HÖSTDRÖMMAR

Så kom den, vinden, den kallare luften och så dagen då jag skulle vakna hemma och inte vara tvungen att gå någonstans. Trots det är det som att jag har ett otroligt förväntansfullt pirr i kroppen. Jag vill börja om, börja på nytt, nya pennor, block och kalender. Som en skolstart.

I solen är det varmt, men i skuggan kan jag inte sitta utan kofta. Styrbjörn sover, jag har fått den där koppen kaffe jag längtat efter sen jag steg upp.

Jag väntar på mina nya glasyrer från Lars Tärn och på en elektriker som kan koppla in ett tre-fas-uttag i källaren till min keramikugn.

När det är gjort då börjar framtiden. Och hösten.

GÅR DET ATT ÄLSKA INREDNING MEN SAMTIDIGT VÄRNA MILJÖN?

Det finns få saker som splittrar mig så mycket som det faktum att jag älskar fina saker och inredning.

En stor del av mig vill aldrig vara annanstans än hemma, pilla, fixa, hitta nytt, börja om, göra om, möblera om.

Men en annan del av mig förkastar det. Den delen tycker att den andra, förändrings- och förbättringsvurmande delen av mig är hemsk, en miljöbelastning och nästan en skämmig del av mig själv.

Ofta går jag och funderar på när jag är färdig, när jag är klar, när jag är nöjd, med skräck inser jag ibland att jag kanske aldrig kommer bli färdig. Att jag kanske aldrig kommer vara nöjd.

Det handlar väldigt sällan om att jag egentligen vill ha något sprillans nytt. Att jag sett en lampa jag ”bara måste ha” eller en matta jag kan spara till länge.

Den föraktande delen av mig avskyr inredningsgrupperna jag är med i på Facebook. De där (mestadels) kvinnor frågar efter tips, ett konstant vurmande för nya snabba fynd, nya kulörer, dörrar, knoppar, nytt nytt nytt. Jag vill ofta skrika när de påvisar dålig smak, ful stil eller en miljödövhet jag annars bara stöter på under vissa släktkalas. Men nog stannar jag kvar i gruppen ändå.

Jag ser hur folk som ”räddar” ödehus fläker på, bygger om, renoverar vitt och kan knappt låta bli att skrika ut min fasa. Jag ser hur mediemoguler river ut helt nya kök i nyinköpta våningar för att ”köket inte var jag”, eller hur tillsynes nya toaletten måste renoveras på grund utav att ”jag vill ha det som på hotellet vi bodde på sist”.

Går det att älska inredning men samtidigt älska miljön?

Jag vet inte egentligen, men jag försöker att döva samvetet genom att aldrig köpa fläng nytt. Att alltid loppa.

Att alltid försöka se loppis och secondhand som den primära butiken, vad det än gäller, det gör i alla fall lite. Samtidigt så inser jag ju att mitt fixande, mina tillrättalagda bilder på ett inrett hem också kan och stylingar jag gör också kan trigga andra att handla onödigt mycket och utan tålamod är det alltid enklast att rusa till ett köpcentrum och köpa något nyproducerat.

Och att nu, med ett hus i visst behov av renovering ändå ta det lugnt. Känna in, tänka till och inte stressa igenom någonting.

Men framför allt: drömma. För det kostar ju varken mig eller miljön någonting att bara drömma om det där platsbyggda köket, eller nya toaletter eller tapeter i alla rum.

WINDS OF CHANGE

Det blev visst tyst här ett slag. Kanske inte så konstigt för det har låtit desto mer i min hjärna. Och svindlat i mitt hjärta.

De senaste veckorna har jag tänkt och funderat, grubblat och ältat kanske mer än någon gång tidigare. Vem är jag, vad gör jag, varför är jag, varför gör jag? Hur kommer allt sig egentligen? Hur mycket är våra egna val och vad är tillfälligheterna?

När hösten kommer så kommer jag vara hemma med Styrbjörn, förhoppningsvis läsa färglära och journalistik, men jag kommer inte gå till en arbetsplats varje dag.

Det känns lite skrämmande. Lite sådär himlastormande, nästan med en sugande känsla i magen. Men det blir en bra sak att prova på. Och inget behöver vara för evigt.

Det kommer bli bra. Rent av fantastiskt. Jag kommer att försöka utveckla min keramik, skriva mer, tänka mer, men framför allt känna mer.

