LIVET PÅ TRAPPEN

det är något speciellt med trappar. Jag vet ingen del på huset som så många reagerar på. Inte för att den är varken hiskeligt ful eller fantastiskt vacker, utan mer i form av ”åh, kaffe på trappen!” Just kaffe, glass, sol, en kopp te på trappen verkar vara det allra flest drömmer om med hus.

Och ja, så konstigt är det ju inte. Vår, nästan hiskeligt fula, betog trapp är den mest använda fikaplatsen på hela tomten. Här sitter jag och låter de första solstrålarna värma mina bleka bara ben. Innan vi går in efter förskolan brukar vi sitta här, med et päron eller ett äpple och samtala över dagen på förskolan. Det sägs visserligen inte så mycket matnyttigt, men just de här fem minutrarna då bara Stickan och jag sitter och dinglar med benen över trappan är ändå något himla skönt.Dessurom verkar det som att lutningen mellan huset och trappen är den allra bästa för en gravid person. Så, när vi handlat och Stickan somnat i cykeln och trots att jag inte borde, så låter jag honom sova för att ta fem minuter, eller säg 50, för mig själv där på trappen.

Och så vaknar han och sätter sig där själv. För det är ju något med en trapp. Med eller utan kaffe. Hur risig den än är.

KÄRLEK ÄR EN VÄRMEPISTOL & EN FÄRGSKRAPA

Jag fick en kärlekspresent i söndags. Och nu tror ni kanske att jag skojar, men jag blev så otroligt glad.

De senaste dagarna, nej veckorna, har jag kämpat mot tristessen och avsaknaden av ork. Och varje dag har det varit som att den gamla pärlsponten har hånat mig när jag gått förbi på väg in genom ytterdörren.

Hejdå med det! Efter att ha köpt virke till en gigantisk pallkrage kom han inte hem med bara virket, utan också med en värmepistol och en riktigt bra skrapa. Värmepistolen är egentligen primärt för keramikverkstaden, men efter att ha hört att ”skrapa vägg utan värmepistol tar sönder kroppen och knoppen” från någon visare än jag själv så insåg jag att det inte var så dumt att sätta på en P1 Dokumentär och sen bara köra.

Så, hejdå sofflock, hej veranda!

ÄLSKA BLOCKET

Jag älskar Blocket. Inte för att jag får träffa en massa folk, det hade jag nästan kunnat slippa, och Love är den som möter de flesta som kommer hit för att köpa saker av oss.

Men den uppdelningen är ganska bra för oss ändå, att en lägger upp, skriver copy, fotar och att en står för mötet och försäljningen.

Så när det i förrgår kom upp en Norrgavelsoffa insåg jag att vi verkligen har det där som alla par i Husdrömmar verkar ha: en stark teamkänsla. Jag sköter kontakten och hyr släp, Love kör bil, bär och förhandlar. Och även om han ofta är ganska tveksam i början, så brukar det bli bra i slutändan. Se bara på den inte färdigmålade bokhyllan! Efter en trevlig tripp till Dalsjöfors lyckades vi få tag i fyra hyllor helt perfekta för vårt ändamål. Sen att han väl tyckte att vi kunde ha synkat hämtningen av hyllorna med hämtningen av vårt otroligt tunga badkar på samma ort någon månad tidigare är ju en annan sak…

Så nu har vårt blå rum fått en blå soffa, och vi har med andra ord en rosa soffa att sälja av. Och ett soffbord i mässing & glas och en soffgrupp i rotting. Och en barnsäng. Vi har ganska långt kvar tills ”En in en ut” är applicerbart på källaren, utan det finns ett visst överflöd en våning ner. Och visst, mitt köpstopp kanske inte är helt intakt. Men det viktigaste jag vill åstadkomma kring köpstoppet är en medvetenhet och eftertanke kring snabba onödiga köp av främst dåligt producerade kläder eller ”fynd” som inte har någon plats.

Hade ni inte beställt en liknande soffa? Jo, det har vi, och vuxnare möblering med två likadana soffor kommer vi nog aldrig ha heller. Men någon gång är det ju dags att växa upp.

