3 mars 2020

Jag tror jag har fått influensan. Hade det kunnat smitta över www hade det varit Julias fel. Nu får jag beskylla någon annan. För att få tiden att gå ser jag på Love is Blind. Har gråtit tre gånger hittills på ungefär lika många avsnitt. Jag är inte mig själv.

Vi börjar känna baksidan av leva-i-gammalt-hus livet, råtta i rabatten, möss inne, stammar som behöver bytas, fönster som ska oljas och målas, fasad som ska rivas, isoleras och återställas. Vi vet att vi kommer ta oss igenom det, men bara att behöva påminna oss själva om det varje kväll är något nytt. Vi som aldrig tvekat, bara gått vidare är plötsligt lite stukade.

Som ett litet steg i att komma ur den där spiralen av undran kring hur det kommer att gå det har jag bestämt mig att försöka ta tillbaka den där vanan jag hade ett tag om att varje dag ta tre andetag som jag reflekterar över. Igår blev det inte ett enda. Idag får vi väl se. Och så ska jag göra som Johannas mormors syster: varje dag hitta en sak att vara tacksam över.

Igår var det att Love tog hand om arsenalen av fällor för råttor & möss i köket.

Nu ska jag ta tag i dagens lista över saker jag måste göra: ringa Anticimex, täta håligheter & springor. Och mysa med mina barn. De lever också mitt under här.

TAGEN PÅ SÄNGEN

Hittills har jag sagt att jag inte tycker det kommit någon tvåbarnschock. Allt har gått så bra. Mina barn är så lugna, fridfulla rent utav. De är perfekt gulliga och enkla.

Men så ser jag mig omkring. Amningskupor, smutstvätt, inte en enda matlåda till Love sen i april. Leksaker överallt. Netflix som frågar ”tittar du fortfarande?” Och en snart treåring som om och om igen berättar om ”Baba Stak” och ”Baba Zoo” och det tar ett tag innan jag inser att han pratar om Barbapappor.

Det kanske finns en liten chock här någonstans ändå.

Och kanske är det därför jag inte lyckats formulera mig alls sen mitten av maj.

Idag åker vi till Stockholm, Tårtan och jag, hittills sover han, ibland slår han upp de där stora blå ögonen och ser sig runt, suckar och blundar igen. Tåget är sent och vi ska stressa till ett dop när vi väl är framme. Men han i famnen verkar ta det med ro. Och det är väl det jag borde lära mig, jag med, att ta saker med ro. Vad gör lite leksaker, smutstvätt och uteblivna matlådor egentligen?

NAIVITETENS ANSIKTE

Alltså förra året i såg vi att vi hade en mus i huset. Då skrev jag om det som något härligt. En lite. Mus gjorde ett hus. Ungefär. Tog det med ro.

Love fångade musen. Musen försvann. Gott så.

Sen så kom en ny mus i våras. Den hade varit här och kalasat lite en helg när vi var borta, och när vi satt i soffan promenerade hen sakteliga genom vardagsrummet mot köket. ”Bry er inte om mig” tänkte musen och försvann.

Love löste det igen.

Så gick det några veckor och så insåg jag: nytt bajs, så Love fick rigga lite fällor.

Och igår släppte han bomben. Det har inte bara varit tre möss. Det har varit möss nästan varje dag i perioder. Men säg det har inte jag förstått för Love har gått ner i förväg, plockat undan fällor och städat.

Här sitter jag. 31 år ung, tvåbarns mor och trodde på allvar att vi haft en mus, tre gånger.

Hejdå 2018

Summera året. Det finns något otroligt skönt i det ändå. Städa ut det gamla, rensa, börja om, andas morgonluft. Något jag egentligen borde göra fler gånger under året.

Men nu är nu och då kan jag i alla fall passa på att sammanfatta det som varit. 2018. Året jag trodde allt skulle förändras. Så blev det också, men på helt andra sätt. Efter att ha varit föräldraledig i 14 månader gick jag tillbaka till Djungeltrumman som fått nya ägare, och sen följde fem månader av funderingar, extremt mycket jobb och sen valde jag att byta bana. Ett av de svåraste beslut jag tagit, men samtidigt så enkelt.

