OM ATT KÄNNA SIG TOTALT OFÖRBEREDD

Igår bestämde jag mig för att första gången ventilera lite känslor kring förlossning 2. Eller ska jag skriva förlossning 1. Det är nämligen däri mitt problem (det är inte ens en utmaning som alla coacher alltid vill ha problem till, det är ett problem) ligger. Jag upplever inte riktigt att mina första förlossning hände.

Jag har skrivit långt om det här med kejsarsnitt i min förlossningsberättelse, och står verkligen fast vid att jag fött ett barn, men svårare att komma runt så här i vecka 29 gång två, är hur oerfaren jag känner mig. Som att ingenting av det jag upplevde sist kan användas den här gången. Och så hade jag ju aldrig trott att det skulle vara. Nej jag trodde att gång två skulle innebära rutin och lugn.

Istället sitter jag här och upplever förlossningen som något opåverkbart, och kanske inte ens kommer ske. Och fram för allt: någonting som det inte är någon som helst idé att sätta sig in i. Det blir ju ändå inte som en tänkt sig. Nej det blir infarter och akutsnitt och slangar in i bebisen och plastlukt. Beskrev det för en psykolog i måndags som att mitt barn snarare luktade ny badboll än bebis.

Igår när jag luftade de här känslorna, förstod jag ganska fort att jag inte alls var ensam, skönt så klart, men också ledsamt. Att fler går runt med den här känslan av noll mening att förbereda sig. För mig sträcker den sig så pass långt att jag inte ens förmår mig att plocka med bebiskläder eller saker. Att allt bara står på vinden och det enda jag kommit mig för är att sy ett babynest, sticka en mössa och beställa tre nappar. Sist hade jag stickat en hel garderob vid det här laget. Men den här gången är det någonting som stoppar mig. Och det är inte mitt köpstopp. Det är någonting annat. Och jag tror det vore himla bra att prata om det där. Om hur en första förlossning kan spela en himla stor roll gång två. Om hur det är att inte våga planera eller hoppas eller ens tro. Om hur det är att inte se själva förlossningen framför sig alls, utan mest ett svart hål.

SYSKONLIVET

Det har alltid varit en självklarhet det här med syskon för oss. Att Styrbjörn inte ska vara enda barnet har liksom inte ens varit någonting att prata om. För oss. Att det sen skulle gå vägen så snabbt som det gjorde och att det nu ska sluta bra är ju verkligen ingenting som vi ska eller kan ta för givet.

Och vad som har varit så himla skönt är också att så få frågat. Föräldrar som inte velat anta att syskon ska komma, vänner som förstått att Stickans ankomst var nog så turbulent att en graviditet och ett barn kunde varit nog.

Men för oss har det liksom alltid varit klart att det skulle finnas fler än Styrbjörn. (Hur många fler är vi väldigt oense om) Men trots det är det verkligen en föreberedelsetid nu. Jag är så glad att en graviditet (i vanliga fall) är så lång som den är, för det finns så otroligt många fler tankar i mitt huvud den här gången än sist. Glädjen över att vänta sitt första barn tog liksom bort mycket av mina funderingar och huvudbryn sist. Dessutom tog all dramatik under graviditeten också bort mycket av de själsliga funderingarna, de ersattes istället med en mer fysisk oro.

Det här gången finns det mängder av saker att oroa sig över. Uteblivna sparkar, oro, ett syskon som ska ha uppmärksamhet, en Stickan som ska få lika mycket tid.

Men det kanske är precis så det ska vara, inte en enda jag pratat med säger att de aldrig oroade sig för att kärleken inte skulle räcka, utan det verkar helt enkelt vara en helt vanlig oro när ett ska bli två.

DEADLINE : APRIL

Av naturliga skäl har vi bestämt oss för att så länge vi har det bra i april blir allt bra.

För visst känns det lockande att ha klart en fasad och allt sånt, men viktigast är ändå en fungerande tvättmaskin, ett skötbord och kärlek. Eller hur?

Vi ska gå från att vara 3+hund till 4+hund och samtidigt som jag inser att vi inte beställt fönstret vi skulle beställa tänker jag mest på: hur ska nästa barn bli lika fantastiskt som Stickan? Går det ens?

Klart det går! Säger ni (och alla mammabloggar) men jag undrar ändå. Den där lilla människan som flyttade in hos oss är ju så mycket, en tänkare, ett busfrö, någon som älskar ärtor och helst vill rita jämtjämt.

Vad blir det den här gången? Det enda vi vet är att det kommer ett barn. Förhoppningsvis i april.

VILODAGAR & KASST SAMVETE

Måndagar, denna lisa för själen. Eller inte.

Efter en mardrömsnatt vaknade vi varken utvilade eller glada, förutom Stickan då. Han for upp som ett jehu, förskoledag och allt. Love iväg, varje vecka samma visa just nu: resor måndag-onsdag, kraschlandning onsdagkväll, och sen lagomt utvilade till det blir helg och vi orkar börja med något projekt. Denna helg blev vi av med en Ginst som hittills skymt stor del av trädgården och mest gjort det mörkt & murrigt.

Vid hämtning larmade förskolan om både springmask & magsjuka, och helt ärligt, ensam med barn är det ingenting jag ens orkar tänka på ska inträffa så vi passar på att stanna hemma imorgon och på onsdag är det studiedag ändå.

