DET BLIR ALDRIG SOM EN TÄNKT SIG

Vi hade ju planerat att göra om golvet på verandan och toaletterna. Samt fokusera på vår hiskeliga hall.

Jättebra plan kände vi, lagom stor, men framtiden i sikte. Men så brakade ju kökstrappan ihop och vi fick prioritera den, och när vi nu äntligen skulle göra verandagolvet ja, då visade det sig att verandan var rätt rutten.

Så det lilla projektet blev det stora.

Så nu har vi brutit upp, dragit ut spik och eldat upp det gamla undergolvet i kakelugnen.

Dessutom har vi hittat lite gamla reliker från förr och beställt fönster, köpt dörrar på Hus Till Hus i Alingsås och nu väntar rivning av väggpanel och allt vad det innebär. Ved kommer vi ha hela vintern, vilket ju är perfekt.

Både hall och toalett får med andra ord vänta. Jag drömmer om att till jul ha installerat ny spis och fått till ett stående skafferi, men det är tyvärr inte ens i närheten av möjligt. Att inte ånga på och börja med nya saker är det allra svåraste. Jag vill drömma och börja med nytt direkt.

Om vi har tur så har vi i alla fall ett flytspacklat golv i veckan, sen återstår det att lägga ett röd-vitt klinkergolv, men det får vänta lite.

HEMMA

Kvällen har lagt sig på Ekebo, det är lustigt hur enkelt allt känns här, trots att vi upptäckt en fuktskadad veranda är det liksom ingen fara, vi är ju där vi ska vara, hemma.

Jag har alltid varit harig, rädd, nervös, lättskrämd. Det i kombination med att numera spendera mycket tid ensam med Styrbjörn har inte alltid varit fantastiskt. Men sen vi flyttade är det som bortblåst, vilket är konstigt, för jämfört med alla mina tidigare boenden, från 1:an på Folkungagatan, till radhuset på Munkebäcksgatan, har alla på pappret varit säkrare än Ekebo. På trafikerade gator, i flerfamiljshus, vägg i vägg med andra. Men trots det är det här jag andats ut, inte hetsat upp mig över ljud eller inbillade skuggor. Visst, jag tittar under sängen fortfarande, som en slags försäkring och några nätter har jag flugit upp, tänkt att nu stjäl någon min cykel, men det är mer av rädsla för att bli av med cykeln, än av otrygghet.

Emily sa att det nog är för att jag hittat hem. Jag hoppas att det är så, att tryggheten i huset, i hemmet skänkt mig någon slags frid, och kanske sämre fantasi.

HANDARBETE

Det blir ju lätt så att en glider in i arbete som främst utmanar hjärnan. Läsa saker, skriva saker, tänka saker. Ungefär det jag gör om dagarna. Jag knapprar på en dator, jag tänker lite, knapprar lite till, läser lite, kollar lite, skriver lite och så vidare och så vidare, in till tidens ände, amen.

Någonstans när jag blev utarbetad när jag försökte mig på en reklamkarriär började jag att varje dag vika ett origamidjur. Det var som terapi i sig. Att under bara några minuter mitt på arbetsdagen enbart tänka på en sak: vika papper.

Några år senare bytte jag pappren mot garn, och började sticka. Det var något mer praktiskt ur synvinkeln: går att använda till någonting. I alla fall när jag slutat sticka saker i dockstorlek utan istället fick till någotsånär normala storlekar.

Men så kom jag äntligen in på en keramikkurs och nu är det no more små mössor och för små tossor.

För det är någonting med handarbetet. Det är någonting med att skapa saker själv, låta saker ta tid, följa en process.

Idag börjar min antagligen sista keramiktermin. Efter den här säsongen ska jag ha lärt mig tillräckligt om bränning för att våga bränna själv i ugnen jag fick i födelsedagspresent. Och så ska vi hunnit installera en 3-faskontakt också. Det är ju den vi väntar på så att säga. För husfridens skull är det nämligen bäst att Love får springa några mil i veckan och klämma några saxsolon då och då, och att jag får använda mina händer.

OKTOBER:CHECK

Så, då var den här. Den där månaden som jag alltid hyser såna förhoppningar kring. Vädret ska vara torrt, löven skifta, himlen blå, barnet ulligt och gulligt och jag tillfreds med livet som aldrig förr.

Vi får väl se. Men vi lyckades äntligen få gjort någonting på hemmafronten den här helgen. Mitt Blocketfyndade gjutjärnsbadkar bara upp av Carl Gustav Janson & söner, en av sönerna monterade in en ny kommod, och vips! Ett lite härligare duschrum, nu med badkar.

Nu har jag en badrumsdröm kvar. En kombinerad tvätt- och torkmaskin. Men det har visat sig vara en otrolig djungel.