EN STUND PÅ JORDEN//ETT ÅR PÅ EKEBO

Att det gått ett år. Jag har så otroligt svårt att greppa det. Den. Tiden. Den liksom rinner iväg. Inte så där vuxet som andra säger ”det går fortare sen” utan mer utom kontroll och referenspunkt. Hur mycket hinns det på ett år? En flytt, ett nytt tak, nästan en hel graviditet, ommålning, rivning, inskolningar, jobb-byten (tre!) och så livet då. Tusentals äpplen, hundratals koppar kaffe, oväntade besök och övernattningsgäster.

Jag tror det här året har varit bland våra bästa. Att plötsligt bli så rotad, känna sådan trygghet, hitta hem har gjort vår relation till en helt annan. Likt en självhjälpsbok har jag så otroligt många mornar och kvällar tackat livet. Den här platsen är vår.

Vi firade med att köpa extremt mycket rödfärg och idag kommer vår hantverkare hit för att se över fasaden. Huset firas som sig bör med andra ord: med hopp om framtiden.

16 ÅR MED SAMMA SOFFA

Idag bestämde vi oss för att sälja vår bruna skinnsoffa. Soffan som flyttat med mig i 16 år. Helt otroligt ändå. Det personifierar hela min inredningsstrategi (ja, jag har ändå en sån) och framför allt vill jag verkligen att den ska personifiera min konsumtion. Jag har visserligen inte köpt soffan, utan fått den, den stod innan den stod i mitt flickrum på min pappas kontor.

Men 16 år med samma möbel är ändå någonting att fira. För hur ofta händer det inredningsintresserade idag egentligen? När slit & släng är ett starkare trade mark än hållbar kvalité? ”Förändra med färg” som så lätt blir ”förändra med än fler köp du egentligen inte kan motivera”.

Vår nya soffa har vi beställt från Norrgavel, efter att ha suktat och lagt undan i fler år insåg vi att det är just ett sånt köp som kan vara i 16 år till, minst. För nu har vi gjort det medvetna valet, ingen halvmesyr, ingen kompromiss. Handgjord, snickrad på beställning och både lång och djup. Och förhoppningsvis har vi den längre än 16 år. Och klädseln går att tvätta hemma i maskin, som sig bör när det ska ammas & annat i en soffa.

Nu ska jag slänga mig i mitt gamla åbäke och minnas, lite ont gör det ändå, att göra sig av med den.

ATT ÅNGRA SIG

Jag vet att min mamma säger ”vad var det jag sa” nu, men jag är för snabb ibland.

Det här att riva ner strukturtapeter och så i hela hallen och trapphuset var liksom ingenting annat än idioti. Nu har det stått i rent kaos sen i april, och de senaste två månaderna har _absolut_ ingenting hänt.

Och nu kommer ingenting hända heller. Hör och häpna. Ger vi upp? Nej, vi ändrar oss. För vi vill ta bort eterniten på fasaden i sommar, och då passar vi på att tilläggsisolera trapphuset, och vad innebär det? Jo! Vi behöver inte behålla tretexen på väggarna invändigt, utan kan ta fram den pärlspontpanel vi upptäckt finns på insidan.

Så, jag lägger till lärdomarna jag fått sen den 12 februari då vi flyttade in: vänta. Håll ut, ta det lugn, skärp dig.

Och så får det se ut så här tills i maj.

ETT EGET KRYPIN

Det går inte att få för mycket förvaring. Det finns ta mig tusan ingen som inte tycker så. Vi borde också tycka så och nyttja våra vindar maximalt, istället staplar vi desto mer i källaren. Och nyttjar kattvinden till det här mysiga:

Ett eget krypin att gömma sig i.

Mellan tvättar och rens fick jag undan allt som stått i den där vinden och bara tagit plats och lyckats göra det så pass populärt att vi fått leta efter Stickan inte bara en utan två gånger under helgen när vi trott att han försvunnit, men tydligen bara gått och satt sig vid ritbordet…