DRÖMMEN OM GLASVERANDAN

Nu har halva juni gått. Jag måste erkänna att jag har vissa utmaningar med att greppa det. Hur kan tiden gå så fort? Det är som att allt går så otroligt mycket snabbare med ett förskolebarn också.

Plötsligt är det skolavslutningar, kalas, lekdejter och familjesammankomster mitt i allt annat vanligt hafs. Vi ska ju påbörja ett fasadbyte.

Men innan det är det glasverandan som ska blir mer klar.

Efter att ha upptäckt att golvet på verandan mer eller mindre var mjöl fick vi tänka om.

Love har velat glasa en veranda länge, jag he varit mer ”vi gör som det sett ut förr” men när vi insåg att slitaget mot golv och bjälkar var så stort gick det inte längre att motivera.

Jag gav mig ut på offert-jakt och slutade upp med att beställa tre fönster från Allmoge.se (inget spons nej). Modulmått 11×18. Ett modulmått som visade sig med nöd & näppe gå in. Men skam den som ger sig.

Verandan fick täckas av presenning i så många månader att vi måste gå över med en flaska vin till grannarna som ursäkt för den gräsliga utsikten de tvingats utstå.

Men sen kom fönstren, och vi började måla lager på lager på lager med kromoxidgrön linoljefärg.

Här någonstans började vi oroa oss något för höjden, och lite senare även bredden på fönstren. Hade vi (jag) mätt rätt. Nej. Det hade vi (jag) inte gjort. Med nöd och näppe lyckades Love ändå få till ett ramverk för fönstren och få in alla karmar.

En gravid, en minderårig hjälpreda och ett datum för bebis som var satt absolut senast 2/5, insåg vi att det viktigaste är att då det tätt utifrån. Bara det inte regnar in är vi på banan. Allt annat kan vänta. Så varje kväll packade vi ihop alla verktyg och virke som om att vi skulle åka in till förlossningen under natten. Men det dröjde som bekant något.

Så vi hann inte bara få in fönster och täta utifrån, vi, eller ja, snickarmästare Jansson Laos fick ihop även en pärlspontspanel, dörr och fönsterbräde innan det var dags för Tårtan att titta ut.

Och i förrgår, sex veckor efter den segdragna entrén på Östra har vi äntligen fått upp den sista pärlsponten. Med twisten: en hylla även ovanför fönstren!

Nu återstår skrapning av gamla panelen, nytt dörrfoder, drev & foder för fönstren och sen otaliga timmar målning.

Men vi har en glasveranda!

16 ÅR MED SAMMA SOFFA

Idag bestämde vi oss för att sälja vår bruna skinnsoffa. Soffan som flyttat med mig i 16 år. Helt otroligt ändå. Det personifierar hela min inredningsstrategi (ja, jag har ändå en sån) och framför allt vill jag verkligen att den ska personifiera min konsumtion. Jag har visserligen inte köpt soffan, utan fått den, den stod innan den stod i mitt flickrum på min pappas kontor.

Men 16 år med samma möbel är ändå någonting att fira. För hur ofta händer det inredningsintresserade idag egentligen? När slit & släng är ett starkare trade mark än hållbar kvalité? ”Förändra med färg” som så lätt blir ”förändra med än fler köp du egentligen inte kan motivera”.

Vår nya soffa har vi beställt från Norrgavel, efter att ha suktat och lagt undan i fler år insåg vi att det är just ett sånt köp som kan vara i 16 år till, minst. För nu har vi gjort det medvetna valet, ingen halvmesyr, ingen kompromiss. Handgjord, snickrad på beställning och både lång och djup. Och förhoppningsvis har vi den längre än 16 år. Och klädseln går att tvätta hemma i maskin, som sig bör när det ska ammas & annat i en soffa.

Nu ska jag slänga mig i mitt gamla åbäke och minnas, lite ont gör det ändå, att göra sig av med den.

ATT ÅNGRA SIG

Jag vet att min mamma säger ”vad var det jag sa” nu, men jag är för snabb ibland.

Det här att riva ner strukturtapeter och så i hela hallen och trapphuset var liksom ingenting annat än idioti. Nu har det stått i rent kaos sen i april, och de senaste två månaderna har _absolut_ ingenting hänt.

Och nu kommer ingenting hända heller. Hör och häpna. Ger vi upp? Nej, vi ändrar oss. För vi vill ta bort eterniten på fasaden i sommar, och då passar vi på att tilläggsisolera trapphuset, och vad innebär det? Jo! Vi behöver inte behålla tretexen på väggarna invändigt, utan kan ta fram den pärlspontpanel vi upptäckt finns på insidan.

Så, jag lägger till lärdomarna jag fått sen den 12 februari då vi flyttade in: vänta. Håll ut, ta det lugn, skärp dig.

Och så får det se ut så här tills i maj.

DET HELIGA LOPPISLÖFTET

Hösten och matpaniken verkar inte ha grabbat tag i så många än, fick kanske två tips igår. Så det blev sushi till middag.

Det närmsta har jag lokaliserat tre större och urtråkiga inköp.

