9 AUGUSTI 2016 // EN HELT NORMAL FÖRLOSSNING

På allmän begäran, eller i alla fall på tre personers önskan, har jag bestämt mig för att skriva det jag väntat med så länge: min förlossningsberättelse. Först kände jag: det här vill jag spara för mig själv. Jag har också tänkt att det här inte kan intressera någon. Och att jag minsann inte läste några innan Stickan kom, och jag klarade mig ändå.
Men, så minns jag, eller jag behöver inte ens minnas, jag tänker tankarna nästan varje dag. Tankarna om att det inte blev som jag tänkt mig. Perfekt, men inte som jag trodde. Hur jag förebrår, men främst förebrått mig att jag inte satt på den där pilatesbollen, tog värkarna, och krystade ut mitt barn. Därför skriver jag det här. För det finns ingen normal förlossning. Det finns lika många normala förlossningar som det finns barn.
Det är därför jag skriver det här: ett akut kejsarsnitt är också ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Och för att internet är fantastiskt för kvinnor. En del i kvinnokampen. Ett utrymme att breda ut sig över, med smärta, förlossningar, komplikationer. 

För att börja från början måste vi börja på måndagen den 8 augusti. Då jobbade jag som vanligt, helgen innan hade vi haft min svägerskas bröllop hemma i huset och semestern var definitivt slut. Jag skulle jobba fram till slutet av september och sen ge mig hän. Men den där måndagen bokade min barnmorska in ett läkarbesök. Till min fantastiska läkare som varit med mig långt innan graviditeten och som jag haft lyxen att få ha kvar även under hela graviditeten, genom oro, blödningar, mängder av prover, cellprovtagningar, ultraljud och undersökningar. Och under läkarundersökningen visade det sig att det jag trodde var lite vanlig graviditetskrämpa var en sammandragning, en sammandragning som varat sen helgen. ”Fin mage” tänkte jag. ”Inte bra sa läkaren” och sjukskrev mig till slutet av september. Ja, precis då jag hade tänkte ”ge mig hän”.
Hon sa också till oss att packa BB-väskan, inte för att vi inte hade tid på oss, utan för att kunna slappna av. Jag skulle ligga på soffan, inte cykla, inte springa, inte gå i klackar, bara vara. Inte skura golv, inte bära badkar. Saker jag tidigare gjort och tyckte funkat helt okej.

Hemma packar vi BB-väskan och några andra väskor, vi bestämmer oss att flytta ut till landet en månad, bara vara, ta det lugnt och andas havsluft, Love ska pendla med bilen vi fått låna av hans bror, jag ska lämna över på jobbet via mail och fixa iordning allt som behöver lösas. Vi sätter oss i bilen, kör timmen till Tjörn och när kvällen kommer somnar vi.

Tidigt på morgonen kör Love tillbaka till stan för att jobba. Jag slår upp datorn och börjar skriva. Det rör sig i magen, och när gravidblåsan gör sig påmind går jag på toaletten. Det är blod i trosorna. Det är blod i toalettstolen. Helt annat blod än vad det varit tidigare. Jag som just börjat komma över toalettskräcken efter att alldeles för många gånger varit med om samma sak.

Klockan är 12
och jag ringer till förlossningskoordinatorn, står på mig som min barnmorska sagt åt mig att göra, utan hennes pepp hade jag aldrig gjort det. Efter att jag bett dem titta i min journal ytterligare en gång ändrar hon sig från ”stanna hemma och vänta” till ”kom in direkt”. Min syster, mamma och jag packar in oss i bilen. Det stormar och över Tjörnbron känns det som att bilen ska åka av vägen. Precis som när jag 17 år tidigare åkt samma sträcka, till samma sjukhus för att operera ut blindtarmen. Men den här gången ska jag inte operera ut någonting, tänker jag.

14:27 kommer vi in. Love är redan på Östra, på Antenatal fnissar vi, samma sköterska som vi träffat så många gånger tidigare, hon skrattar och säger att nu får vi väl snart ha kommit för sista gången. Hon kopplar upp mig på CTG och då kommer läkaren. ”Barnet mår bra, hur mår du?”, men jag vet inte, jag sticks full med kanyler och plötsligt får inte jag inte ligga kvar där längre. Klockan 14:44 skriver de i journalen att CTG visar ett reaktivt mönster.

