30 mars

Mars börjar runda av. Jag har placerat ett litet pelarbord jag köpte på loppis innan Stickan kom framför ett fönster i matsalen. Det är där jag sitter nu. Det är nog inte ergonomiskt allt, men det är i alla fall en liten plats med utsikt. Vi har inte mycket av utsikt längre. På övervåningen står rummet igenbommade och istället för liv surrar värmefläktar och avfuktare.

Idag ska jag beställa virke. Jag måste ringa pappa om det nu. Nu ramlade Tårtan i trappan också, han har nästan börjat gå, eller han tar steg, men tar sig hellre fram krypandes, det går nog fortare så, och han gillar allt som går fort, till skillnad från sin bror. Tårtan vill helst gunga högt, snurra snabbt, kastas upp. Fart, fläkt och hisnande magpirr.

Jag har fåglarna utanför fönstret nu, det kvittrar som aldrig förr. Jag tänker på undulater, jag älskar undulater. Jag längtar så tills barnen är stora nog att få varsinn. Tills dess funderar vbi på en robotdammsugare. Britt-Marie tänkte vi att hon skulle heta, eller kanske Marie-Louise, efter Ekman då. Eller så får det bli som med husdjuren: de döps efter musiker. Evert Taube, Cajsa-Stina, The McCartneys. Då kanske vi plötsligt har Plura här och städar.

Nej, jag måste verkligen ringa pappa nu. Men jag är osäker på antalet löpmeter, men lasermätaren går inte att använda i strålande solsken, så det får helt enkelt vänta. Jag ska också ladda ner SketchUp och skissa upp huset för bygglovsansökningen.

ATT FÖRSVINNA

21 februari 2020
Jag har lyssnat på tre olika dokumentärer om personer som försvunnit de senaste dagarna. Det är få saker som fascinerat mig så som att gå upp i rök. Kanske för att det är både kittlande och skrämmande.
P1 Dokumentär Brevbäraren som försvann trycker på en punkt som inte alla försvinnande innehåller: avsaknaden av familj.

Bosse Jansson, som den försvunne brevbäraren hette, eller heter, kunde gå upp i rök för han hade inga anhöriga. Enda barnet och föräldrarna hade gått bort i en bilolycka flera år tidigare. Det öppnar upp en värld av möjligheter. En annan hade ju haft huset fullt av familj om jag så bara hade glömt att säga att jag skulle åka till affären en sväng.

Jag söker upp Jerker Virdborgs roman Författarna. Jag borde låna den på biblioteket, har ju precis skaffat mig ett nytt lånekort. Bara det är skrattretande. Jag lånar aldrig böcker. Jag köper dem. Eller nej, jag lånade böcker. Jag lånade skivor, jag lånade så mycket från Tjörns Kommunbibliotek som barn att jag borde blivit belönad. I Skårsskolans bibliotek belönades jag inte, där var det förbjudet att redovisa ”fullitteratur” i läsedagboken, alla mina Kitty- och Femböcker tillintetgjordes av bibliotekarien nere i källaren. Jag minns fortfarande lukten, något instängd, fuktig källare. Jag kanske borde gå dit igen, men jag vet inte vad jag tror mig kunna finna. Jag minns det i detalj. En stol med röd skrovlig plastsits och metallben stod i korridoren utanför. Den var så hög att den möjliggjorde bendinglande.

Jag svävar ut. Men kanske är just det sympomatiskt för ämnet, att försvinna. För det är ju det jag gör, tankarna vandrar, och plötsligt är jag inte där jag började. Men det gör ingenting, för mig, för jag hittar tillbaka, jag hittar hem.

ATT SKRIVA :

Nu har jag så många gånger tänkt att jag måste börja skriva mer, att jag måste bryta det beteende jag skapat. Jag måste sluta sitta med onödigheter och istället göra sånt som jag vet att jag mår bra av.
Skrivandet har alltid varit det. Jag har klickat mig bakåt här, läst anteckningar från förr, från ett annat liv, från 10 år bakåt. Mest var det jobbigt, eller pinigt, eller bara fånigt, men det har också varit jag.

Jag har alltid skrivit. Ett slag sa jag att det var det enda jag var bra på, men det är klart att det inte stämmer. Men vad som stämmer är att det är någonting jag mår bra av. Och nu när jag är hemma hela dagarna, och lever ett annat liv än jag gjort tidigare, kanske skrivandet egentligen är än viktigare. Som ventil och utlopp men kanske också som inåtblickande och nästan självömkande. Eller bara som en dagbok.

