HAN TITTAR PÅ CYKEL OCH JAG, JAG LÅTSATS SOM ATT JAG JOBBAR MEN EGENTLIGEN SITTER JAG BARA HÄR OCH LYSSNAR

Han tycker att de som kommenterar är roliga, ibland fnissar han till. Ibland skrattar han till och med högt. Jag gillar det där skrattet. Jag tror att skrattet är det som gjorde att vi blev ihop. Det och framtänderna. Framtänderna är så fina. Så långa. Nästan som på kaniner. Fast de går inte att klippa av. För visst behöver en klippa kaniners tänder ibland? Eller har jag bara drömt det? Det var säkert bara en dröm.

Jag sitter på arbetsrummet och lyssnar på Eurosport genom väggarna till vardagsrummet. Han ligger nog nerhasad i soffan i den grå joggindressen som påminner lite om den Rocky har i Rocky. När han springer till Eye of the Tiger.
Love springer aldrig till musik, han tycker bättre om att lyssna. Allt han hör är bilder. All musik är som målningar och foton tillsammans. De kommer mot honom, som en våg, det har han berättat. Han berättar så mycket Love. Han berättar om återhämtning efter löpning och om cyklister och hur de bajsar under loppen, och trots att han berättat det flera gånger, ber jag honom berätta det igen. Om hur de kan bajsa i kepsen, eller springer in till en husvagn längs med loppet och lånar toaletten.

Han tittar på cykel och jag, jag låtsats som att jag jobbar, men egentligen sitter jag bara här och lyssnar.

emerentia+love

 

 

EN KALKON PÅ GRÖNBETE // FÅ VARA SIG SJÄLV ETT LITET TAG

Vissa saker bara måste jag prova. Trycka på knappar i hissar och öppna luckor som ingen vet vart de går.
Och prova utklädningskläderna på jobbet. Idag en kalkondräkt jag gärna hade tagit med mig hem.
Tror bestämt jag ska komma tidigt imorgon, ta på mig den och sen sitta och vänta på producent-Sofi och låtsats som ingenting alls.

IMG_5365

Jag måste nog köpa lite utklädningskläder. Och framför allt våga ha på mig dem. Ställa till med en maskerad och inte vara så fruktansvärt stel och medveten hela tiden. Släppa loss och våga.
Det har tagit nästan tre år innan jag vågade vara galen när Love var med, dansa fult, bete mig konstigt, vara jag. Nu finns det liksom ingen hejd, jag är precis så knäpp och jobbig som jag är naturligt. Jag skedar alldeles för nära, väser i hans öra, petar på honom för att hålla honom vaken, håller hov och tjatar i ett. Och ibland så fuldansar jag i min randiga sparkdräkt och gör miner som jag inte vågat göra på fler år. Såna som jag slutat göra för att jag såg ful ut när jag gjorde dem. Skrattar högt gör jag också, och hjärtligt. Så där som en ska göra.
Jag slappnar av. Jag är jag.
Det är nog den bästa av gåvor.
Att låta någon vara sig själv.