När jakten på ”Säker Stil” inte är annat än Säker Konsumtion

Sen i januari har jag haft ett köpstopp. Det har inte varit ett totalt stopp, utan ett ganska snällt sådant. Det handlar mer om reflektion än att inte under några som helst omständigheter konsumera.
Men reflektionen känns viktigare än någonting annat. Det har fått mig att tänka över både mitt köpmönster, mitt titta-i-affärer-mönster och mitt stora loppisberoende. Och så har det fått mig att se över min garderob. Som gravid har jag färre val än någonsin, och som icke-gravid är min garderob överfull. Trots det sneglar jag mot modereportage, erbjudanden och influencer-inspo dagarna i ända.

263356

Foto:Beata Holmgren

En av de här influencersen är Ebba von Sydow och hennes ”Säker stil”, när hon och Emilia de Poret började jobba fram konceptet tycker jag att det var intressant, att skapa en säker stil för just en själv är någonting fler borde göra, även jag, då skulle jag kunna behålla min stil och bygga en garderob som klarar sig genom år tänkte jag positivt. I säljtexten av boken sammanfattas deras Scandichic-epos med orden ”Denna inspirerande handbok erbjuder en konkret, långsiktig och välfungerande lösning”.

Men nu, några år senare är jag ingenting annat än besviken. Säker Stil visade dig snarare var Säker Konsumtion. Likt Blondinbellas Economista har det gått från en ambition att skapa någonting hållbart till att snarare hetsa till fler köp. Och den långsiktiga lösningen som marknadsförde boken har snarare visat sig vara tips på snabba klipp på rea, trender som är heta just nu, säsongens hetaste varor och andra, inte så värst långsiktiga lösningar.  Och kanske är Kristin Nords ord ”Det är också en bok som andas blondhet.” är en mer ärlig beskrivning.

Det går knappt att ”investera” i mode. Kanske i en eller annan väska. Någon sko i limiterad upplaga (sneakers som säljs för tusentals kronor kan ge lite avkastning). Men det går inte att investera i bomullstoppar, linneskjortor från Uniqlo eller krämer från Clinique. Det är ingenting annat än konsumtion och den som låtsats som någonting annat ljuger.

I tider av mijlömedvetenhet och konsumtionsstress känner det så otroligt osäkert att tipsa om fler och fler snabba köp. Bara de senaste 25 instagram-inläggen från von Sydow innehåller samarbeten, tips och reklam för Mat.se, Uniqlo, Adlibris (dels omärkt reklam för egen bok) x 2, shoppingkväll i Fältöversten, Klarna, Naturnes Barnmat x2, Clinique. De senaste 25 från de Poret är bland annat reklam och samarbeten med Klarna, Hövding, Shoppingkväll på Fältöversten och Uniqlo. Bara samarbetet med Klarna, går att diskutera efter att bland annat SVDBreakit och Dagens Arena skrivit om hur fler hamnar i skuldfällan tack vare deras ”förmånliga” fakturering. Att både uppmuntra till konsumtion och till att använda tjänster där du handlar för pengar du ännu inte har är en kombination inte alla skulle vilja ha på sitt samvete.

Att influencers behöver tjäna pengar är ju ingenting konstigt. Samarbeten är bra för det, till för det. Till för att skapa ekonomi i en värld beroende av just ekonomi. Men det gnisslar illa när det maskeras i att hitta en Säker Stil.

KÖPSTOPP – jag är en svagis

Martina Johansson, som kanske är en av dem som pepprar mitt eko- och miljötänk mest, la till mig i Annahita Yazdis grupp Köpstopp 2019. Det var liksom härligt och fruktansvärt omvälvande samtidigt. Svag hon är, Emerentia, tänker du när jag tycker att det var ”fruktansvärt omvälvande” att bli tillagd i en grupp, men det satte fingret på en hel massa funderingar jag haft alldeles för länge men inte tagit tag i pga ju älskar saker.

