VILODAGAR & KASST SAMVETE

Måndagar, denna lisa för själen. Eller inte.

Efter en mardrömsnatt vaknade vi varken utvilade eller glada, förutom Stickan då. Han for upp som ett jehu, förskoledag och allt. Love iväg, varje vecka samma visa just nu: resor måndag-onsdag, kraschlandning onsdagkväll, och sen lagomt utvilade till det blir helg och vi orkar börja med något projekt. Denna helg blev vi av med en Ginst som hittills skymt stor del av trädgården och mest gjort det mörkt & murrigt.

Vid hämtning larmade förskolan om både springmask & magsjuka, och helt ärligt, ensam med barn är det ingenting jag ens orkar tänka på ska inträffa så vi passar på att stanna hemma imorgon och på onsdag är det studiedag ändå.

Det är ganska många dagar jag drabbas av något slags dåligt samvete över att Stickan och jag inte hittar på så värst mycket, och jag får lätt dåligt samvete över att jag just nu saknar orken riktigt. Även om jag vet att kvalitén inte kommer från vad vi gör, utan att vi gör. Att lite tid vid köksbordet med pennor är nog så gott, att en stund med Duplot och högahögahöga torn är superspännande och kanske framför allt att det är helt fantastiskt att somna tillsammans varje kväll. Ändå gnager det lite. Men det får kanske vara så när livet förändrats lite snabbare än en planerade för.

PLÖTSLIGT MED FÖRSKOLEBARN

Plötsligt har vi ett förskolebarn, ett barn som ska väckas om mornarna, kläs på och sedan lämnas bland andra barn.

Jag hade bävat så inför den där dagen, lite extra mycket sen jag började jobba i oktober. Att varken Love eller jag ska finnas där varje dag känns så konstigt, men också nyttigt.

Vi har hamnat på en tillfällig förskola, och även om jag vet att allt kommer bli bra, och att jag verkligen vill lägga all min tillit till pedagogerna känns det lite tufft. I juli när förskolan stänger står vi alltså utan förskola och ska söka om. Och det enda vi kunde göra var att ingjuta mod i Styrbjörn och hoppas att han skulle älska sin förskola, oavsett vad vi känner inför hur allt blivit.

Så nu har vi varit igång ett tag, han går längre och längre dagar, han vinkar av oss, stänger dörren i näsan och gråter inte en skvätt. Vid hämtning vill han ibland inte gå därifrån. Världens bästa grej för samvetet. Att veta hur han trivs, leker och får vara en i en grupp.

Vårt förskolebarn som nog vuxit flera centimeter sen han om dagarna fick lov att skapa lite egen verklighet, fri från föräldrar och gamla vanor.

VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA? 

Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning. 

Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit. 

Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.

Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor. 

Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.

Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.

Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.

Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.

AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT

Genom Sverige far vi, bilen full av klänningar jag kommer välja bort till förmån för en kjol och blus. Det mest amningsvänliga jag packat. För ammar, det gör vi än.

Det finns få saker som jag tänkt så mycket på som amningen. Få saker jag tyckt varit lika praktiskt också för den delen. Och mina bröst har aldrig sett så mycket solljus som dessa tio månader. Men det är inte utan funderingar och huvudbry, och några bett i bröstvårtan. 

Nu det senaste har jag känt allt mer att jag ”måste sluta” mest för att BVC pratar om tre lagade mål mat _hela_ tiden. De där tre lagade målen får mig att känna mig värdelös. Vi löser inte tre lagade mål mat hos oss, Stickan vill inte äta burkmat, han vill gnaga lite på det vi äter, men helst vill han bara få amma, och få lite välling morgon och kväll. När vi är på BVC frågar de om maten, och jag, som tidigt bestämde mig för att inte hymla, inte ljuga, säger som det är: han vill inte äta riktig mat. Vi provar och provar, men han vill inte. 

Barnet som helst bara vill stå upp växer, och lika mycket som han växer, växer mitt dåliga samvete. ”Det vore ju bra praktiskt om han ville äta mat ändå” tänker jag nästan verka dag, och langar upp patten var som helst. Som på torsdagens fotografering för Tidningen Skriva. Eller på parkbänken mitt i löpspåret. Där tampas jag, mellan bröstet och maten, och att då få läsa Elsa Billgrens blogginlägg om att amma länge är inte bara skönt, det är rent ut sagt nödvändigt för samvetet och kvalen. 

I grunden är amningen egoistisk. Jag vill amma Mitt barn. jag vill förse Mitt barn med näring. Jag vill knyta an till Mitt barn. Jag vill trösta Mitt barn. Jag jag jag, mitt mitt mitt. Att flaskmata och därför dela mer på ansvaret är inte bara mer jämställt, utan mindre egoistiskt. Jag komma på mig själv med att rättfärdiga mitt ammande med att jag behövde ammandet för chocken av att få ett sånt litet barn i en tid då barnet inte skulle kommit. Och det stämmer ju. Men det är inte heller någonting som egentligen behöver rättfärdigas. Lika lite som den fortsatta amningen behöver rättfärdigas. Men samtidigt hör jag hur andra mammor säger att de också fortfarande ammar med mer än ett uns skam i rösten, vi går alla ner i tonläge och volym när vi erkänner att tio månader efter barnets födelse är vi fortfarande ammande mammor. Vi berättar hur BVC tjatar om fast föda. För efter BVC’s genomgående tjat av vikten avamning, efter dagar och nätter av kämp och slit för att få amningen att fungera, så ska vi inte längre fortsätta. Som en av de andra mammorna sa, lite tystare såklart, nu när det väl börjat fungera och de slutat tjata om att jag ska amma tjatar de om att jag måste sluta.    