Så i februari var det hej nytt jobb! Och det var ju verkligen nytt eftersom det var en arbetsplats som inte funnits innan, med det varken organisation eller funktioner. Vilket blev hemskt tydligt efter ett tag, och det var där, i juli som jag insåg att ålder och erfarenhet är värt så otroligt mycket. För kanske var det lite tack vare det som jag ändå orkade stå ut. Kämpa vidare. Fast nu i backspegeln var det ju varken någonting att kämpa för eller speciellt enkelt. När jag väl lämnat tillbaka min dator och tagit bort min email kunde jag äntligen sova en hel natt. Det var då det slog mig, att jag inte sovit. Att jag om nätterna vaknat för att älta, åter gå igenom händelser i huvudet, försöka förstå mig på vad jag gjort fel och när allt sprack. Det fysiska i att lämna ifrån mig allt som tillhört arbetsplatsen gav mig ro.

Och inte ens en månad senare stod jag plötsligt framför SVT:s entré igen. Vilket i sig var lite lustigt och konstigt eftersom vi redan då visste att vi ganska snart skulle vara fyra och inte tre i familjen.

Sen när det kommer till jobb och vardag så rullar ju allt mest bara på. Det där alla sa om att andra graviditeten går superfort verkar stämma, plötsligt är vi i vecka 26 och det är alltså bara sex veckor kvar tills vi är i vecka 32, då Stickan kom.

De senaste veckorna har varit bland de bästa. Eller nej, hela 2018 har varit fantastiskt, bortsett från perioden av total vånda över jobb och liv, och allt det tvivel det medförde. Men ändå har det hänt någonting det senaste. Stickans prat har kommit igång, han vill kramas, mysa och prata jämt. Han ber om saker, fixar mycket själv och vill helst bestämma exakt vilka skor han ska ha när.

Nu är det 2019. Och så snart jag blivit frisk från den här magsjukan ska jag börja inreda min keramikverkstad, boa till bebisen och verkligen njuta av det här sista med bara Styrbjörn. Tiden vi fått, tiden vi får, och kanske framför allt, tiden vi tar oss.

ETT EGET KRYPIN

Det går inte att få för mycket förvaring. Det finns ta mig tusan ingen som inte tycker så. Vi borde också tycka så och nyttja våra vindar maximalt, istället staplar vi desto mer i källaren. Och nyttjar kattvinden till det här mysiga:

Ett eget krypin att gömma sig i.

Mellan tvättar och rens fick jag undan allt som stått i den där vinden och bara tagit plats och lyckats göra det så pass populärt att vi fått leta efter Stickan inte bara en utan två gånger under helgen när vi trott att han försvunnit, men tydligen bara gått och satt sig vid ritbordet…

HEMMA

Kvällen har lagt sig på Ekebo, det är lustigt hur enkelt allt känns här, trots att vi upptäckt en fuktskadad veranda är det liksom ingen fara, vi är ju där vi ska vara, hemma.

Jag har alltid varit harig, rädd, nervös, lättskrämd. Det i kombination med att numera spendera mycket tid ensam med Styrbjörn har inte alltid varit fantastiskt. Men sen vi flyttade är det som bortblåst, vilket är konstigt, för jämfört med alla mina tidigare boenden, från 1:an på Folkungagatan, till radhuset på Munkebäcksgatan, har alla på pappret varit säkrare än Ekebo. På trafikerade gator, i flerfamiljshus, vägg i vägg med andra. Men trots det är det här jag andats ut, inte hetsat upp mig över ljud eller inbillade skuggor. Visst, jag tittar under sängen fortfarande, som en slags försäkring och några nätter har jag flugit upp, tänkt att nu stjäl någon min cykel, men det är mer av rädsla för att bli av med cykeln, än av otrygghet.

Emily sa att det nog är för att jag hittat hem. Jag hoppas att det är så, att tryggheten i huset, i hemmet skänkt mig någon slags frid, och kanske sämre fantasi.

HÖSTDRÖMMAR

Så kom den, vinden, den kallare luften och så dagen då jag skulle vakna hemma och inte vara tvungen att gå någonstans. Trots det är det som att jag har ett otroligt förväntansfullt pirr i kroppen. Jag vill börja om, börja på nytt, nya pennor, block och kalender. Som en skolstart.

I solen är det varmt, men i skuggan kan jag inte sitta utan kofta. Styrbjörn sover, jag har fått den där koppen kaffe jag längtat efter sen jag steg upp.

Jag väntar på mina nya glasyrer från Lars Tärn och på en elektriker som kan koppla in ett tre-fas-uttag i källaren till min keramikugn.

När det är gjort då börjar framtiden. Och hösten.