VAD SOM GÖMS UNDER ETERNIT…

Ganska tidigt i mitt och Loves förhållande lokaliserade vi ett problem. Jag är en firestarter, och Love får alltid utföra släckningsarbetet. Så föga förvånande kunde jag inte hålla mig efter kanske tio dagar i huset, utan var tvungen att se efter vad som fanns bakom träpanelen på verandan.
En kväll gluttade jag bakom och det visade sig vara guld. Där satt det gamla räcket kvar. Så det var bara att hugga i. Självklart gjorde jag inte det, termometern visade runt -12 grader och det blev stående.

Tills i somras. Äntligen hittade jag en kofot och bakom träpanel doldes en masonit-skiva. Med härligt minne från tidigare ägare. Margareta hann inte klart med busstrecket riktigt dock.


Och sen: räcket! snustorrt, förutom underliggaren som trillade sönder. Vilket i sin tur var helt okej eftersom vi ändå behövde ta bort hela räcket för att kunna gjuta om golvet.

Nu har vi ”bara” skrapandet kvar. Och utsågning av några spjälor, och uppsättandet av dem igen, och gjutandet av golvet. Och och och.

Så vi gjorde just det, skrapade och sen har det gått i stå igen. Golvet är nästan avlägsnat och vi hoppas hinna gjuta innan frosten. Och just frosten verkar ju vänta, som tur är.  Så lite tid har vi, eller Love då, på sig att avsluta projektet. Jag lär starta någonting annat under tiden. Som vanligt.

TAKOMLÄGGNING VECKA 2

Det tog inte mer än några timmar innan vi tvingades inse att vår takfotsränna inte var i sånt underbart skick som vi hoppats på.

Idag blev vi, på samma tema, varse om att vi kommer tvingas besluta oss för vilken väg vi ska gå ganska snabbt. Takfotsränna eller hängränna. Jag som har drömt om våra takfotsrännor har under dagen burit på en sorg, gud vad löjligt det låter, men jag har varit uppriktigt bedrövad över det här. Jag vill h takfotsrännor. Jag vill ha de gamla och jag vill inte behöva ta några beslut alls i den här värmen. Men så funkar det ju inte, såklart.

Så nu sitter vi här, kanske blir det hängrännor ändå, det finns ju ytterligare en sak som spelar in i den här diskussionen. Priset. Mina takfotsrännor kostar oss runt 50 000 kronor. Ska man vara fin får man lida pin, visserligen, men hängrännor kanske inte är så dåligt ändå. Så länge jag får mina skarprörsvinklar.

Allt handlar ju mest om yta, även om det känns tråkigt att erkänna. Samtidigt har vi gjort så mycket nu för att behålla husets utseende, tvättat takpannor och tagit fram färger. Kanske är det ren idioti att inte fortsätta nu då. Vi har tills imorgon på oss. Och då ska vi dessutom ha bestämt färg på så väl rännor och koppar som rör.

TVÄTTA, TVÄTTA 3000 PANNOR

Nästan varje kväll sen i torsdags har det sett ut så här. En som jobbar, en som nattar. Jag tar Stickan för att Love ska kunna jobba med pannorna.

Efter att ha tvättat dem ska de nu snart upp på plats igen. Om det slutar åska någon gång, för mitt i sommarhettan åskar det plötsligt. Jag hoppas att taket klarar sig. I natt vaknade jag av regnet, väckte Love i panik som sa att allt skulle vara okej ”förhoppningsvis även kring skorstenen. Jag har inte vågat se efter, utan håller mig i köket.

I hallen står projektet stilla, jag överväger något så icke-kosher som att köpa gipsskivor och bara bli av med skiten. Det känns som att vi börjar bli lite desperata efter synliga framsteg. Det är så otroligt svårt att skynda långsamt, men allt jag vill är att få lite färg på väggarna och känna att någonting prickats av på att-göra-listan. Men kanske får det vänta tills taket är uppe. Att vårt trapphus blir pannbeklätt kanske kan väga upp att vi tvingas ha hängrännor istället för takfotavrinning. Egentligen inte, men jag har lovat Love att sluta älta det och bara gå vidare.

TAKOMLÄGGNING: DAG I

Den här söndagen har vi, som nästan alla söndagar sen vi flyttade in bara befunnit oss hemma. Det är som att söndagarna plötsligt blivit heliga, prövats, egna. Det kommer lite folk över på kaffe, wienerbröd i bersån och ett evighet vakande över Stickan som inte får gå för nära kanten.