Jag ska upp till specialförlossningen, det behövs fler läkare som tittar på mig. Det känns som evigheter. Som att tiden står still, samtidigt som den går så otroligt fort.
När jag tittar på bilderna från dagen ser jag att när jag ligger på specialförlossningen har jag plötsligt andra kläder, sjukhuskläder.

15:40 får jag lustgas.  Den får mig att må illa, Love bänder telefonen ur min hand. ”Du ska inte jobba mer” säger han åt mig. Jag fnyser.
Nu kommer värkarna med 30 sekunders mellanrum, men allt är som vanligt, barnet mår bra, livmodertappen är intakt med sina 4,5 centimetrar. Barnet vill stanna men kroppen vräker det ur bostaden. Eller är det jag? Under hela tiden tänker jag att jag kommer kunna lösa det här, ställa mig upp, sluta ”värka” och gå hem. Att det är jag som framkallar värkarna, jag som hittat på det hela.

Två kvinnliga läkare tar hand om mig, jag älskar dem direkt, de pratar med mig som vanligt folk, och säger att de ska ut och diskutera lite. Jag tycker det tar 45 minuter, det tar 30 sekunder berättar Love senare. De kommer tillbaka och är samstämmiga ”nu ska ni bli föräldrar”. Det kommer som en chock. Jag vill hem. Jag gråter nu. I duschen när jag skrubbas med Descutan gråter jag, det rivs så mycket och så här skulle det inte vara. När jag kommer ut har Love bytt om till scrubs, han ser ut som sin läkarbror skrattar jag. Han har fått äta. ”Vi fick en portion över” sa en av biträdena, men jag förstår väl att de måste säga så, annars äter inte oroliga pappor självmant. Själv får jag inte äta. Jag minns inte när jag åt sist, jag minns bara droppen och epiduralen. Men jag minns knappt epiduralen. Skulle den göra ont?

När sängen rullar ut från rummet där jag ser vinden gå genom trädens höga kronor genom fönstret vill jag inte längre. ”Det gör inte ont mer, nu går vi hem” säger jag till Love då. Han säger ingenting. Han bara håller min hand. Vi rullas in i ett rum, det känns som det redan är fullsatt, läkare på rad, sköterskor, barnmorskan som följt med nästan hela tiden. Love bredvid. Han håller mig i handen. Jag bländas av lampor men ser hur min svällande mage reflekteras i lampskärmen, jag ber dem vinkla den, jag vill inte se hur de lägger snittet. Det gör ont direkt. Inte i snittet, men i axlarna. ”Åh, det blir så för henne” hör jag dem säga, senare förstår jag att vissa som genomgår ett kejsarsnitt får större problem med nervtrådarna än andra. Jag tillhör dem som får det jobbigt.

”Men hej, välkommen”.
Jag blir förbannad direkt, väser till Love ”vem fan kommer in nu, i vårt livs viktigaste stund?” Det är ingen mer läkare, ingen sköterska, ingen barnmorska. Det är vårt barn. Jag tror att jag hör honom. Han swishar förbi och jag får sträcka ut min hand. Han har redan en mössa på sig. Eller är det här senare? Jag minns inte. För tiden är som sirap nu igen. Men sen är han borta. Kanske gråter jag nu igen. Jag minns det inte. Jag minns att de börjar diskutera mig. Att livmodern inte drar ihop sig. Att de överlägger om mer läkemedel, igen och igen och plötsligt säger de ”där satt den”. De avvaktar och jag sys ihop. En ihopsydd mamma med ett barn i ett annat rum. Och Love är borta han med. Han som hållit min hand håller nu någon annans hand. Ett litet barns hand. Jag inser att jag inte vet om barnet har snippa eller snopp, men så hör jag att de säger att pojken såg fin ut. Klockan 17:34 och jag förälder.

De kör ner mig till uppvaket och jag bestämmer mig redan i hissen att jag ska ge mig fan på att få komma därifrån fort. När sköterskan berättar att de kommer se så att jag kan lyfta på benen börjar jag redan öva. Tå för tå känner jag komma tillbaka. Jag ska därifrån innan valrossen till gubbe som ligger bredvid och snarkar vaknar. Det bestämmer jag mig för. Jag tycker det känns som ett bårhus och upplever att jag är längst ner i sjukhusets katakomber.