För även om det kan tyckas privat ibland, är det kanske allra mest personligt. Och ja, jag älskar att bli läst. Att bli sedd. Hade jag inte älskat det hade jag aldrig jagat likes på Instagram, skrivit en enda bokstav här, eller försökt fila på ett manus i åratal. Nej, jag älskar när andra tycker att jag tycker något bra, säger något fint, skriver något träffande, tipsar om någonting de själva inte sett, vet eller tagit del av innan. Som Emmy sa: jag älskar att veta. Inte bäst alltid, men veta.

Så, då börjar vi om. Det kommer handla en massa om vårt hus. Men också om det jag bara vill minnas, eller får lust att skriva ner för stunden och kanske inte alls vill minnas sen. Även det blir säkert jobbigt, pinigt och fånigt inom sinom tid, men det är jag.

TILLBAKA TILL URSPRUNGET

Våra fönster har förföljt mig i månader. Vi har mätt, offererat, mätt igen, tänkt, tänkt om, ändrat oss och ändrat oss igen. Från att behålla allt som det är, till att inse att vi kanske ska göra det mer som det var, sätta en dörr på kortsidan i köket istället för på långsidan. Vi kanske ska ha ett 6-luftsfönster på långsidan istället för att väga upp ljustappet? Jo, så kanske vi ska göra? Klart vi ska!
Så när vi väl bestämde oss kändes det självklart, kortsidan mot pumpen och källaringången skulle få ett nytt liv, ett bättre liv. Det skulle bli en otroligt kort promenad mellan köksutgången och källaringången, kanske skulle en tvättstuga i källaren plötsligt inte vara så dumt?

Ofta blir det ju så, att med en tanke kommer fler, ibland fler problem, men ibland också bara: lättnad.
Och förståelse. Inte konstigt att en tillbakaflytt av en dörr kommer göra huset bättre, det fanns ju en anledning till att den var där från början.

Så det blir helt enkelt så att där det idag är ett fönster blir det en dubbeldörr ut på en liten avsats och sen en trappa ner. Och där det idag är en utgång bygger vi ett hörnskafferi. Och fönstret ut mot nuvarande uteplats, det blir en ruta längre.

MOT FRAMTIDEN

När vi inte jobbar på huset, följer jag andra som jobbar på sina hus. Sparar bilder, inspireras, ställer frågor.
Framför allt handlar det om bilder på fönster. I april påbörjas renoveringen av vår fasad och med det byte av alla fönster.
Så här kommer vår fönsterinspiration.

Kuskhuset har nästan precis färgerna som vårt hus kommer att ha när renoveringen är färdig. Och mest nyfiken är jag på offerbrädan. Det är just snickerierna som är det som tar mest tankekraft just nu, hur vi ska få till det så att det liknar vårt hus vid uppförandet som möjligt.

Och det är lite av samma anledning som jag sparat den här från Emma von Brömssen. Och för tapetens skull. och färgerna. Det finns nog ingenting i den här bilden, och kanske framför allt med det här fönstret som är fel eller fult.

Grubbevägen har hemsnickrat en offerbräda som är så himla fin och enkel. Och att de gjort den själva gör att min (enligt Love väldigt enerverande) egenskap att tänka: vi kör! slår i taket. Det kan inte vara så svårt! Och fräs har vi ju! Nu kör vi! Eller så avvaktar vi… tänker till lite och gasar inte bara på.

Petra, eller Torpochtradgard som hon heter på Instagram har lagt upp den här bilder på deras veranda, och det gjorde mig himla glad för de har samma fasadtyp som oss, stående panel upp till fönster, och sedan liggande över fönstren. Och sån fin färgsättning.

UnderbaraBoning är himla fint att följa, där har Underbara Clara redan valt ut allt det finaste, så då slipper en jobbet med att leta genom olika hashtags och allt som brukar samlas där och som inte är intressant. Dock är det här otroligt intressant. Trappen! Fönstren! Fönsterbräden och fodren! Vill kopiera allt.

Och även den här utomhusbilden kommer från UnderbaraBoning. Och visst, jag älskar den där blomlådan, men det är inte den jag tänker på, utan här inspekterar jag att de har en dropp-plåt i just plåt och det syns inte alls så mycket. För vi tjafsar en del om sånt Love och jag, praktikaliteter mot finheter och tradition.

