Hejdå 2018

Summera året. Det finns något otroligt skönt i det ändå. Städa ut det gamla, rensa, börja om, andas morgonluft. Något jag egentligen borde göra fler gånger under året.

Men nu är nu och då kan jag i alla fall passa på att sammanfatta det som varit. 2018. Året jag trodde allt skulle förändras. Så blev det också, men på helt andra sätt. Efter att ha varit föräldraledig i 14 månader gick jag tillbaka till Djungeltrumman som fått nya ägare, och sen följde fem månader av funderingar, extremt mycket jobb och sen valde jag att byta bana. Ett av de svåraste beslut jag tagit, men samtidigt så enkelt.

Så i februari var det hej nytt jobb! Och det var ju verkligen nytt eftersom det var en arbetsplats som inte funnits innan, med det varken organisation eller funktioner. Vilket blev hemskt tydligt efter ett tag, och det var där, i juli som jag insåg att ålder och erfarenhet är värt så otroligt mycket. För kanske var det lite tack vare det som jag ändå orkade stå ut. Kämpa vidare. Fast nu i backspegeln var det ju varken någonting att kämpa för eller speciellt enkelt. När jag väl lämnat tillbaka min dator och tagit bort min email kunde jag äntligen sova en hel natt. Det var då det slog mig, att jag inte sovit. Att jag om nätterna vaknat för att älta, åter gå igenom händelser i huvudet, försöka förstå mig på vad jag gjort fel och när allt sprack. Det fysiska i att lämna ifrån mig allt som tillhört arbetsplatsen gav mig ro.

Och inte ens en månad senare stod jag plötsligt framför SVT:s entré igen. Vilket i sig var lite lustigt och konstigt eftersom vi redan då visste att vi ganska snart skulle vara fyra och inte tre i familjen.

Sen när det kommer till jobb och vardag så rullar ju allt mest bara på. Det där alla sa om att andra graviditeten går superfort verkar stämma, plötsligt är vi i vecka 26 och det är alltså bara sex veckor kvar tills vi är i vecka 32, då Stickan kom.

De senaste veckorna har varit bland de bästa. Eller nej, hela 2018 har varit fantastiskt, bortsett från perioden av total vånda över jobb och liv, och allt det tvivel det medförde. Men ändå har det hänt någonting det senaste. Stickans prat har kommit igång, han vill kramas, mysa och prata jämt. Han ber om saker, fixar mycket själv och vill helst bestämma exakt vilka skor han ska ha när.

Nu är det 2019. Och så snart jag blivit frisk från den här magsjukan ska jag börja inreda min keramikverkstad, boa till bebisen och verkligen njuta av det här sista med bara Styrbjörn. Tiden vi fått, tiden vi får, och kanske framför allt, tiden vi tar oss.

ETT EGET KRYPIN

Det går inte att få för mycket förvaring. Det finns ta mig tusan ingen som inte tycker så. Vi borde också tycka så och nyttja våra vindar maximalt, istället staplar vi desto mer i källaren. Och nyttjar kattvinden till det här mysiga:

Ett eget krypin att gömma sig i.

Mellan tvättar och rens fick jag undan allt som stått i den där vinden och bara tagit plats och lyckats göra det så pass populärt att vi fått leta efter Stickan inte bara en utan två gånger under helgen när vi trott att han försvunnit, men tydligen bara gått och satt sig vid ritbordet…

HEMMA

Kvällen har lagt sig på Ekebo, det är lustigt hur enkelt allt känns här, trots att vi upptäckt en fuktskadad veranda är det liksom ingen fara, vi är ju där vi ska vara, hemma.

Jag har alltid varit harig, rädd, nervös, lättskrämd. Det i kombination med att numera spendera mycket tid ensam med Styrbjörn har inte alltid varit fantastiskt. Men sen vi flyttade är det som bortblåst, vilket är konstigt, för jämfört med alla mina tidigare boenden, från 1:an på Folkungagatan, till radhuset på Munkebäcksgatan, har alla på pappret varit säkrare än Ekebo. På trafikerade gator, i flerfamiljshus, vägg i vägg med andra. Men trots det är det här jag andats ut, inte hetsat upp mig över ljud eller inbillade skuggor. Visst, jag tittar under sängen fortfarande, som en slags försäkring och några nätter har jag flugit upp, tänkt att nu stjäl någon min cykel, men det är mer av rädsla för att bli av med cykeln, än av otrygghet.

Emily sa att det nog är för att jag hittat hem. Jag hoppas att det är så, att tryggheten i huset, i hemmet skänkt mig någon slags frid, och kanske sämre fantasi.

HÖSTDRÖMMAR

Så kom den, vinden, den kallare luften och så dagen då jag skulle vakna hemma och inte vara tvungen att gå någonstans. Trots det är det som att jag har ett otroligt förväntansfullt pirr i kroppen. Jag vill börja om, börja på nytt, nya pennor, block och kalender. Som en skolstart.

I solen är det varmt, men i skuggan kan jag inte sitta utan kofta. Styrbjörn sover, jag har fått den där koppen kaffe jag längtat efter sen jag steg upp.

Jag väntar på mina nya glasyrer från Lars Tärn och på en elektriker som kan koppla in ett tre-fas-uttag i källaren till min keramikugn.

När det är gjort då börjar framtiden. Och hösten.

GÅR DET ATT ÄLSKA INREDNING MEN SAMTIDIGT VÄRNA MILJÖN?

