så.

Vår tid är nu.

KÄRLEK ÄR EN VÄRMEPISTOL & EN FÄRGSKRAPA

Jag fick en kärlekspresent i söndags. Och nu tror ni kanske att jag skojar, men jag blev så otroligt glad.

De senaste dagarna, nej veckorna, har jag kämpat mot tristessen och avsaknaden av ork. Och varje dag har det varit som att den gamla pärlsponten har hånat mig när jag gått förbi på väg in genom ytterdörren.

Hejdå med det! Efter att ha köpt virke till en gigantisk pallkrage kom han inte hem med bara virket, utan också med en värmepistol och en riktigt bra skrapa. Värmepistolen är egentligen primärt för keramikverkstaden, men efter att ha hört att ”skrapa vägg utan värmepistol tar sönder kroppen och knoppen” från någon visare än jag själv så insåg jag att det inte var så dumt att sätta på en P1 Dokumentär och sen bara köra.

Så, hejdå sofflock, hej veranda!

GIFT VID FÖRSTA ÖGONKASTET S05E08+09

Så, då var det dags för tack och adjö!
Inte mycket mer att säga än: VAD OVÄNTAT.
img_1888
Jag trodde ärligt att Jannica skulle ta sitt förnuft till fånga och säga hejdå. Men i Vad-hände-sen-avsnittet förstod vi ju så mycket mer. Nog var det vinklat och lite medvetet gjort att deras relation skulle upplevas så otroligt tråkig. Men kul att de förblev vänner ändå. Och Magnus kan ju börja tänka lite på hur mycket han blundar nu. Alltid skönt att medvetengöras om sina kroppsliga tillkortakommanden. Eller hur?

Malin & Daniel hängde också vidare. Det gjorde mig urlycklig, jag var så rädd att hennes mycket tveksamma sons känslor slå rot och att han skulle avgöra hur hon skulle välja. Att hemmaboende barn ska reagera, få bestämma och känna och tycka om en ny partner är en sak. Men att vuxna, utflyttade barn lägger sig i känslor (nu snackar vi inte eventuell Sol-och-vårande) känns apart. Kanske ska jag vara tyst i frågan. Mina föräldrar är fortfarande ihop och jag har aldrig behövt tänka på att någon av dem skulle presentera en partner, där till en partner jag inte riktigt tror på.

Och så har vi Miha & Niclas, åh hallå gullisar! Undrar just om det blivit barn än. Kanske första Gift-vid-första-ögonkastet-bebisen gör entré snart. Vem vet. Jag hoppas. Bonde söker fru har ju ett ganska gott track-record och frågan är väl vad som gör koncept där en och samma person dejtar flera samtidigt är mer framgångsrikt än ett där två personer ska få obegränsat med tid för varandra och dessutom mängder av timmar proffshjälp.