Och sen är det Sofia på Kummilbacken, som jag alltid inspireras av, och som jag alltid kan utbrista saker som ”VI HAR HITTAT FÖNSTER PÅ BLOCKET!!!” till, eller ”Kolla puckona här som satt in PVC-fönster”.
Sofia har flyttat från Göteborg (tråkigt för mig) och till Dalarna. Och har satt in gamla fönster med ett enkelt foder och dropplist i plåt.

RAPPORT FRÅN ETT KÖPSTOPP

April är över, och maj har inletts. Det känns som om att det här blir min svåraste pärs.
Kanske mycket för att jag kämpar med kroppen och garderoben. Ingenting sitter skönt, ingenting känns fint, ingenting känns lagom luftigt, varmt, svalt eller okej. Det handlar nog mest om brösten. De är så otroligt stora att de flesta kläder blir vulgära eller rent ut sagt för tighta. Jag hoppas att det lägger sig snart.
bilingualstopsign
Annars har jag upptäckt att jag har en mycket bra liten aktivitet som spar mig pengar. Jag fönstershoppar på nätet. Lägger ner mängder av plagg i shoppingkorgar i de virtuella butikerna, sen sorterar jag: behöver jag detta? Nästan allt kan jag slänga ur korgen och sen så stänger jag hela fliken. Nu sitter jag och väntar på tre paket, tror jag, men faktum är att jag inte använt Klarna checkout en enda gång utan allt är en illusion.

Jag var till och med en sväng på Myrornas häromdagen och handlade ingenting. Istället fick jag utlopp för mitt jag-vill-dra-kortet-begär inne på apoteket där jag inhandlade inte bara ett, utan två paket förlossningsbindor.

Ja, det känns ganska bra ändå. Jag kanske kan orka ta upp symaskinen snart till och med. Vem vet. Och nu ska jag ta mig i kragen och sortera ut alla kläder som passar en gravid, men inte en ammande (helt enkelt allt i trikå utan knappar eller öppning fram. Kanske kan det göra garderoben något mer översiktlig och råda bot på den här illusionen om att jag inte har någonting att klä på mig.

9 AUGUSTI 2016 // EN HELT NORMAL FÖRLOSSNING

På allmän begäran, eller i alla fall på tre personers önskan, har jag bestämt mig för att skriva det jag väntat med så länge: min förlossningsberättelse. Först kände jag: det här vill jag spara för mig själv. Jag har också tänkt att det här inte kan intressera någon. Och att jag minsann inte läste några innan Stickan kom, och jag klarade mig ändå.
Men, så minns jag, eller jag behöver inte ens minnas, jag tänker tankarna nästan varje dag. Tankarna om att det inte blev som jag tänkt mig. Perfekt, men inte som jag trodde. Hur jag förebrår, men främst förebrått mig att jag inte satt på den där pilatesbollen, tog värkarna, och krystade ut mitt barn. Därför skriver jag det här. För det finns ingen normal förlossning. Det finns lika många normala förlossningar som det finns barn.
Det är därför jag skriver det här: ett akut kejsarsnitt är också ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Och för att internet är fantastiskt för kvinnor. En del i kvinnokampen. Ett utrymme att breda ut sig över, med smärta, förlossningar, komplikationer. 

För att börja från början måste vi börja på måndagen den 8 augusti. Då jobbade jag som vanligt, helgen innan hade vi haft min svägerskas bröllop hemma i huset och semestern var definitivt slut. Jag skulle jobba fram till slutet av september och sen ge mig hän. Men den där måndagen bokade min barnmorska in ett läkarbesök. Till min fantastiska läkare som varit med mig långt innan graviditeten och som jag haft lyxen att få ha kvar även under hela graviditeten, genom oro, blödningar, mängder av prover, cellprovtagningar, ultraljud och undersökningar. Och under läkarundersökningen visade det sig att det jag trodde var lite vanlig graviditetskrämpa var en sammandragning, en sammandragning som varat sen helgen. ”Fin mage” tänkte jag. ”Inte bra sa läkaren” och sjukskrev mig till slutet av september. Ja, precis då jag hade tänkte ”ge mig hän”.
Hon sa också till oss att packa BB-väskan, inte för att vi inte hade tid på oss, utan för att kunna slappna av. Jag skulle ligga på soffan, inte cykla, inte springa, inte gå i klackar, bara vara. Inte skura golv, inte bära badkar. Saker jag tidigare gjort och tyckte funkat helt okej.