Hela mitt liv har jag upplevt att jag känt för mycket. Lagt band på mig, tyckt mindre, försökt ta mindre plats. I höst ska jag sluta med det. Jag ska ta mer än tre genomtänkta andetag varje dag.

Och framför allt ska jag vara med mitt barn, inte stressa mellan förskola och jobb hela tiden.

REGN MOT MITT FÖNSTER

Det här vädret va, det kan få mig så ur balans. Inte för att jag blir omåttligt nedstämd eller ledsen, men det får mig att tänka. Regnet efter flera veckors hetta för alltid med sig någonting, tankar och kval.

Igår fick vi reda på att Stickan kommit in på vårt förstahandsval vad gäller förskola, det gjorde mig så glad. Efter ett halvår på en tillfällig förskola har han nu kommit in på den vi hela tiden hoppats på, den vi gått förbi, cyklat runt, drömt om. Inte för att jag vet hur en sån här dröm egentligen uppstår, men jag har liksom bildat mig en drömbild av promenaden dit, samtalen på vägen, dagarna med pedagogerna och deras tankesätt. Så i höst blir det en ny promenad, nya vänner, ny inskolning. Det kommer bli bra, och det känns så skönt att hamnat nära hem.

Som alla andra oroar jag mig över om det här var sommaren vi fick, men ju mer jag tänker på det, desto mindre ledsen blir jag egentligen. För oron kommer nog egentligen av oron att inte ha tagit tillvara på tiden, men när jag tänker tillbaka på det så har vi gjort det ändå, ätit glass, tvättat pannor, lekt ute, plaskat i barnpoolen. Ungefär så mycket som en kan önska av en sommar, om än en sommar mitt i Maj.

Nu ska jag ta på mig keramik-kläderna och ta mig ner till verkstan. Idag bör jag ha minst fem saker att glasera och lera att få till några nya krukor. Igår sålde jag mina första två.

VARJE DAG : TRE ANDETAG

Min syster delade med sig av ett tips kring andning för några månader sen, att varje dag tänka på tre av sina andetag. Det låter så banalt, och lät så banalt att jag nästan fnissade högt första gången hon sa det, men efter lite eftertanke insåg jag att jag aldrig tänker på min andning. Nej det är bara den där reflexen som finns där, det livsnödvändiga, men ack så reflexmässiga. Det bara sker. Det går knappt att tänka på andningen utan att sluta andas. Det är som att jag blir lite perplex av tanken att jag helt enkelt stannar upp.

Men, de där tre andetagen, jag glömmer dem oftast, i alla fall fram tills dess att jag ligger i sängen. När kvällen susar i öronen kommer jag på dem. Just det! Andningen. Så då, i stunden, tar jag tre andetag jag verkligen tänker på, funderar över och låter ta plats.

De där tre kvällsandetagen har blivit min rutin, jag måste ta dem för att somna, jag måste ta dem för att få bort mina grumliga tankar. De jag inte riktigt sorterat ut, men som finns där och pockar på uppmärksamhet.

Ikväll tar jag de där andetagen och försöker tänka på vad som betyder någonting. Vad gör jag här, och vad kan jag göra här. Som någon typ av New Age-light. Eller bara ett försök att greppa tiden.

BÄTTRE MORGONPROMENADER

Idag vaknade vi lite väl tidigt, men vi har valt bort tjocka gardiner och rullgardiner i sovrummet och vaknar med ljuset. Så när tiden fanns för en lugn promenad var det lika bra att gå ut. Stickan, Stina och jag traskade över gatan och in mot skogsdungen och plötsligt möttes jag av det här. Våren.

Vintern, allt är förlåtet, nu börjar vi om. Så magiskt ändå, för att låta lite nyfrälst, men det var så fint att jag blev mållös. Sen skulle Stina självklart jaga efter en liten fågel och så var det momentet över. Men ändå: en stunds perfektion en vårmorgon.

HELT ANNAT BYGGDAMM

Det är inte bara hemma det byggs, om en vecka planerar vi att öppna första delen av mitt nya jobb, Café Gazette!

Idag bjöd jag in en hög med härliga till en Byggdammslunch, mitt i bygget, på bockar bland skivmaterial, verktyg och just damm.

Om en vecka exakt ska allt vara klart, det sista skruvat och fixat och menyerna finjusterade!Världens största fång med eucalyptus tog jag med mig hem efter dagen. En blomsteraffär runt hörnet är fortfarande min högsta önskan.