JUL I VÅRT HUS – en verklighetsflykt

Det är november. Knappt halvvägs. Jag vet det, men ändå kan jag liksom inte hålla mig. Jag tänker bara på jul.

De julskyltar ju i stan, så kanske kan jag också börja snart. Eller borde vi vara traditionsenliga och vänta till första advent. Eller kanske tills snön kommer, men för det finns ju inga garantier, trots att den låg stilla nästan hela vägen till april sist.

Mest är det nog en verklighetsflykt från presenningar som står och blåser, en dörr som är halv utmonterad och omålade väggar. Vi skulle ju göra så mycket tills jul. Hinna med så mycket. Nu funderar jag på att övertala ett gäng vänner (om vi har kvar några efter våra djävuls-flyttar) att komma på målarfest och på så sätt få in färg i vardagsrummet innan julafton. Fast vi borde tapetsera. Det är ju det vi drömmer om.

Men än så länge ligger jag bara på soffan och tänker på den här veganska gravade laxen jag tänkte laga, den här salladen, kålroten som typ alltid blir bättre i tanken än i verkligheten och så saffranspannkakan vi åt redan i somras. Ett väldigt matfokus inser jag, men jag drömmer om dofter, värme och kryddor. Och om att komma på en riktigt bra present åt både Love & min pappa. Gärna hållbart eller loppat, personligt och eget. Något som kommer användas, slitas och älskas. Styrbjörn ska få minimalt med presenter, om bara något år lär han väl börja räkna paket och då är fridens tid förbi, så vi passar på.

VARJE DAG : TRE ANDETAG

Min syster delade med sig av ett tips kring andning för några månader sen, att varje dag tänka på tre av sina andetag. Det låter så banalt, och lät så banalt att jag nästan fnissade högt första gången hon sa det, men efter lite eftertanke insåg jag att jag aldrig tänker på min andning. Nej det är bara den där reflexen som finns där, det livsnödvändiga, men ack så reflexmässiga. Det bara sker. Det går knappt att tänka på andningen utan att sluta andas. Det är som att jag blir lite perplex av tanken att jag helt enkelt stannar upp.

Men, de där tre andetagen, jag glömmer dem oftast, i alla fall fram tills dess att jag ligger i sängen. När kvällen susar i öronen kommer jag på dem. Just det! Andningen. Så då, i stunden, tar jag tre andetag jag verkligen tänker på, funderar över och låter ta plats.

De där tre kvällsandetagen har blivit min rutin, jag måste ta dem för att somna, jag måste ta dem för att få bort mina grumliga tankar. De jag inte riktigt sorterat ut, men som finns där och pockar på uppmärksamhet.

Ikväll tar jag de där andetagen och försöker tänka på vad som betyder någonting. Vad gör jag här, och vad kan jag göra här. Som någon typ av New Age-light. Eller bara ett försök att greppa tiden.

ATT ÖVERGE ETT HEM

Åh jag vet att jag försummar den här bloggen. Jag ska bli bättre. Det är väl bara så att det är ”lite mycket nu”. Och för en gångs skull stämmer det. Det är ingenting jag hittat på, utan det är faktiskt så.

Efter att ha snabbstädat (okej, jag städade konstant i sex timmar, Love fejade till 03:30) hela huset gick vi med på att visa vårt hus på en förhandsvisning och sen rullade det på. Vi åkte ut till landet för att inte stöka ner, eller snarare: inte låta Stickan stöka ner. Vi andades havsluft, hade svårt att sova på grund av nervositet och sen satt vi och bet på naglarna i några dagar.  Men mest såg det ut såhär:

Men så i fredags hände det! Vårt hus fick nya ägare. Vi bor visserligen kvar i någon vecka eller två till, kanske tre, men vi vet vem som ska bo här efter oss.

Så, för första gången på riktigt har jag kunnat slappna av, scrollat bland tapeter, mer tapeter och ytterligare tapeter och surfat runt på auktionssajter och tänkte på drömmiga saker som gamla stolar och en kökssoffa och annat.

Mest har det varit underbart, en tillflykt, men ofta har separationsångesten infunnit sig, en känsla av otrohet. Huset där mitt barn tog sina första steg, sa sina första ord, vände sig från mage till rygg, sov första hela natten, skrattade, log och började äta själv, där vi haft första julen vi bjudit in till, mitt 30-årskalas, namngivning och inflyttningsfest, där vår hund gled över det hala golvet första gången hon kom hem, mattan hon kissade ner och skarven hon tuggade sönder. Vårt första hus. Det huset, och den platsen, ska vi lämna. Det är bitterljuvt. Ibland känns det som om att jag inte gett huset en chans, andra gånger en hisnande känsla över att få flytta till vårt dröm hus. Även om vissa förundras över hur vi självmant vill flytta till mindre yta, utan härlig vindsvåning eller källare med enkel åtkomst. Men sanningen är att jag drömmer om den där handpumpen på gården, om de knotiga äppelträden, behöva gå ut ur källaren, genom trädgården, in i farstun med tvätt. Men ibland med ett visst vemod då.

 

JAG ÖNSKAR JAG KUNDE RÄDDA VARENDA EN//DESPOTEN FRÅN DAMASKUS

Igår såg jag Dokument Utifrån-dokumentären Despoten från Damaskus. Mitt i rapporteringen tyckte jag att det var en bra dokumentär för att få något slags tidsperspektiv på Syrien, från det att al Assads far dog, till att han sen använde kemiska vapen, USAs velande fram och tillbaka och al Assads in-och utande i de finare och mer etablerade demokratiska kretsarna. 