Hemma packar vi BB-väskan och några andra väskor, vi bestämmer oss att flytta ut till landet en månad, bara vara, ta det lugnt och andas havsluft, Love ska pendla med bilen vi fått låna av hans bror, jag ska lämna över på jobbet via mail och fixa iordning allt som behöver lösas. Vi sätter oss i bilen, kör timmen till Tjörn och när kvällen kommer somnar vi.

Tidigt på morgonen kör Love tillbaka till stan för att jobba. Jag slår upp datorn och börjar skriva. Det rör sig i magen, och när gravidblåsan gör sig påmind går jag på toaletten. Det är blod i trosorna. Det är blod i toalettstolen. Helt annat blod än vad det varit tidigare. Jag som just börjat komma över toalettskräcken efter att alldeles för många gånger varit med om samma sak.

Klockan är 12
och jag ringer till förlossningskoordinatorn, står på mig som min barnmorska sagt åt mig att göra, utan hennes pepp hade jag aldrig gjort det. Efter att jag bett dem titta i min journal ytterligare en gång ändrar hon sig från ”stanna hemma och vänta” till ”kom in direkt”. Min syster, mamma och jag packar in oss i bilen. Det stormar och över Tjörnbron känns det som att bilen ska åka av vägen. Precis som när jag 17 år tidigare åkt samma sträcka, till samma sjukhus för att operera ut blindtarmen. Men den här gången ska jag inte operera ut någonting, tänker jag.

14:27 kommer vi in. Love är redan på Östra, på Antenatal fnissar vi, samma sköterska som vi träffat så många gånger tidigare, hon skrattar och säger att nu får vi väl snart ha kommit för sista gången. Hon kopplar upp mig på CTG och då kommer läkaren. ”Barnet mår bra, hur mår du?”, men jag vet inte, jag sticks full med kanyler och plötsligt får inte jag inte ligga kvar där längre. Klockan 14:44 skriver de i journalen att CTG visar ett reaktivt mönster.

Jag ska upp till specialförlossningen, det behövs fler läkare som tittar på mig. Det känns som evigheter. Som att tiden står still, samtidigt som den går så otroligt fort.
När jag tittar på bilderna från dagen ser jag att när jag ligger på specialförlossningen har jag plötsligt andra kläder, sjukhuskläder.

15:40 får jag lustgas.  Den får mig att må illa, Love bänder telefonen ur min hand. ”Du ska inte jobba mer” säger han åt mig. Jag fnyser.
Nu kommer värkarna med 30 sekunders mellanrum, men allt är som vanligt, barnet mår bra, livmodertappen är intakt med sina 4,5 centimetrar. Barnet vill stanna men kroppen vräker det ur bostaden. Eller är det jag? Under hela tiden tänker jag att jag kommer kunna lösa det här, ställa mig upp, sluta ”värka” och gå hem. Att det är jag som framkallar värkarna, jag som hittat på det hela.

Två kvinnliga läkare tar hand om mig, jag älskar dem direkt, de pratar med mig som vanligt folk, och säger att de ska ut och diskutera lite. Jag tycker det tar 45 minuter, det tar 30 sekunder berättar Love senare. De kommer tillbaka och är samstämmiga ”nu ska ni bli föräldrar”. Det kommer som en chock. Jag vill hem. Jag gråter nu. I duschen när jag skrubbas med Descutan gråter jag, det rivs så mycket och så här skulle det inte vara. När jag kommer ut har Love bytt om till scrubs, han ser ut som sin läkarbror skrattar jag. Han har fått äta. ”Vi fick en portion över” sa en av biträdena, men jag förstår väl att de måste säga så, annars äter inte oroliga pappor självmant. Själv får jag inte äta. Jag minns inte när jag åt sist, jag minns bara droppen och epiduralen. Men jag minns knappt epiduralen. Skulle den göra ont?

När sängen rullar ut från rummet där jag ser vinden gå genom trädens höga kronor genom fönstret vill jag inte längre. ”Det gör inte ont mer, nu går vi hem” säger jag till Love då. Han säger ingenting. Han bara håller min hand. Vi rullas in i ett rum, det känns som det redan är fullsatt, läkare på rad, sköterskor, barnmorskan som följt med nästan hela tiden. Love bredvid. Han håller mig i handen. Jag bländas av lampor men ser hur min svällande mage reflekteras i lampskärmen, jag ber dem vinkla den, jag vill inte se hur de lägger snittet. Det gör ont direkt. Inte i snittet, men i axlarna. ”Åh, det blir så för henne” hör jag dem säga, senare förstår jag att vissa som genomgår ett kejsarsnitt får större problem med nervtrådarna än andra. Jag tillhör dem som får det jobbigt.