Klockan 19:15 får jag lämna uppvaket och skrivs in på specialförlossningen. Där bor jag själv. Utan mitt barn.
Jag vill sova men kan inte, tre timmar efter att jag vaknat upp får jag träffa mitt barn. Han är så liten, ligger på mage med slangar överallt. Jag försöker lukta på honom, men han luktar bara plast. Bebisdoften alla pratat om finns inte. I journalen står det att jag är ledsen efter att jag varit uppe hos mitt barn.

Två dagar senare skrivs vi ut från specialförlossningen och in på avdelning 309. En familjeavdelning där alla tassar runt i egen takt med mycket små barn. Här tar de hand om mitt barn medan jag inte förstår vad som hänt, jag som skulle föda ”normalt” och krysta ut ett barn först tidigast sju veckor senare. Jag som skulle ha planerat saker, varit färdig hemma, fått boa. Jag som svettig skulle få lägga ett välnärt barn på mitt bröst och ha vackra, men svettiga bilder på mig och mitt förstfödda. Där satt jag på en familjeavdelning och hade misslyckats. Men mjölken den sprutar. Det enda jag gör rätt är mjölken. Som en avelsko producerar jag mjölk inte bara åt mitt barn, utan även åt andra ungar på avdelningen.

Vi vet inte hur lång tid vi bott där, våra tretimmarsintervaller mellan sondmatningarna gör att varje dygn känns som sex. Varje gång vi ska sondmata, och samtidigt lägga honom vid bröstet lyssnar jag på samma sång. Och vi försöker prata och prata och prata, det finns alltid någonting att prata om, jag försöker tänka att allt har en mening, men jag säger hela tiden ”om jag gör det här igen ska jag föda normalt” eller ”om det blir en nästa gång ska jag ha revansch”. En kurator frågar mig vad jag ska revanschera mot. Där och då sätter hon fingret på min oro. Det finns inget att revanschera mot. Jag har ett litet, men fantastiskt barn. Mitt hjärtas låga.

Vi åker hem, när vi sätter babyskyddet i golvet brister vi. Tillsammans gråter vi. Det är nu det släpper. Det är nu vi börjar vår resa. Vår helt perfekta resa, som är precis så normal som vi gör den.

Dig äger ingen. Dig äger ingen Styrbjörn. Men du, du äger mig.

En månad och tre dagar senare är vi tillbaka på Tjörn, i vår vik, med vår barn.

Den är berättelsen är min. Love har en annan version, en oroligare och annorlunda version. Den är hans. I går blev vårt barn nio månader, idag har han namnsdag. Styrbjörn betyder tumult, och det var precis så det var när han kom. Men, mitt i det: perfekt. Och helt normalt. 

SLÄPP DÅRARNA FRIA!

Nog känns det som att det är vår ändå? Lite granna?

Jag passade på att göra det jag lovat mig själv att vänta med till april: våriga skor. 


Jag inser ju att det är himla svagt av mig att inte stå ut i kanske 15 dagar med att ta på mig de här skorna, men det gick bara inte. 

Ett litet tidigt våruppror helt enkelt, trots att jag känner mig ganska gammal och egentligen tycker att en ska ”svettas in våren” som vilken tant som helst. 

Annars har vi mest kämpat med maten idag. Igår gick det framåt, idag gick det bakåt, men så är det väl.

RECENSION : DEN SOM STANNAR, DEN SOM GÅR

Även om jag aldrig skulle acceptera en present på Internationella Kvinnodagen kommer det här en. Efter 15 dagar har jag nu lyssnat färdigt på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes liv. Och serien om Elena är ingenting annat än ett stycka mycket intressant kvinnohistoria. Historier som så sällan faktiskt får riktigt utrymme.

Och Ferrantes boksvit och Elenas liv utvecklas som de flesta liv gör, familj bildas och familj tar störst plats. Förutom Elenas ego och hennes konstanta jämförelse med den genialiska väninnan, Lila.

Kanske är det för att Elenas liv speglar mitt så tydligt just nu, hur jag, precis som romanens huvudroll förändrar mina principer och mina prioriteringar, går från att inte tänka på annat än det skrivna ordet, utbildning och utveckling och mina vänner, till att totalt tvärvända och nästan enbart se mitt barn. Hur vänners önskningar och krav på umgänge och kontakt seglar iväg, tonas ner och bort och ibland nästan faller i glömska.