Det finns få saker som splittrar mig så mycket som det faktum att jag älskar fina saker och inredning.

En stor del av mig vill aldrig vara annanstans än hemma, pilla, fixa, hitta nytt, börja om, göra om, möblera om.

Men en annan del av mig förkastar det. Den delen tycker att den andra, förändrings- och förbättringsvurmande delen av mig är hemsk, en miljöbelastning och nästan en skämmig del av mig själv.

Ofta går jag och funderar på när jag är färdig, när jag är klar, när jag är nöjd, med skräck inser jag ibland att jag kanske aldrig kommer bli färdig. Att jag kanske aldrig kommer vara nöjd.

Det handlar väldigt sällan om att jag egentligen vill ha något sprillans nytt. Att jag sett en lampa jag ”bara måste ha” eller en matta jag kan spara till länge.

Den föraktande delen av mig avskyr inredningsgrupperna jag är med i på Facebook. De där (mestadels) kvinnor frågar efter tips, ett konstant vurmande för nya snabba fynd, nya kulörer, dörrar, knoppar, nytt nytt nytt. Jag vill ofta skrika när de påvisar dålig smak, ful stil eller en miljödövhet jag annars bara stöter på under vissa släktkalas. Men nog stannar jag kvar i gruppen ändå.

Jag ser hur folk som ”räddar” ödehus fläker på, bygger om, renoverar vitt och kan knappt låta bli att skrika ut min fasa. Jag ser hur mediemoguler river ut helt nya kök i nyinköpta våningar för att ”köket inte var jag”, eller hur tillsynes nya toaletten måste renoveras på grund utav att ”jag vill ha det som på hotellet vi bodde på sist”.

Går det att älska inredning men samtidigt älska miljön?

Jag vet inte egentligen, men jag försöker att döva samvetet genom att aldrig köpa fläng nytt. Att alltid loppa.

Att alltid försöka se loppis och secondhand som den primära butiken, vad det än gäller, det gör i alla fall lite. Samtidigt så inser jag ju att mitt fixande, mina tillrättalagda bilder på ett inrett hem också kan och stylingar jag gör också kan trigga andra att handla onödigt mycket och utan tålamod är det alltid enklast att rusa till ett köpcentrum och köpa något nyproducerat.

Och att nu, med ett hus i visst behov av renovering ändå ta det lugnt. Känna in, tänka till och inte stressa igenom någonting.

Men framför allt: drömma. För det kostar ju varken mig eller miljön någonting att bara drömma om det där platsbyggda köket, eller nya toaletter eller tapeter i alla rum.

WINDS OF CHANGE

Det blev visst tyst här ett slag. Kanske inte så konstigt för det har låtit desto mer i min hjärna. Och svindlat i mitt hjärta.

De senaste veckorna har jag tänkt och funderat, grubblat och ältat kanske mer än någon gång tidigare. Vem är jag, vad gör jag, varför är jag, varför gör jag? Hur kommer allt sig egentligen? Hur mycket är våra egna val och vad är tillfälligheterna?

När hösten kommer så kommer jag vara hemma med Styrbjörn, förhoppningsvis läsa färglära och journalistik, men jag kommer inte gå till en arbetsplats varje dag.

Det känns lite skrämmande. Lite sådär himlastormande, nästan med en sugande känsla i magen. Men det blir en bra sak att prova på. Och inget behöver vara för evigt.

Det kommer bli bra. Rent av fantastiskt. Jag kommer att försöka utveckla min keramik, skriva mer, tänka mer, men framför allt känna mer.

Hela mitt liv har jag upplevt att jag känt för mycket. Lagt band på mig, tyckt mindre, försökt ta mindre plats. I höst ska jag sluta med det. Jag ska ta mer än tre genomtänkta andetag varje dag.

Och framför allt ska jag vara med mitt barn, inte stressa mellan förskola och jobb hela tiden.

REGN MOT MITT FÖNSTER

Det här vädret va, det kan få mig så ur balans. Inte för att jag blir omåttligt nedstämd eller ledsen, men det får mig att tänka. Regnet efter flera veckors hetta för alltid med sig någonting, tankar och kval.

Igår fick vi reda på att Stickan kommit in på vårt förstahandsval vad gäller förskola, det gjorde mig så glad. Efter ett halvår på en tillfällig förskola har han nu kommit in på den vi hela tiden hoppats på, den vi gått förbi, cyklat runt, drömt om. Inte för att jag vet hur en sån här dröm egentligen uppstår, men jag har liksom bildat mig en drömbild av promenaden dit, samtalen på vägen, dagarna med pedagogerna och deras tankesätt. Så i höst blir det en ny promenad, nya vänner, ny inskolning. Det kommer bli bra, och det känns så skönt att hamnat nära hem.

Som alla andra oroar jag mig över om det här var sommaren vi fick, men ju mer jag tänker på det, desto mindre ledsen blir jag egentligen. För oron kommer nog egentligen av oron att inte ha tagit tillvara på tiden, men när jag tänker tillbaka på det så har vi gjort det ändå, ätit glass, tvättat pannor, lekt ute, plaskat i barnpoolen. Ungefär så mycket som en kan önska av en sommar, om än en sommar mitt i Maj.

Nu ska jag ta på mig keramik-kläderna och ta mig ner till verkstan. Idag bör jag ha minst fem saker att glasera och lera att få till några nya krukor. Igår sålde jag mina första två.