”Men hej, välkommen”.
Jag blir förbannad direkt, väser till Love ”vem fan kommer in nu, i vårt livs viktigaste stund?” Det är ingen mer läkare, ingen sköterska, ingen barnmorska. Det är vårt barn. Jag tror att jag hör honom. Han swishar förbi och jag får sträcka ut min hand. Han har redan en mössa på sig. Eller är det här senare? Jag minns inte. För tiden är som sirap nu igen. Men sen är han borta. Kanske gråter jag nu igen. Jag minns det inte. Jag minns att de börjar diskutera mig. Att livmodern inte drar ihop sig. Att de överlägger om mer läkemedel, igen och igen och plötsligt säger de ”där satt den”. De avvaktar och jag sys ihop. En ihopsydd mamma med ett barn i ett annat rum. Och Love är borta han med. Han som hållit min hand håller nu någon annans hand. Ett litet barns hand. Jag inser att jag inte vet om barnet har snippa eller snopp, men så hör jag att de säger att pojken såg fin ut. Klockan 17:34 och jag förälder.

De kör ner mig till uppvaket och jag bestämmer mig redan i hissen att jag ska ge mig fan på att få komma därifrån fort. När sköterskan berättar att de kommer se så att jag kan lyfta på benen börjar jag redan öva. Tå för tå känner jag komma tillbaka. Jag ska därifrån innan valrossen till gubbe som ligger bredvid och snarkar vaknar. Det bestämmer jag mig för. Jag tycker det känns som ett bårhus och upplever att jag är längst ner i sjukhusets katakomber.

Klockan 19:15 får jag lämna uppvaket och skrivs in på specialförlossningen. Där bor jag själv. Utan mitt barn.
Jag vill sova men kan inte, tre timmar efter att jag vaknat upp får jag träffa mitt barn. Han är så liten, ligger på mage med slangar överallt. Jag försöker lukta på honom, men han luktar bara plast. Bebisdoften alla pratat om finns inte. I journalen står det att jag är ledsen efter att jag varit uppe hos mitt barn.

Två dagar senare skrivs vi ut från specialförlossningen och in på avdelning 309. En familjeavdelning där alla tassar runt i egen takt med mycket små barn. Här tar de hand om mitt barn medan jag inte förstår vad som hänt, jag som skulle föda ”normalt” och krysta ut ett barn först tidigast sju veckor senare. Jag som skulle ha planerat saker, varit färdig hemma, fått boa. Jag som svettig skulle få lägga ett välnärt barn på mitt bröst och ha vackra, men svettiga bilder på mig och mitt förstfödda. Där satt jag på en familjeavdelning och hade misslyckats. Men mjölken den sprutar. Det enda jag gör rätt är mjölken. Som en avelsko producerar jag mjölk inte bara åt mitt barn, utan även åt andra ungar på avdelningen.

Vi vet inte hur lång tid vi bott där, våra tretimmarsintervaller mellan sondmatningarna gör att varje dygn känns som sex. Varje gång vi ska sondmata, och samtidigt lägga honom vid bröstet lyssnar jag på samma sång. Och vi försöker prata och prata och prata, det finns alltid någonting att prata om, jag försöker tänka att allt har en mening, men jag säger hela tiden ”om jag gör det här igen ska jag föda normalt” eller ”om det blir en nästa gång ska jag ha revansch”. En kurator frågar mig vad jag ska revanschera mot. Där och då sätter hon fingret på min oro. Det finns inget att revanschera mot. Jag har ett litet, men fantastiskt barn. Mitt hjärtas låga.

Vi åker hem, när vi sätter babyskyddet i golvet brister vi. Tillsammans gråter vi. Det är nu det släpper. Det är nu vi börjar vår resa. Vår helt perfekta resa, som är precis så normal som vi gör den.

Dig äger ingen. Dig äger ingen Styrbjörn. Men du, du äger mig.

En månad och tre dagar senare är vi tillbaka på Tjörn, i vår vik, med vår barn.

Den är berättelsen är min. Love har en annan version, en oroligare och annorlunda version. Den är hans. I går blev vårt barn nio månader, idag har han namnsdag. Styrbjörn betyder tumult, och det var precis så det var när han kom. Men, mitt i det: perfekt. Och helt normalt.