Det är inte bara i 60- och 70-talets Italien som familjelivet och familjebildningen är totalt central, det gäller även i mitt eget liv. Och mitt i denna livskris finner jag en vän i Elena, vi gör olika val, är på olika sätt formade av våra närheter, av våra familjer, vänner och kollegor, och för att inte glömma tiden vi lever i, men vi är i samma sits.

När Elena gör val jag aldrig kunnat tänka mig, och säger saker till personer hon bryr sig om som jag aldrig kunnat förstå så förstår jag henne ändå, formad av sin tid, och sina möjligheter gör hon de val hon själv vill, oavsett vad andra känner.

För när livsvalen står på glänt, då är frågan vem vi ska följa egentligen, den förväntade, upptrampade stigen, eller den nya marken.
Elena väljer den nya marken, samtidigt som hon går vägen jag alltid tänkt att hon varit på väg, frågan är bara hur samhället accepterar det. Och i slutändan: om hon orkar.

Jag längtar efter del fyra, det händer att jag inte förstår hur jag ska stå ut utan att förstå mig på Elena bättre. Jag är glad att fokus nästan totalt flyttats från Lila och främst Elenas konstanta jämförelse med Lila, även om hon, den genialiska väninnan alltid hägrar. Jag vill veta mer om Elena, hur hon klarar sig, och hur hennes val kommer att forma henne och hennes omgivning. Kanske för att jag på så sätt kan jämföra mig, om inte med en genialisk väninna, så med en genialisk romankaraktär.

RECENSION 2 x FERRANTE

Först och främst måste jag filosofera lite kring ljudbokens vara eller inte vara. Jag måste erkänna att jag liksom lite föraktat de som sagt att de ”läst” böcker när de i själva verket ”lyssnat” på böckerna. Jag tycker liksom inte riktigt att det är samma sak. Läsning av text ger dig en så mycket större frihet att tolka texten, tonerna, färgerna. Se nya scener, binda ihop dem med din egen värld och föreställning. Med ljudböcker spelar uppläsarens ton och tryck så stor roll att en del av den där tolkningsmöjligheten försvinner.

Jag är därför lite ledsen att jag inte läst Ferrantes romansvit om Elena och Lila,  utan lyssnat på den. Samtidigt är jag otroligt glad att jag ens haft möjlighet att ta del av böckerna och utan ljudboken hade jag inte kunnat det, eller jo, såklart, men i ett helt annat tempo, med korta lässtunder då och då, medan jag ammar, diskar eller gör någonting annat, men inte sträckläsa som jag helst vill.

Med det sagt: recensionsdags!

Elena Ferrantes romaner om Elena och Lila, vännerna med en sån blossande kärlek och konkurrens att kärlekshistorien aldrig blommar ut utan enbart är som små knoppar på en rhododendron-buske om våren. Elenas tävlingssinne och Lilas konstanta hävdningsbehov gör att de aldrig kommer så där riktigt uppriktigt nära, utan enbart värderar varandra högt, utan att kunna samtala kring det mer öppet.
Jag finner mig själv reflektera över mina egna relationer till mina vänner, gång på gång inser jag att jag är en blandning mellan Elena och Lila, att jag lamslås av konkurrens, att jag samtidigt vidhåller min egen genialitet att jag ibland har svårt att förstå att det faktiskt finns de som är bättre än jag. Samtidigt som jag konstant pikar mig själv, nedslås och bryter ihop i prestationspanik.

Det finns något befriande i sättet Ferrante beskriver vänskapen väninnorna emellan, hur de följs åt genom livet utan att vara speciellt nära, samtidigt som de inte är speciellt nära med någon, förutom sig själva. Att vara förtrolig med någon annan än sig själv i 50-60-talets Neapel verkar vara en idiotisk, för att inte säga livsfarlig, idé. Och kanske gäller det inte bara Neapel på 50-talet, kanske gäller det även idag, mitt i sociala medier-stormen, där selfies är det bästa bekräftelse-elexiret som finns och där det enda som verkar muntra upp olyckliga är kattklipp på Youtube.

