BB-VÄSKAN

Jag försöker förbereda mig. Det är hutlöst svårt. Jag läser, går i samtalsterapi och hänger på MVC. Och på det påminner appen mig jämt om vilken vecka jag är i. Hej vecka 37!!

Sist packade jag omsorgsfullt en väska att ha med till BB, men så blev ju allt som det blev och det hela slutade med världens längsta sms till mina föräldrar med livsviktiga saker för ett längre uppehälle på neonatalavdelningen. Till exempel ”klämspot från IKEA, ullfiltar, wake-up-lampan med radio, våra egna kuddar, flera pyjamasar”.

Den här gången tänker jag inte stanna lika länge. Så långt har jag kommit, att jag nu bestämt mig för att vi inte ska bli långrandiga. Så pass bra kommer det här att gå, att det kommer vi slippa. Så BB-väskan då, vad ska en ha med i en normal sådan? När Deborah & jag åt lunch på Östra förra veckan slogs jag av hur många som kommer in med gigantiska rullväskor, och hur många som hasar runt i morgonrock. Är det något att ha kanske? En morgonrock?

Jag safear upp med både katrinplommon och microlax, vis av erfarenhet från sist vet jag att det finns inga medel att sky, så att säga. Behövs någonting annat?

DAGAR SOM GÅR

Nu har jag varit föräldraledig i snart tre veckor. Tiden går så fort. Vi gör så lite, precis som det är meningen. Stickan är på förskolan som mest tre dagar i veckan, tisdag till torsdag klockan 9-14. Annars är vi hemma. Skrotar runt, tittar på regnet som slår mot rutan, för fy vad det regnat, och är det uppehåll kostar jag på mig en kaffe på trappan.
Processed with VSCO with hb2 preset
Det ger mängder av tid att fundera, mest kanske på den där mössan jag aldrig stickar klart åt bebisen. Som ett tecken. Den gör sig påmind. Jag borde. Är det för att jag är så nervös den här gången, eller är det på riktigt för att jag inte har tid.
Förlossningen kommer närmre varje dag. Det betyder också att tiden med Stickan krymper. Så jag håller honom hemma ibland, en extra dag där och då, för att bara vara vi. Ligga på soffan och vila. Snusa i hans hår. Ta ett bad mitt på dagen. Gå genom skogen på vägen hem. Cykla för att handla lite extra länge och låta honom inte bara köpa en utan två croissanter, eller som han säger ”sang!”.

Snart är vi fyra i vår familj. Precis som när jag växte upp. Det är en svindlande tanke. Att vår enhet växer och blir stadigare. Att Love och jag allt mer blir ett.

Och vet ni, det är nu, precis nu, som jag inser hur jag längtar. Jag längtar efter oss.

OM ATT KÄNNA SIG TOTALT OFÖRBEREDD

Igår bestämde jag mig för att första gången ventilera lite känslor kring förlossning 2. Eller ska jag skriva förlossning 1. Det är nämligen däri mitt problem (det är inte ens en utmaning som alla coacher alltid vill ha problem till, det är ett problem) ligger. Jag upplever inte riktigt att mina första förlossning hände.

Jag har skrivit långt om det här med kejsarsnitt i min förlossningsberättelse, och står verkligen fast vid att jag fött ett barn, men svårare att komma runt så här i vecka 29 gång två, är hur oerfaren jag känner mig. Som att ingenting av det jag upplevde sist kan användas den här gången. Och så hade jag ju aldrig trott att det skulle vara. Nej jag trodde att gång två skulle innebära rutin och lugn.

Istället sitter jag här och upplever förlossningen som något opåverkbart, och kanske inte ens kommer ske. Och fram för allt: någonting som det inte är någon som helst idé att sätta sig in i. Det blir ju ändå inte som en tänkt sig. Nej det blir infarter och akutsnitt och slangar in i bebisen och plastlukt. Beskrev det för en psykolog i måndags som att mitt barn snarare luktade ny badboll än bebis.

Igår när jag luftade de här känslorna, förstod jag ganska fort att jag inte alls var ensam, skönt så klart, men också ledsamt. Att fler går runt med den här känslan av noll mening att förbereda sig. För mig sträcker den sig så pass långt att jag inte ens förmår mig att plocka med bebiskläder eller saker. Att allt bara står på vinden och det enda jag kommit mig för är att sy ett babynest, sticka en mössa och beställa tre nappar. Sist hade jag stickat en hel garderob vid det här laget. Men den här gången är det någonting som stoppar mig. Och det är inte mitt köpstopp. Det är någonting annat. Och jag tror det vore himla bra att prata om det där. Om hur en första förlossning kan spela en himla stor roll gång två. Om hur det är att inte våga planera eller hoppas eller ens tro. Om hur det är att inte se själva förlossningen framför sig alls, utan mest ett svart hål.

