REGN MOT MITT FÖNSTER

Det här vädret va, det kan få mig så ur balans. Inte för att jag blir omåttligt nedstämd eller ledsen, men det får mig att tänka. Regnet efter flera veckors hetta för alltid med sig någonting, tankar och kval.

Igår fick vi reda på att Stickan kommit in på vårt förstahandsval vad gäller förskola, det gjorde mig så glad. Efter ett halvår på en tillfällig förskola har han nu kommit in på den vi hela tiden hoppats på, den vi gått förbi, cyklat runt, drömt om. Inte för att jag vet hur en sån här dröm egentligen uppstår, men jag har liksom bildat mig en drömbild av promenaden dit, samtalen på vägen, dagarna med pedagogerna och deras tankesätt. Så i höst blir det en ny promenad, nya vänner, ny inskolning. Det kommer bli bra, och det känns så skönt att hamnat nära hem.

Som alla andra oroar jag mig över om det här var sommaren vi fick, men ju mer jag tänker på det, desto mindre ledsen blir jag egentligen. För oron kommer nog egentligen av oron att inte ha tagit tillvara på tiden, men när jag tänker tillbaka på det så har vi gjort det ändå, ätit glass, tvättat pannor, lekt ute, plaskat i barnpoolen. Ungefär så mycket som en kan önska av en sommar, om än en sommar mitt i Maj.

Nu ska jag ta på mig keramik-kläderna och ta mig ner till verkstan. Idag bör jag ha minst fem saker att glasera och lera att få till några nya krukor. Igår sålde jag mina första två.

VARJE DAG : TRE ANDETAG

Min syster delade med sig av ett tips kring andning för några månader sen, att varje dag tänka på tre av sina andetag. Det låter så banalt, och lät så banalt att jag nästan fnissade högt första gången hon sa det, men efter lite eftertanke insåg jag att jag aldrig tänker på min andning. Nej det är bara den där reflexen som finns där, det livsnödvändiga, men ack så reflexmässiga. Det bara sker. Det går knappt att tänka på andningen utan att sluta andas. Det är som att jag blir lite perplex av tanken att jag helt enkelt stannar upp.

Men, de där tre andetagen, jag glömmer dem oftast, i alla fall fram tills dess att jag ligger i sängen. När kvällen susar i öronen kommer jag på dem. Just det! Andningen. Så då, i stunden, tar jag tre andetag jag verkligen tänker på, funderar över och låter ta plats.

De där tre kvällsandetagen har blivit min rutin, jag måste ta dem för att somna, jag måste ta dem för att få bort mina grumliga tankar. De jag inte riktigt sorterat ut, men som finns där och pockar på uppmärksamhet.

Ikväll tar jag de där andetagen och försöker tänka på vad som betyder någonting. Vad gör jag här, och vad kan jag göra här. Som någon typ av New Age-light. Eller bara ett försök att greppa tiden.

BÄTTRE MORGONPROMENADER

Idag vaknade vi lite väl tidigt, men vi har valt bort tjocka gardiner och rullgardiner i sovrummet och vaknar med ljuset. Så när tiden fanns för en lugn promenad var det lika bra att gå ut. Stickan, Stina och jag traskade över gatan och in mot skogsdungen och plötsligt möttes jag av det här. Våren.

Vintern, allt är förlåtet, nu börjar vi om. Så magiskt ändå, för att låta lite nyfrälst, men det var så fint att jag blev mållös. Sen skulle Stina självklart jaga efter en liten fågel och så var det momentet över. Men ändå: en stunds perfektion en vårmorgon.

HELT ANNAT BYGGDAMM

Det är inte bara hemma det byggs, om en vecka planerar vi att öppna första delen av mitt nya jobb, Café Gazette!

Idag bjöd jag in en hög med härliga till en Byggdammslunch, mitt i bygget, på bockar bland skivmaterial, verktyg och just damm.

Om en vecka exakt ska allt vara klart, det sista skruvat och fixat och menyerna finjusterade!Världens största fång med eucalyptus tog jag med mig hem efter dagen. En blomsteraffär runt hörnet är fortfarande min högsta önskan.

DAGAR SOM SAMLAS TILL HELG

Det är lustigt ändå, hur vissa saker inte förändras, medan andra gör det monumentalt. Som att jag fortsätter leva för helgen. Men av andra anledningar än gå ut-dansa-dricka.

Nej den här helgen har vi lyckats klämma in så mycket att göra som det bara gått, vi har 18 fronter kvar på våra luckor och har plockat ner 9 av dem som vi nu kommit halvvägs med. Det är ett evigt pill, spackla hål, borra nya, tvätta, förmåla, rugga upp, tre lager färg. Och så två sidor på det. Hade vi vetat hur mycket tid och plats det skulle ta tror jag aldrig vi gjort det här.

Och så har jag sytt, betat av en sån där hög med saker som bara väntat. Kudde som ska sys om, slängkappa till Styrbjörns Halloween-kalas (som blir ytterst försenat för familjer scheman är så otroligt inkompatibla) och en badcape av två gamla handdukar som nog blir en perfekt julklapp.

Vi går till kyrkogården och träffar mina föräldrar och min syster, lugnet där, trots att det är mitt i stan är än mer påtagligt i mörkret, bland hundratals tända ljus och ett uns av saknad.

Men även om vi stiger upp åtta, tack vare både ljuset och det härliga humör denna snart 15 månader gamla unge skaffat sig, målar, syr, skruvar fast ledstänger, går till kyrkogården, och sorterar skräp är helgen i slutändan bara dagar som samlas på hög och därför blir alldeles fantastiska med sin egen lunk och takt.

För mig kunde det nog vara helg jämt ändå. Fast då hade väl funktionen försvunnit.