Det är ganska många dagar jag drabbas av något slags dåligt samvete över att Stickan och jag inte hittar på så värst mycket, och jag får lätt dåligt samvete över att jag just nu saknar orken riktigt. Även om jag vet att kvalitén inte kommer från vad vi gör, utan att vi gör. Att lite tid vid köksbordet med pennor är nog så gott, att en stund med Duplot och högahögahöga torn är superspännande och kanske framför allt att det är helt fantastiskt att somna tillsammans varje kväll. Ändå gnager det lite. Men det får kanske vara så när livet förändrats lite snabbare än en planerade för.

PLÖTSLIGT MED FÖRSKOLEBARN

Plötsligt har vi ett förskolebarn, ett barn som ska väckas om mornarna, kläs på och sedan lämnas bland andra barn.

Jag hade bävat så inför den där dagen, lite extra mycket sen jag började jobba i oktober. Att varken Love eller jag ska finnas där varje dag känns så konstigt, men också nyttigt.

Vi har hamnat på en tillfällig förskola, och även om jag vet att allt kommer bli bra, och att jag verkligen vill lägga all min tillit till pedagogerna känns det lite tufft. I juli när förskolan stänger står vi alltså utan förskola och ska söka om. Och det enda vi kunde göra var att ingjuta mod i Styrbjörn och hoppas att han skulle älska sin förskola, oavsett vad vi känner inför hur allt blivit.

Så nu har vi varit igång ett tag, han går längre och längre dagar, han vinkar av oss, stänger dörren i näsan och gråter inte en skvätt. Vid hämtning vill han ibland inte gå därifrån. Världens bästa grej för samvetet. Att veta hur han trivs, leker och får vara en i en grupp.

Vårt förskolebarn som nog vuxit flera centimeter sen han om dagarna fick lov att skapa lite egen verklighet, fri från föräldrar och gamla vanor.

VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA? 

Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning. 

Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit. 

Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.

Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor. 

Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.

Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.

Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.

Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.

AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT

Genom Sverige far vi, bilen full av klänningar jag kommer välja bort till förmån för en kjol och blus. Det mest amningsvänliga jag packat. För ammar, det gör vi än.

Det finns få saker som jag tänkt så mycket på som amningen. Få saker jag tyckt varit lika praktiskt också för den delen. Och mina bröst har aldrig sett så mycket solljus som dessa tio månader. Men det är inte utan funderingar och huvudbry, och några bett i bröstvårtan. 

Nu det senaste har jag känt allt mer att jag ”måste sluta” mest för att BVC pratar om tre lagade mål mat _hela_ tiden. De där tre lagade målen får mig att känna mig värdelös. Vi löser inte tre lagade mål mat hos oss, Stickan vill inte äta burkmat, han vill gnaga lite på det vi äter, men helst vill han bara få amma, och få lite välling morgon och kväll. När vi är på BVC frågar de om maten, och jag, som tidigt bestämde mig för att inte hymla, inte ljuga, säger som det är: han vill inte äta riktig mat. Vi provar och provar, men han vill inte. 

Barnet som helst bara vill stå upp växer, och lika mycket som han växer, växer mitt dåliga samvete. ”Det vore ju bra praktiskt om han ville äta mat ändå” tänker jag nästan verka dag, och langar upp patten var som helst. Som på torsdagens fotografering för Tidningen Skriva. Eller på parkbänken mitt i löpspåret. Där tampas jag, mellan bröstet och maten, och att då få läsa Elsa Billgrens blogginlägg om att amma länge är inte bara skönt, det är rent ut sagt nödvändigt för samvetet och kvalen. 

I grunden är amningen egoistisk. Jag vill amma Mitt barn. jag vill förse Mitt barn med näring. Jag vill knyta an till Mitt barn. Jag vill trösta Mitt barn. Jag jag jag, mitt mitt mitt. Att flaskmata och därför dela mer på ansvaret är inte bara mer jämställt, utan mindre egoistiskt. Jag komma på mig själv med att rättfärdiga mitt ammande med att jag behövde ammandet för chocken av att få ett sånt litet barn i en tid då barnet inte skulle kommit. Och det stämmer ju. Men det är inte heller någonting som egentligen behöver rättfärdigas. Lika lite som den fortsatta amningen behöver rättfärdigas. Men samtidigt hör jag hur andra mammor säger att de också fortfarande ammar med mer än ett uns skam i rösten, vi går alla ner i tonläge och volym när vi erkänner att tio månader efter barnets födelse är vi fortfarande ammande mammor. Vi berättar hur BVC tjatar om fast föda. För efter BVC’s genomgående tjat av vikten avamning, efter dagar och nätter av kämp och slit för att få amningen att fungera, så ska vi inte längre fortsätta. Som en av de andra mammorna sa, lite tystare såklart, nu när det väl börjat fungera och de slutat tjata om att jag ska amma tjatar de om att jag måste sluta.    

Jag försöker tänka att, Little Britain-sketchen till trots, finns det otroligt få vuxna män som (enbart) livnär sig på bröstmjölk och amning. Det är som med barn som sent blir stadiga i nacken, inte många vuxna saknar total stabilitet i nacken, nej, det kommer när det kommer. 

Och fram tills dess är det väl bara att framför allt jobba på det dåliga samvetet, för det blir ingen unge mätt av.
PS! Jag vet att stigmat kring att inte amma är hemskt stort, och jag tror att varje familj gör det bästa för dem. Och att ingen, ingen, därför ska lägga sig i deras val av matningsmetod.