SYSKONLIVET

Det har alltid varit en självklarhet det här med syskon för oss. Att Styrbjörn inte ska vara enda barnet har liksom inte ens varit någonting att prata om. För oss. Att det sen skulle gå vägen så snabbt som det gjorde och att det nu ska sluta bra är ju verkligen ingenting som vi ska eller kan ta för givet.

Och vad som har varit så himla skönt är också att så få frågat. Föräldrar som inte velat anta att syskon ska komma, vänner som förstått att Stickans ankomst var nog så turbulent att en graviditet och ett barn kunde varit nog.

Men för oss har det liksom alltid varit klart att det skulle finnas fler än Styrbjörn. (Hur många fler är vi väldigt oense om) Men trots det är det verkligen en föreberedelsetid nu. Jag är så glad att en graviditet (i vanliga fall) är så lång som den är, för det finns så otroligt många fler tankar i mitt huvud den här gången än sist. Glädjen över att vänta sitt första barn tog liksom bort mycket av mina funderingar och huvudbryn sist. Dessutom tog all dramatik under graviditeten också bort mycket av de själsliga funderingarna, de ersattes istället med en mer fysisk oro.

Det här gången finns det mängder av saker att oroa sig över. Uteblivna sparkar, oro, ett syskon som ska ha uppmärksamhet, en Stickan som ska få lika mycket tid.

Men det kanske är precis så det ska vara, inte en enda jag pratat med säger att de aldrig oroade sig för att kärleken inte skulle räcka, utan det verkar helt enkelt vara en helt vanlig oro när ett ska bli två.

DEADLINE : APRIL

Av naturliga skäl har vi bestämt oss för att så länge vi har det bra i april blir allt bra.

För visst känns det lockande att ha klart en fasad och allt sånt, men viktigast är ändå en fungerande tvättmaskin, ett skötbord och kärlek. Eller hur?

Vi ska gå från att vara 3+hund till 4+hund och samtidigt som jag inser att vi inte beställt fönstret vi skulle beställa tänker jag mest på: hur ska nästa barn bli lika fantastiskt som Stickan? Går det ens?

Klart det går! Säger ni (och alla mammabloggar) men jag undrar ändå. Den där lilla människan som flyttade in hos oss är ju så mycket, en tänkare, ett busfrö, någon som älskar ärtor och helst vill rita jämtjämt.

Vad blir det den här gången? Det enda vi vet är att det kommer ett barn. Förhoppningsvis i april.

VILODAGAR & KASST SAMVETE

Måndagar, denna lisa för själen. Eller inte.

Efter en mardrömsnatt vaknade vi varken utvilade eller glada, förutom Stickan då. Han for upp som ett jehu, förskoledag och allt. Love iväg, varje vecka samma visa just nu: resor måndag-onsdag, kraschlandning onsdagkväll, och sen lagomt utvilade till det blir helg och vi orkar börja med något projekt. Denna helg blev vi av med en Ginst som hittills skymt stor del av trädgården och mest gjort det mörkt & murrigt.

Vid hämtning larmade förskolan om både springmask & magsjuka, och helt ärligt, ensam med barn är det ingenting jag ens orkar tänka på ska inträffa så vi passar på att stanna hemma imorgon och på onsdag är det studiedag ändå.

Det är ganska många dagar jag drabbas av något slags dåligt samvete över att Stickan och jag inte hittar på så värst mycket, och jag får lätt dåligt samvete över att jag just nu saknar orken riktigt. Även om jag vet att kvalitén inte kommer från vad vi gör, utan att vi gör. Att lite tid vid köksbordet med pennor är nog så gott, att en stund med Duplot och högahögahöga torn är superspännande och kanske framför allt att det är helt fantastiskt att somna tillsammans varje kväll. Ändå gnager det lite. Men det får kanske vara så när livet förändrats lite snabbare än en planerade för.

PLÖTSLIGT MED FÖRSKOLEBARN

Plötsligt har vi ett förskolebarn, ett barn som ska väckas om mornarna, kläs på och sedan lämnas bland andra barn.

Jag hade bävat så inför den där dagen, lite extra mycket sen jag började jobba i oktober. Att varken Love eller jag ska finnas där varje dag känns så konstigt, men också nyttigt.

Vi har hamnat på en tillfällig förskola, och även om jag vet att allt kommer bli bra, och att jag verkligen vill lägga all min tillit till pedagogerna känns det lite tufft. I juli när förskolan stänger står vi alltså utan förskola och ska söka om. Och det enda vi kunde göra var att ingjuta mod i Styrbjörn och hoppas att han skulle älska sin förskola, oavsett vad vi känner inför hur allt blivit.

Så nu har vi varit igång ett tag, han går längre och längre dagar, han vinkar av oss, stänger dörren i näsan och gråter inte en skvätt. Vid hämtning vill han ibland inte gå därifrån. Världens bästa grej för samvetet. Att veta hur han trivs, leker och får vara en i en grupp.

Vårt förskolebarn som nog vuxit flera centimeter sen han om dagarna fick lov att skapa lite egen verklighet, fri från föräldrar och gamla vanor.