Sen var vi nog lite extra behov av lugn eftersom det idag är dagen då vi sätter ställning runt hela huset för att inleda projektet: restaurera taket!

Framför oss har vi några veckor av ställning, snickare och takläggare i trädgården, men också tvättning av varenda panna. Det hoppas vi få hjälp med i utbyte av öl, bubbel och mat under helgerna. Min enda önskan är att vädret håller i sig så vi får tvätta pannor i värmen. Och att mina pioner inte skadas, såklart.

BLAND LINOLJEFÄRG & TAKPANNOR

Vi fortsätter slipa och har äntligen hittat en hantverkare som vi känner att vi kommer överens med.

Ett gammalt hus kräver sina hantverkare, jag tjatar på om att linoljefärg funkar på plåtarbeten, och egentligen är det nog det enda vi inte är helt ense om. Ikväll ska jag leta upp det partiet i Stora boken om byggnadsvård och visa Love.

Att fixa hemma med en 18-månaders virvelvind kräver sin planering, ett tillfälligt myshörna löste de flesta av våra problem idag.

Fördelen med att ha bestämt sig för hantverkare är att vi också har lite mer av en tidsplan nu. Det blir takrenovering i maj eller juni, och tills dess behöver vi antingen bestämma oss för en ny panna, eller fortsätta vårt detektivarbete och hitta mer av den gamla pannan. Att fabriken stängde 1912 är lite av ett problem, och att den är norsk är ett annat… men men.

DRÖMMEN OM LANDET

I helgen har vi stått med jord till knäna, jag har tre gånger utbrustit ”Jag älskar mina gummistövlar” och kanske 500 sagt ”det här är det bästa jag vet”. En romantiserad stadsbild av landet. Allt jag behöver är några hektar mark. Ungefär så känner jag. Några hektar mark och ett körkort, för landet mitt i stan finns inte ens i Partille.

Så om kvällarna göder jag min kommersiella materialistiska sida och drömmer om självförsörjande.
Men främst någon annanstans att bo.

Kalla mig idiotisk, men efter en hel säsong av Husdrömmar ser jag stor potential i detta objekt med renoveringsbehov som finns ute till exekutiv auktion. Bonus: 8,3 hektar mark. Minus: Ligger i Mariestad.

Eller här, 20 hektar mark där vi kan spela in nya avsnitt av Jordskott. Plus: ligger i Alingsås. Minus: vi måste ha en annan fastighet inom 6km. Det har vi inte.

Men här har vi nåt, massa hus, inget tjafs om fastighet inom 6 kilometer. Men på minussidan: ligger i Gullspång.

Eller så går vi upp rejält i pris, 10 gånger så mycket ungefär, och så hamnar vi i Bollebygd i ett hus med lada inredd med bar. Hej nya livet som bröllopskoordinator!

I Marks kommun får vi 2,3 hektar mark och ett härligt 30-talshus. Vi ska bara klippa gräset först. Sen kan vi flytta in.

Spisen har vi redan, så den behöver vi inte ens lära oss. Perfekt.

Ulricehamn är ju trevligt, ganska nära Göteborg också, om det känns viktigt, och det gör det ju. Här får vi egen brygga och gult härligt hus. Plus: ladugård på tomten!
Minus: köket verkar vara svårstädat.

DET SITTER I VÄGGARNA

Så, jakten på vårt hus historia är igång på riktigt.

Vi har gått och sneglat mot grannen originalfönster och drömt om trägolv på nedervåningen ett tag nu, och idag gick jag all Christopher O’Reagan och tog Stickan i vagnen ner till Stadsbyggnadskontoret för att se efter vad det fanns för dokumentation på vårt hus.
Att det skulle finnas några dokument visste jag sen innan, ett bygglov för dörren mot baksidan bland annat.
Och det här var vad jag fann!

Vad som är sig likt? Inte så mycket, våningsplanen, fönstrens placering, men inte planlösningen, de tre rummen på nedervåningen har blivit ett och på ovanvåningen har allt gjorts om.

Den stora frågan nu är om den fyrkantiga lilla lådan där kan vara en ugn, eller om de helt enkelt slapp det på 1933 och bara körde på element.

För att eventuellt få hjälp av den riktige Christopher O’Reagan hoppas jag nu på säsong 3 av Det sitter i väggarna och att de kanske kan komma hit och hjälpa oss lite med både golv och att ta reda på vilka som bott här tidigare!