Har visserligen skrivit lite om det innan, typ här. Och här. Men allvarligt var det nog mer snack än verkstad.

Efter att först ha tänkt ”jag kommer aldrig hålla köpstoppet” inser jag att jag just därför kanske borde försöka. För det var just den där rädslan att bryta köpstoppet som delvis gjorde mig så osäker. Att misslyckas är så ohyggligt otrevligt. Men också för att jag faktiskt inte visste om jag ville sluta köpa saker.

För allt som oftast inser jag att jag tänker ”Åh vad vore en fåtölj i detta tyg.”  Alldeles underbart och alldeles onödigt. Att önska och drömma. Men inte alltid göra slag i saken. Att nära en dröm länge, jag inser hur sällan jag gör och gjort det. Hur ofta jag istället direkt väljer att skrids till verket. Hellre betalat mer än mindre för att få något direkt. Bli sugen och direkt falla för suget. Aldrig vänta. Alltid välja.
Jag älskar ju loppis. Det gör att jag ofta fyndar saker jag egentligen inte behöver, bara för att det är ett fynd. Vårt hem fylls på av saker. Porslin, leksaker, pryttlar, pinaler och möbler. Det mesta fynd från begagnatmarknaden. Men även min garderob har fyllts av ”fynd” 150-kronors viskos från HM:s otaliga reor. Passa-på-tillfällen från COS som bara inte får förgås. Skor för 299 som känns ”roliga”.

Så jag satte mig ner, skrev först en lista på det vi ska sälja.

Och sen på det vi ska laga, tillverka eller renovera.

Skärmavbild 2019-03-19 kl. 11.13.04
Och så listan på vad vi får köpa. Och ja, den blev lång. Men det får vara så. Det handlar mest om huset. För huset behöver saker. Som fönster och virke. Och så behöver jag köpa strumpbyxor ibland. Men jag behöver verkligen inga skor. Förutom de där tofflorna då.

Men i övrigt svämmar vi över. Och allra mest vill jag få till att jag själv tänker efter på riktigt innan jag konsumerar.

För att köpa det som står på listan, som dessutom ska handlas begagnat mest, vi räknar kallt med att få tag i så väl lekstuga som dörrar och en toalett på Blocket eller återbruk, måste vi dessutom ha sålt av det som ska säljas. Och det ska loppas. Nytillverkad skit göra sig icke besvär.

Ett bra steg på vägen tänker jag är att ta bort alla köp-appar för nya saker, och avregistrera mig på mängder av nyhetsbrev. Och även Foodora-appen. För köpstoppet gäller även hämtmaten. Småbarnsfamiljens stora räddare ska inte längre rädda oss, utan matlådorna ska.

Nu är vi inne på mars månad och plötsligt har jag jobbat mot köpsuget i lite mer än två månader. Och ja, jag får köpa en del saker, tack vare listan, barnskor och fönster och helt uppenbarligen soffor. Men inte utan reflektion. Och så ska jag skriva och skapa mer. Det lovar jag att försöka med.

TE #2 Eight Butterflies

Så, nu är vardagen tillbaka med förskolelämning, besök på MVC, psykolog för den där stora skräcken jag bär på och lite sista jobb innan jag tar mina krukväxter och går ut från SVT för i alla fall ett slag (jag säger alltid att jag ska göra någonting annat, men sen sitter jag där framför en dator med gammalt Windows installerat sen ändå).

Men under sjukdomsperioden så har jag hunnit smaka av ytterligare ett av teerna från Emeyu som Rickard på Oizo bad mig testa. Den här gången ett grönt, Eight Butterflies.

Jag slås fortfarande av hur fin förpackningen är. Att doppa ner en påse i muslin-tyg känns så himla fint ändå. Speciellt i jämförelse med de som kör på den där plastiga trekanten (är det Lipton?!).

Eight Butterflies luktar urgott, inte en tillstymmelse till hö, som så många andra gröna teer. Nej här är det rosor! Åh rosor! Jag känner mig som en gammal tant, men jag hade gärna luktat ros jämt. Det ska smaka lite jordgubb också, och kanske känner jag det, någonstans, men inte riktigt.