En råsaftcentrifug för att lyckas göra något annat än kompott av alla äpplen, kombinerad tvätt- och torkmaskin och en frysbox. Vårt heliga loppislöfte gör i alla fall inköp två något svår. Det verkar inte finnas så många kombinerade maskiner på blocket. Råsaftcentrifug har jag inte sökt efter än och frysboxen har jag hunnit efterlysa i vårt områdes köp- och säljgrupp och lagt in en bevakning på Blocket. Bevakningar på Blocket är min bästa grej just nu. För tillfället bevakar jag följande

Hennes Dagbädd (till gästrummet)

Frysbox

Fönster med karm (vi vill ju hitta våra gamla fönster men det verkar nästintill omöjligt)

Bortskänkes Göteborg (kanske dyker nåt upp)

Pardörrar (för att på sikt kunna byta ut vår 40-talare)

Ytterdörr (för vem vet, kanske finner vi en perfekt ytterdörr någon annan kanske felbeställt)

Det finns dagar då jag febrilt googlar nya varor, tänker att ”nu beställer vi bara den jäkla tvättmaskinen” eller åker till Ikea och får en alldeles ny säng. Men det tar emot, och det är jag glad för. Det innebär att delvis min snålhet, men också loppisvanan har infunnit sig. Vår lista över saker vi behöver och som vi ska titta efter på loppis växer och krymper med tiden, en potatisskalare rikare blev vi i helgen till exempel. Och en stor emaljbalja perfekt för alla äpplen med.

Vår toppmatade 45cebtimeters-maskin funkar faktiskt än, så vi mååååste inte byta, även om jag inbillar mig att vi skulle bli lyckligare då. Men det är ju precis ingenting annat än inbillning.

DAGENS ÖVERRASKNING

Vi bestämde oss till slut för att slita bort den tjocka plasttapeten i hallen. Den lossnade enkelt men ställde oss inför problemet att vi nu måste få bort alla de sista tapetresterna som sitter på tretexen som är uppspikad över vad vi tror kan vara träpanel. Mindre roligt. Det verkar vara tapetklistret eller väta som är lösningen på det problemet, men jag orkar inte mer nu. Jag vill se framsteg och det snabbt.

Det här är verkligen min sämsta sida inser jag nu, jag kan inte koncentrera mig på en sak samtidigt. Jag vill så gärna göra allt. Jag blickar mot utsidan och drömmer om att bli av med eterniten, jag jagar dörrar och fönster när jag egentligen bara borde fokusera på den här slutspurten. Men nej.

Dock fick vi en väldigt fin och rolig överraskning när vi började strippa toaletten på tapet! Där under fanns någonting som påminde om Josef Frank!

Så nu har vi bestämt att vi kanske kan ta fram den och kanske kan vi se om någon tapetkunnig där ute kan veta vad det är för en tapet. Jag hoppas det. Även om den inte är original (förutom mönstret så är det placeringen som avslöjar det eftersom toaletten byggdes till senare än 1907) vore det roligt att få till någonting i huset som funnits förr.

ATT VARA EN FÄRG & ATT VÄLJA TAPET

Jag har hela mitt liv levt med en mamma som älskar färg. Framför allt älskar hon grönt. I alla former. Det har gjort att jag också fått en del grönt, och indoktrinerats i det här gröna. Dessutom har hon inte varit överförtjust i blått, vilket gjort att jag aldrig uppfattat mig själv som en blå person.

Efter att ha tagit hem några tapetprover, och konstigt nog alla i blått, fick jag inse att jag är en blå person, i alla fall i vardagsrummet när det ska hänga ihop med en brun kakelugn.

Och kanske är det så, att jag inte är någon speciell färg, utan att allt handlar om situation?

Jag gillar naturläder, men det är ju ingen färg. På möbler gillar jag mörkt trä, men det är inte heller någon färg. Till rosa tycker jag om rött, och det är ju rätt okristligt. På jackor vill jag ha leopardmönster och skor får gärna vara vita.

Där bland blå tapetprover blev det extra tydligt att jag verkligen gillar blått. Och dessutom insåg vi att Dancing Crane inte alls är någonting för oss. Fantastisk på håll, men känslan blev lite för plastig ändå. Så nu har vi bestämt oss för den här från William Morris. En klassiker. I blått.

OM VÄGGAR KUNDE TALA

idag gjorde vi sådär som vi, eller jag, lovat att jag inte skulle göra: börja med allt samtidigt. Vi, eller jag, tog tag i en del av den massiva strukturtapeten i hallen för ett tag sen, och det är ju så härligt när sånt lossnar, men projektet att få det riktigt bra är stort och ganska tungt och ibland behöver en lite avkoppling! Och vad är bättre avkoppling än att riva ut lite skåp för att hitta lite tapeter? Nej precis, ingenting. Så idag har vi burit ner en del av köket på ovanvåningen, allt för att upptäcka att väggen är i ganska dåligt skick och att golvlisterna behöver kompletteras, och ja, att golvet slarvslipats någon gång långt tillbaka. Men! Lyckan var ändå att hitta ett gäng lager (självklart med en hel del struktur) tapet att drömma sig bort bland! Längst in den första jugendtapeten, och över det en otroligt gullig liten rostapet, kan det vara 40-tal?

Hur vi ska göra med det här nu återstår att se, vi funderar på att i framtiden göra något så okristligt som att sätta upp en vägg för att utvinna ytterligare en barnkammare. Vilket visserligen är helt onödigt just nu eftersom Stickan sover kloss an oss i dubbelsängen…