Jag försöker tänka att, Little Britain-sketchen till trots, finns det otroligt få vuxna män som (enbart) livnär sig på bröstmjölk och amning. Det är som med barn som sent blir stadiga i nacken, inte många vuxna saknar total stabilitet i nacken, nej, det kommer när det kommer. 

Och fram tills dess är det väl bara att framför allt jobba på det dåliga samvetet, för det blir ingen unge mätt av.
PS! Jag vet att stigmat kring att inte amma är hemskt stort, och jag tror att varje familj gör det bästa för dem. Och att ingen, ingen, därför ska lägga sig i deras val av matningsmetod. 

GOT MY BACK

Igår blev det nypremiär för skivspelandet. Jag har dragit på det lite, inte vågat vara ifrån Stickan utan att kunna lämna hipp som happ. Men så kom jag på: han kan ju följa med.

Sagt och gjort, igår spelade både Stickan och jag skivor. Back2back så att säga. Mest sov han. Och provåt lite nya tacos hos Mercado Mexico.

En riktig proffsunge.

ETT AVSLUT OCH EN NY BÖRJAN

Först måste jag berätta: Att skriva ner min förlossningsberättelse var det smartaste jag gjort. Det har varit som att samtidigt som jag tryckte på ”publicera” var bearbetandet över.
Ett hett tips till alla er som funderar, tänker och grubblar över er förlossning. Skriv ner och skriv ut. Sen om du vill att andra ska läsa, eller om du vill hålla den för dig själv, bestämmer självklart du, men det finns något terapeutiskt i att få skriva ner sin historia, med sina egna ord.

Kanske blev bearbetningen av födseln också naturligt avslutad nu när vi äntligen fått ge Stickan sina namn, att det blev så många var ingenting att göra åt, och när Loves drömnamn blev tilltalsnamn fick han helt enkelt ge med sig på fronten att det skulle bli fler än ett. Hans efter min farfar, André efter Loves bror, Styrbjörn efter Styrbjörn Colliander och Lovesson som Loves son och Lund eftersom det är vårt efternamn. Efter månader av grubblerier och funderingar på förlossning, föräldraskap och vänskap fick namnkalaset bli startskottet på framtiden.

Efter att i en veckas tid ha bakat till fördärvelse hade vi i söndags närmare femtio barn och vuxna hemma som skålade för Hans André Styrbjörn Lovesson Lund (när jag läser dem nu känns det som vi kanske satt namnet i fel ordning, men det är väl ingenting att grubbla över nu) och som åt kakor tills det sprutade ur öronen. Kanske därför det också känns som att det fortfarande är helg, vi andas fortfarande ut efter vår storstädning och storbaken.

Nu kan vi det här med namngivning känner jag, bästa tipsen: köp ungen en gästbok för alla gäster att skriva i, ta ett gruppfoto att klistra in i gästboken och gör små godispåsar utan godis men med andra små roliga saker i till barnen att underhålla sig med. Och ha en något mer rotad gräsmatta än vi hade.  Och se för gudsskull till att få ett foto av barnet i de fina kläderna. Det missade vi.

Jag vill också passa på att tacka för alla tillrop, alla historier och alla små tack jag fått sen jag skrev min förlossningsberättelse, det trodde jag faktiskt aldrig och varje like och hejarop har värmt ända in i märgen.

MED HELA VÄRLDEN FRAMFÖR SIG

Lilla loppan, ja du Stickan mitt hjärtas låga.

Varje gång du skriker river det i mig. Varje gång du skrattar vill jag brista ut i en förlösande gråt. Allt du känner känner jag. 

Det har gått sju månader sen du föddes, det borde inte ha varit mer än fem, men du hade så brått, ville så bestämt hit, hem till oss. Nu är du lika självklar som att det är mareld i vattnet i augusti. 

I år ska vi bada i det vattnet, du och jag, plaska, skvätta, frysa lite. Året efter ska vi göra det igen. Och fler år framöver. Om flera år kommer du utan hjälm, på en rostig cykel, cykla ner för backen till dina vänner. Kanske är det ditt enda riktiga kompisgäng, men förhoppningsvis inte. Men skulle det bli så, skulle du få kämpa, skulle du få stänga dig blodig, då hoppas jag att du vet, att jag alltid gör det samma. 

Jag kommer göra allt för dig. Och de gånger jag inte kommer kunna göra allt, då kommer jag att göra mitt bästa. Det lovar jag.

Och jag lovar att alltid finnas där, alltid ta om hand, alltid stötta, trösta och stå emot. Stå emot andra och stå emot dig. Lär dig stå emot och lära dig stå upp, för dig själv, och för andra. Att alltid behandla andra med respekt och att ta ett nej. Ingjuta dig mod och kraft att vara dig själv, alltid.

Jag lovar att ge dig utrymme att utvecklas och att lyckas. Att slå dig fri och att stå stadigt. 

Lilla loppan, Stickan, du är mitt hjärtas låga, du är solen när det våras.

Och du, du har hela världen framför dig.