Sen händer nåt. Jag glömmer mitt helt okej goda te (det är lite mjäkigt, trots 5 minuter i 95 gradigt vatten) och det blir kallt. Och smakar skit.

Och jo, visst ska te drickas varmt, men för en mamma på språng, kanske främst i färd med att rädda vissa väggar från Picasso den yngre, går det inte att teet smakar illa så snart det tappar temperaturen något. Dessutom vill jag framhålla min rätt att inte dricka det skållhett.

Så, summa summarum? 3/5, med förebrådelse om att jag kanske borde ha valt att ha lite mjölk i. Det hade kanske gjort susen.

BIHÅLEINFLAMMATION & TE-DAGBOK

Efter att ha tackat de åtta fantastiska barn som medverkat i årets Smartare än en femteklassare tänkte jag alldeles för sturskt ”vad bra jag mår”. Tji fick jag.

Efter ett första besök på vår nya (eller nygamla snarare, då det var BVC redan 1987) vårdcentral konstaterades det att jag verkligen tagit ut något i förskott.

Hej Bihåleinflammation och begynnande öroninflammation! Så nu ligger jag här, men huvudet ner och bena upp, med stödstrumpor & i ett hav av näsdukar.

Efter att ha jobbat majoriteten av alla helger sen slutet av januari har jag också missat alla möjligheter till att få en semla från våra vänners fik Oizo. Men inte nu! Jag var beredd på en fight, men kom i god tid och lyckades knipa två, och dessutom inte bara det, också ett gäng tepåsar som jag blev ombedd att prova, perfekt för någon med en riktigt tråkig förkyldning.

Så, emeyu, ett temärke från Köpenhamn som gör både lös- och påste ska nu provas, sex sorter. I fin muslin-påse och helt nedbrytningsbart hölje. Bara det känns ju bra.

Jag bestämde mig för att börja med Nordic Reflection, ett svart te. För ovanlighetens skull bestämde jag mig för att följa alla instruktioner, så påsen låg i 5 minuter i 100-gradigt vatten. I vanliga fall är jag lite av en te-fegis och vill inte gärna få ett allt för mörkt te, men ska det testas så borde det ju testas på riktigt, som det är meningen.

Så, ett något anonymt te tyckte jag nog ändå, det här första. Trots 5 minuter i vattnet var det inte så smakrikt eller aromatiskt som jag hoppats på. De fruktiga ingredienserna jordgubb & apelsin kände jag knappt av, utan blev rätt förvånad när jag insåg att det var det som var det som gav de minimalt fruktiga tonerna.

Så, första tepåsen: 3/5, helt okej, men inte wow

16 ÅR MED SAMMA SOFFA

Idag bestämde vi oss för att sälja vår bruna skinnsoffa. Soffan som flyttat med mig i 16 år. Helt otroligt ändå. Det personifierar hela min inredningsstrategi (ja, jag har ändå en sån) och framför allt vill jag verkligen att den ska personifiera min konsumtion. Jag har visserligen inte köpt soffan, utan fått den, den stod innan den stod i mitt flickrum på min pappas kontor.

Men 16 år med samma möbel är ändå någonting att fira. För hur ofta händer det inredningsintresserade idag egentligen? När slit & släng är ett starkare trade mark än hållbar kvalité? ”Förändra med färg” som så lätt blir ”förändra med än fler köp du egentligen inte kan motivera”.

Vår nya soffa har vi beställt från Norrgavel, efter att ha suktat och lagt undan i fler år insåg vi att det är just ett sånt köp som kan vara i 16 år till, minst. För nu har vi gjort det medvetna valet, ingen halvmesyr, ingen kompromiss. Handgjord, snickrad på beställning och både lång och djup. Och förhoppningsvis har vi den längre än 16 år. Och klädseln går att tvätta hemma i maskin, som sig bör när det ska ammas & annat i en soffa.