Alla borde se dokumentären, men kanske inte precis innan läggning mitt i spädbarnstiden. Spårvagnen utanför blev i mina drömmar blev bombplan, ambulansen blev bomblarm och hela natten och morgonen har jag vridit mig, vaknat, skyddat och somnat om, om och om igen.

Det finns en sådan maktlöshet inför krig. Inför politik i stort men framför allt i andra människors öden. Vi kan inte stänga gränser, försvåra för integration och ställa upp på rasisters och Sverige Demokraters eller Katerina Janouchs retorik. Vi ska inte beväpna oss med vapen, utan alla med kunskap, skolgång och fakta. 

Jag ligger här. Snusar på min bebis, vill aldrig låta något ont hända honom, vill skydda från allt. Skydda alla barn från världens mörker, från mäns tyranni. Tänker på hur allt kan vända. Att det kan hända här, att krig kan bryta ut, att vi kan komma att behöva hjälpen och stödet andra ber oss om idag. Men tills dess, tills dess att någonting skulle hända här, tills dess borde vi hjälpa. 

För dig som vill hjälpa när gränserna stängts och tiden rinner ut: 

Röda Korset i Syrien: Swish 123 20000 204648

UNHCR för människor på flykt: Swish 123 2090 2001 20645

Läkare utan gränser: Swisha Liv till tel:900 2060 2032

VAKUUMET SOM UPPSTÅR

Nu har jag inga mor- eller farföräldrar kvar. Jag funderar mest vart de är rent fysiskt. Finns det en plats bakom, eller framför denna? Så jag ligger på soffan och tittar på Stickan, tänder ljus och tänker. Spelar spel när André och Lisa kommer hit, vinner i Monopol och sover. Sover tills klockan är 12 och tänker att dagen ändå är lång. Åker och letar ett trappräcke på Återbruket, men det finns inget, köper några kuddfodral på loppis och en gammal tvålkopp för 20 kronor.
Och så kommer vi hem och så är allt bara luddigt och bomulligt. Som att ingenting händer på riktigt. Så jag snusar Stickan i nacken, försöker minnas dofterna, förpackar dem i minnet för att aldrig glömma. Stryker honom över håret som börjat växa trots skorven och tänker inte på någonting alls. Det är som att luften, eller livet, står stilla.

DET KOM EN KALL VIND IN

2017.
Det har gått sju dagar. Fast bara tre om jag räknar de som räknas. Tre dagar sen min mormor gick bort. Hastigt, inte det minsta lustigt och alldeles oväntat, trots att hon skulle fylla 94 och enligt henne själv varit ”redo för slakt” i tre år.
Men min mormor var inte redo för slakt, hon var en mycket liten dam, som gjorde hattar, sydde Barbiekläder, fraktade äkta mattor själv på spårvagnen och alltid fick en att skratta. Oavsett hur eländigt allt var. Oavsett om ens syster ätit både glass och popcorn och macaronipudding och kräktes så mycket att det enda som fanns kvar att göra var att tapetsera om. Fast först fick jag bara byta håll på kudden, för mitt i natten, då orkade mormorn min inte lösa någonting av det, utan där låg vi, i kräklukten, min syster och jag och försökte somna om. Mormorn, hon målade om, bytte gardiner och såg på Kvinnofängelset. Hennes TV-tablå var så helig att vi ibland blev hemskickade för att hon minsann hade bokat tid att se på det ena eller det tredje.  Hon åkte till Spanien med en väninna och väninnan packade ett helt gäng bikinis, för som väninnan sa åt mormorn visste de inte vem som skulle dyka upp.

Inte ett grått hår hade hon på huvudet. Och någon gammelmormor, det var hon inte, trot att hon hade inte mindre än sex barnbarnsbarn.

Och en gång trodde hon att en kalv kom in i trädgården, men det var bara en kall vind, men hon hörde det hon ville höra och när hon blev erbjuden en trampmoppe så tackade hon ja och störtade ner i diket på direkten, men klagade, det gjorde hon inte.

Min mormor var inte som andra mormödrar.
Eller så var hon just det. Alldeles ytterst speciell.

HAN TITTAR PÅ CYKEL OCH JAG, JAG LÅTSATS SOM ATT JAG JOBBAR MEN EGENTLIGEN SITTER JAG BARA HÄR OCH LYSSNAR

Han tycker att de som kommenterar är roliga, ibland fnissar han till. Ibland skrattar han till och med högt. Jag gillar det där skrattet. Jag tror att skrattet är det som gjorde att vi blev ihop. Det och framtänderna. Framtänderna är så fina. Så långa. Nästan som på kaniner. Fast de går inte att klippa av. För visst behöver en klippa kaniners tänder ibland? Eller har jag bara drömt det? Det var säkert bara en dröm.

Jag sitter på arbetsrummet och lyssnar på Eurosport genom väggarna till vardagsrummet. Han ligger nog nerhasad i soffan i den grå joggindressen som påminner lite om den Rocky har i Rocky. När han springer till Eye of the Tiger.
Love springer aldrig till musik, han tycker bättre om att lyssna. Allt han hör är bilder. All musik är som målningar och foton tillsammans. De kommer mot honom, som en våg, det har han berättat. Han berättar så mycket Love. Han berättar om återhämtning efter löpning och om cyklister och hur de bajsar under loppen, och trots att han berättat det flera gånger, ber jag honom berätta det igen. Om hur de kan bajsa i kepsen, eller springer in till en husvagn längs med loppet och lånar toaletten.

Han tittar på cykel och jag, jag låtsats som att jag jobbar, men egentligen sitter jag bara här och lyssnar.

emerentia+love