JAG ÄLSKAR FORTFARANDE ATT AMMA

Det är inte ofta jag skriver för att click-baita, men så hittade jag att t av mina fem mest lästa inlägg handlade om stigmat amning, så jag tänkte, vad sjutton, det är väl bara att skriva lite till. Eftersom jag börjat jobba har ju också amningssituationen förändrats.

När jag började räkna ner på riktigt tills dagen då det var dags att börja jobba var det som att Stickan förstod, plötsligt skulle hans mamma inte vara hemma och då inte heller hans bröst. För där är vi. Att de mer eller mindre är hans. Men hur som, de där sista dagarna hemma gjorde han ingenting annat. Det var huvudet i urringningen så fort vi satt still, att han dessutom själv kan lyfta eller dra ner min tröja har inte gjort det lättare direkt. Han stod i duschen när jag tvålade in honom och likt en kalv skulle han amma.


Och mitt i alla dessa ensamma funderingar hittar jag återigen till Elsa Billgren, inte så konstigt kanske då våra barn är födda ganska samtidigt, och tydligen ammar de också. För att de inte vill sluta. Och just det får mig att fundera: varför är det så jäklar krångligt det här? Och det slår mig, efter ett tags funderande att det med största sannolikhet beror på att alla lägger sig i så.
Att mammor/mormördrar liksom tänker att det är helt okej att säga att ”ja, men nu är det väl ändå dags att släppa mamma fri” eller att gäster och bekanta storögt frågar ”ammar du fortfarande?” eller de härliga som ba ”åååh jag ammade tills mitt bar var tre”. Valet att amma offentligt har självklart öppnat upp ett gäng dörrar till de här diskussionerna, de flesta verkar tänka: gör hon det, får hon prata om det. Men det är samtidigt så konstigt för inte tudan pratar någon om näspetning, skrevklining eller höga kroppsljud bara för att någon gör det. Nej det förpassas till saker-vi-är-tysta-om-facket. Varför kan det inte vara så med amning? Varför måste både Elsa och jag känna att vi drar oss för amningen av rädsla av vad andra ska säga? Jag kan verkligen dra mig för att amma, men ska jag göra det får det ju vara av anledningar som att jag inte vill, jag orkar inte, pattarna bara gör ont, eller att jag helt enkelt har fått nog.

Jag blir liksom så otroligt provocerad av att andra känner att det är okej att diskutera, först hetsas mammor till att amma av BVC, sen är det plötsligt tvärtom ät mat! tre mål om dagen! sluta amma! sluta nattamma! ge inte flaskan! låt honom skrika! Allt jag vill är att få ett lugnt och stabilt barn, ett trygg individ som vet att båda hans föräldrar, och några till runt omkring alltid kommer att finnas där. Att vi kommer göra allt vi kan för att allt ska bli så bra som möjligt. Om det då blir att amma lite innan läggning, vem tusan är någon annan än vi att lägga sig i?

DET FINNS EN SÄRSKILD PLATS I HELVETET FÖR BOSTADSBOLAG SOM FÖRSTÖR

Varje dag går vi några rundor i kvarteret, det ska sovas, kissas, bajsas. Livet med barn och hund bjuder på en massa, men också rutiner som tar oss fram och tillbaka på gatorna i Kålltorp.
I flera veckor har ett av bostadsbolaget Poseidons hus renoverats här, ny fasad och idag, plötsligt nya fönster. De gamla karmarna ligger söndertrasade, men rutorna står prydligt uppradade längs med huset.


Jag undrar vad som ska hända med de där fönstren. Och varför karmarna inte tas om hand. Varför de inte bjuds ut direkt till boende i området som vill och orkar ta tillvara på områdets riktiga charm. Boende som tar sitt ansvar och som inte är ett stort bostadsbolag som ska värna om miljö, men inte gör det lätt för andra att återbruka.

Det händer någonting när jag går förbi där. Det bubblar i mig. Kanske har jag blivit smittad av Ulla Skoog eller någon i Byggnadsvårds-gruppen jag nyss gick med i, någonting är det som upprör mig så. Jag ringer Poseidon, men ingen kan svara, de jobbar tydligen i distrikt och distrikt öster är inte på plats förrän på torsdag. Deras informationschef går att nå först imorgon kl 07:45.
Det är en blandning av egoism och stridslystenhet. Jag vill slåss för de här fönstrens skull på samma sätt som jag ville slåss för träden i lekparken när jag var sju. Men jag vill heller inte att fönstren slängs innan imorgon kl 07:45 så att jag kan förbarma mig över dem för att kunna sätta dem på mitt eget hus.

Om vi förutsätter det bästa så tänker de köra alla rutor, utan karmarna, till Återbruket och låter ytterligare någon bygga ett växthus av de gamla fönstren. Och så tänker vi att de som bor i lägenheterna får härliga nya fönster som är underhållsfria.

Men om vi förutsätter det värsta, då ska fönstrena tippas i en container, karmarna brännas och de som bor i husen får visserligen nya fönster, men också en hyreshöjning och förlorad inom- och utomhusmiljö och så otroligt mycket sämre estetik. De gamla fina fönstren, med haspar och hakar försvinner, slängs, kasseras och känslan i kvarteret försvinner.
Och skulle Poseidon argumentera att fönstren varit eftersatta och i dålig kvalité, då snackar de bara skit. Då borde de själva tagit hand om sina fönster bättre, och 30-talsfönster brukar dessutom bestå av prima virke.

(Plus i kanten för Poseidons hyresgäster som själva startart återbruksrum, där det går att återbruka fullt fungerande föremål och möbler som andra tröttnat på) Dock verkar återbruket som Poseidon stoltserar med vara deras hyresgästers förtjänst. Åtminstone av vad deras hemsida meddelar.