Nu ska jag slänga mig i mitt gamla åbäke och minnas, lite ont gör det ändå, att göra sig av med den.

FYRA PLAGG PER ÅR

Ganska länge nu har jag försökt att liksom inte bara shoppa loss. Inte handla för att slappna av. Att behandla secondhand som vår primära butik har vi jobbat på länge, men ibland jagas jag av att jag ”bara måste ha” en viss alldeles ny tröja eller kjol eller så.

Så när jag läste att Emilia Vicenta tänkte ta en månad för att prata om secondhand, loppis och återbruk så kände jag att jag hakar på. För precis som Emilia älskar jag ju fina saker. Jag vill omge mig av fint. Jag vill klä mitt barn gulligt och jag kan få ett otroligt habegär av att se en snygg tröja på någon annan och vilja kopiera stilen rakt av. Men samtidigt så skaver det ju. Innan har jag ju skrivit om ifall det går att älska inredning och samtidigt värna miljön.

Jag försöker flyga så lite som det går, och det går ju at tomte flyga alls, ungefär. Jag försöker ta tillvara på vad vi har i trädgården, handla ekologiskt och släcka ljuset när jag går ut från toaletten. Men just mitt intresse för att köpa saker. Men också det sjuka i att jag lätt kan känna någon slags ro när jag går i affärer, när jag drar kortet, när jag tar påsen i hand. Det måste bort.

Inspirerad av Signe Siemsen tänkte jag att jag skulle försöka lova mig själv att bara köpa fyra konventionella plagg per år, ett per säsong. Resten loppis, eko, schysst producerat eller omsytt. Sy själv får jag självklart göra, ärva, köpa loppis, låna. Men inte gå till kedjorna och storhandla.

Med några undantag:

Strumpbyxor

Underkläder (men allra helst GOTS-certifierade då, även om trosor är världens djungel och de måste vara sköna och bra under kläderna)

Kanske lyckas jag inte alls. Kanske blir det ett nytt liv.

DET HELIGA LOPPISLÖFTET

Hösten och matpaniken verkar inte ha grabbat tag i så många än, fick kanske två tips igår. Så det blev sushi till middag.

Det närmsta har jag lokaliserat tre större och urtråkiga inköp.

En råsaftcentrifug för att lyckas göra något annat än kompott av alla äpplen, kombinerad tvätt- och torkmaskin och en frysbox. Vårt heliga loppislöfte gör i alla fall inköp två något svår. Det verkar inte finnas så många kombinerade maskiner på blocket. Råsaftcentrifug har jag inte sökt efter än och frysboxen har jag hunnit efterlysa i vårt områdes köp- och säljgrupp och lagt in en bevakning på Blocket. Bevakningar på Blocket är min bästa grej just nu. För tillfället bevakar jag följande

Hennes Dagbädd (till gästrummet)

Frysbox

Fönster med karm (vi vill ju hitta våra gamla fönster men det verkar nästintill omöjligt)

Bortskänkes Göteborg (kanske dyker nåt upp)

Pardörrar (för att på sikt kunna byta ut vår 40-talare)

Ytterdörr (för vem vet, kanske finner vi en perfekt ytterdörr någon annan kanske felbeställt)

Det finns dagar då jag febrilt googlar nya varor, tänker att ”nu beställer vi bara den jäkla tvättmaskinen” eller åker till Ikea och får en alldeles ny säng. Men det tar emot, och det är jag glad för. Det innebär att delvis min snålhet, men också loppisvanan har infunnit sig. Vår lista över saker vi behöver och som vi ska titta efter på loppis växer och krymper med tiden, en potatisskalare rikare blev vi i helgen till exempel. Och en stor emaljbalja perfekt för alla äpplen med.

Vår toppmatade 45cebtimeters-maskin funkar faktiskt än, så vi mååååste inte byta, även om jag inbillar mig att vi skulle bli lyckligare då. Men det är ju precis ingenting annat än inbillning.