FYRA PLAGG PER ÅR

Ganska länge nu har jag försökt att liksom inte bara shoppa loss. Inte handla för att slappna av. Att behandla secondhand som vår primära butik har vi jobbat på länge, men ibland jagas jag av att jag ”bara måste ha” en viss alldeles ny tröja eller kjol eller så.

Så när jag läste att Emilia Vicenta tänkte ta en månad för att prata om secondhand, loppis och återbruk så kände jag att jag hakar på. För precis som Emilia älskar jag ju fina saker. Jag vill omge mig av fint. Jag vill klä mitt barn gulligt och jag kan få ett otroligt habegär av att se en snygg tröja på någon annan och vilja kopiera stilen rakt av. Men samtidigt så skaver det ju. Innan har jag ju skrivit om ifall det går att älska inredning och samtidigt värna miljön.

Jag försöker flyga så lite som det går, och det går ju at tomte flyga alls, ungefär. Jag försöker ta tillvara på vad vi har i trädgården, handla ekologiskt och släcka ljuset när jag går ut från toaletten. Men just mitt intresse för att köpa saker. Men också det sjuka i att jag lätt kan känna någon slags ro när jag går i affärer, när jag drar kortet, när jag tar påsen i hand. Det måste bort.

Inspirerad av Signe Siemsen tänkte jag att jag skulle försöka lova mig själv att bara köpa fyra konventionella plagg per år, ett per säsong. Resten loppis, eko, schysst producerat eller omsytt. Sy själv får jag självklart göra, ärva, köpa loppis, låna. Men inte gå till kedjorna och storhandla.

Med några undantag:

Strumpbyxor

Underkläder (men allra helst GOTS-certifierade då, även om trosor är världens djungel och de måste vara sköna och bra under kläderna)

Kanske lyckas jag inte alls. Kanske blir det ett nytt liv.

VILODAGAR & KASST SAMVETE

Måndagar, denna lisa för själen. Eller inte.

Efter en mardrömsnatt vaknade vi varken utvilade eller glada, förutom Stickan då. Han for upp som ett jehu, förskoledag och allt. Love iväg, varje vecka samma visa just nu: resor måndag-onsdag, kraschlandning onsdagkväll, och sen lagomt utvilade till det blir helg och vi orkar börja med något projekt. Denna helg blev vi av med en Ginst som hittills skymt stor del av trädgården och mest gjort det mörkt & murrigt.

Vid hämtning larmade förskolan om både springmask & magsjuka, och helt ärligt, ensam med barn är det ingenting jag ens orkar tänka på ska inträffa så vi passar på att stanna hemma imorgon och på onsdag är det studiedag ändå.

Det är ganska många dagar jag drabbas av något slags dåligt samvete över att Stickan och jag inte hittar på så värst mycket, och jag får lätt dåligt samvete över att jag just nu saknar orken riktigt. Även om jag vet att kvalitén inte kommer från vad vi gör, utan att vi gör. Att lite tid vid köksbordet med pennor är nog så gott, att en stund med Duplot och högahögahöga torn är superspännande och kanske framför allt att det är helt fantastiskt att somna tillsammans varje kväll. Ändå gnager det lite. Men det får kanske vara så när livet förändrats lite snabbare än en planerade för.

ÄPPELFEBER & HÖSTKÄNSLA

En vecka sen valet, och en vecka sen jag försökte formulera mig här senast.

Att ha skrivlöfte verkar inte hindra mig från att maska direkt, det är så lätt att hitta på annat liksom. Som att försöka sticka en mössa till en liten liten bebis som ens vän ska få efter årsskiftet, till exempel.

Vi har också lurat hit Loves bror Joel och Kristoffer för att bära in ett piano och det har lett oss in i en period där det enda vi spelar är Totta Näslund.

Hösten börjar falla kring Ekebo, ibland ger det mig stresspåslag för jag önskar att vi hade kommit så mycket längre än vi gjort, men än hänger det tapetrester i trappen och toaletten rinner otacksamt länge.

Men under helgen har vi i alla fall hunnit förbi Hus Till Hus, tyvärr enbart med tre egentligen onödiga porslinsartiklar med oss hem, och ta tillvara på ytterligare äpplen.

Vi har skänkt bort det mesta av skörden och på så sätt fått en helt annan kontakt med andra i området, en tjej som pluggat byggnadsvård och tegel kom förbi och jag fick äntligen någon att berätta om vårt tak för. (Som jag pladdrade om det här taket, alla detektivrundor, all press på plåtläggare att använda rätt metoder) flera barnfamiljer som bor runt omkring och ett gäng tanter som var pajsugna. Det har fått mig att tänka mer på gemenskapen, att göra någonting ihop.

Nästa år planerar vi att odla mer, och jag hoppas nästan att vi ska få ett överskott att dela med oss av då med. Det närmsta ska vi börja planera lite mer för det, köpa material för att kunna förså och arrangera odlingsbänkar i källaren. Kanske kan jag snart övertala Love kring det här med hönsen också…