Kanske är det för att Elena och Lila är skrivande människor som jag identifierar mig så mycket med dem, eller så är det för det underliggande, kvinnokampen. Kampen om utrymme, kampen om bildning och gillande. Kampen kvinnor konstant tvingas till för att överleva i ett (yrkes)liv. Det finns bara ett visst angivet utrymme för kvinnor (till skillnad från mäns mansspreading-möjligheter), och just det utrymmet gäller det att lägga beslag på, kosta vad det kosta vill. Men efter att ha tagit del av Ferrantes vänskaps-epos slår det mig att det inte får kosta vad det kosta vill, vi måste värna våra relationer, vi måste se att vänskapen är det viktiga och att vi aldrig kommer att komma vidare om vi vänder oss själva ryggen.

Efter att ha funderat över mina egna relationer har jag insett vikten av de jag har, att jag har vänner som jag kan diskutera med, inte behöver vara överens med och som jag vet att jag kan dela allt med, utan att för någon sekund oroa mig för hur de tolkar mig, mina reaktioner eller relationer. Men jag måste fortsätta jobba på det, jag måste fortsätta se att jag aldrig blir starkare eller bättre av att inte hylla eller uppskatta andra.

Elena och Lilas liv följs åt, visserligen i ett 60-tals Neapel, men könsrollerna verkar inte ha förändrats så mycket när allt kommer omkring, kanske lite mindre blodigt, och mer självklart när det kommer till bildning för alla. Men skulden inför kärleken, inför förändring och attraktion är de samma. Horan och Madonnan, och i mitten, de, som likt Lila inte verkar kunna kategoriseras alls.

Min största invändning är till första bokens titel, Min fantastiska väninnan. I original Min geniala väninna och den borde behållits, för Lila och Elena är ingenting annat än geniala, så direkt fantastiska är de inte, men geniala, det är de. Och den titeln hade gett ett bättre bild av boken, mer rättvis och sann, för Min fantastiska väninna och Hennes nya namn är böcker om bildning, om genialitet och om vänskap. Hur orden och kunskapen är makt. Alltid. I alla relationer.

BLAND FRÄCKISAR ÄR DU ALLTID ENSAM

Jag älskar galor. 

Speciellt när jag hamnar bredvid Quincy Jones och frågar honom ”vad sysslar du med då?”. Här i Partille blandas folk med fä och jag är det sistnämnda. 

Utammade bröst och sammet har jag valt kvällen till ära. Tror det gjorde succé på röda mattan. 
Hittills har P4-artisten Miss Li spelar och Zara Larsson har slagit Håkan Hellström i jakten på trofén för Årets Artist. 

SOAP IS IN THE BROW

Jag har aldrig varit mycket för smink, eller jo, jag minns hur jag stal mammas läpp-penna och målade skarpa kanter och sa ingenting utan passade på när hon stack iväg tidiga mornar för att spela tennis. Jag gömde munnen i halsduken så att grannarna inte skulle se och sträckte på halsen först när jag tänkte att jag var på säkert avstånd. Jag minns med fasa den gången jag mötte min mamma i backen upp till vårt hus. Hur hon hoppade av cykeln med ena benet och jag frös till is.
Sen minns jag inte mer. Jag lär ha fått sminka av mig. Efter det sminkade jag mig i skolan med smink jag köpt i hemlighet. Och med ett täckstift jag hittat på landet som var så tjockt och så glittrigt att det med säkerhet användes av Lill Lindfors när hon tappade kjolen i Mellon och var praktiskt taget naken.

När jag väl fick sminka mig, jag tror det var i 9an hade jag en lång period med kajalpennan i högsta hugg och sen en längre period med eyeliner och nu senast har jag haft ett år, eller lite mer, med ögonfransförlängning för det har varit det mest sköna och praktiska jag upplevt. Men med försörjning från försäkringskassan och ett skriande behov av ”nursinpads” har jag bestämt mig för att sluta med ytterligheterna och istället ”investera” i en mascara.

Jag har också tagit steget att gå med i Beauty & Bullshit, en helt fantastiskt varm Facebook-grupp där alla delar med sig av sina bästa tips. Så! Efter att idag ha läst om Soap Brows har jag provat!
Voila!

Mina tidigare väldigt magra, ljusa och tråkiga ögonbryn ser nu ut som något att nästan vara lite avundsjuk på!
Hur du gör? Sminka på dig ditt underlag, ta en fransborste, gnugga med lite vatten på en tvål, bygg upp dina bryn, det är nu du formar dem. Sen på med din vanliga ögonbryndfärg! Klart!