BLAND FRÄCKISAR ÄR DU ALLTID ENSAM

Jag älskar galor. 

Speciellt när jag hamnar bredvid Quincy Jones och frågar honom ”vad sysslar du med då?”. Här i Partille blandas folk med fä och jag är det sistnämnda. 

Utammade bröst och sammet har jag valt kvällen till ära. Tror det gjorde succé på röda mattan. 
Hittills har P4-artisten Miss Li spelar och Zara Larsson har slagit Håkan Hellström i jakten på trofén för Årets Artist. 

SOAP IS IN THE BROW

Jag har aldrig varit mycket för smink, eller jo, jag minns hur jag stal mammas läpp-penna och målade skarpa kanter och sa ingenting utan passade på när hon stack iväg tidiga mornar för att spela tennis. Jag gömde munnen i halsduken så att grannarna inte skulle se och sträckte på halsen först när jag tänkte att jag var på säkert avstånd. Jag minns med fasa den gången jag mötte min mamma i backen upp till vårt hus. Hur hon hoppade av cykeln med ena benet och jag frös till is.
Sen minns jag inte mer. Jag lär ha fått sminka av mig. Efter det sminkade jag mig i skolan med smink jag köpt i hemlighet. Och med ett täckstift jag hittat på landet som var så tjockt och så glittrigt att det med säkerhet användes av Lill Lindfors när hon tappade kjolen i Mellon och var praktiskt taget naken.

När jag väl fick sminka mig, jag tror det var i 9an hade jag en lång period med kajalpennan i högsta hugg och sen en längre period med eyeliner och nu senast har jag haft ett år, eller lite mer, med ögonfransförlängning för det har varit det mest sköna och praktiska jag upplevt. Men med försörjning från försäkringskassan och ett skriande behov av ”nursinpads” har jag bestämt mig för att sluta med ytterligheterna och istället ”investera” i en mascara.

Jag har också tagit steget att gå med i Beauty & Bullshit, en helt fantastiskt varm Facebook-grupp där alla delar med sig av sina bästa tips. Så! Efter att idag ha läst om Soap Brows har jag provat!
Voila!

Mina tidigare väldigt magra, ljusa och tråkiga ögonbryn ser nu ut som något att nästan vara lite avundsjuk på!
Hur du gör? Sminka på dig ditt underlag, ta en fransborste, gnugga med lite vatten på en tvål, bygg upp dina bryn, det är nu du formar dem. Sen på med din vanliga ögonbryndfärg! Klart!

LUCKA 21

I teorin älskar jag december, kanske för att jag tror att det alltid är snö då, jag vill minnas att det alltid var snöigt när jag var liten? Jag minns pulkaåkningar, halkningar på väg till bussen, jag minns hur jag pulsat genom snön till skolan. Kanske stämmer ingenting av det här, kanske är allt bara projicerade bilder av hur december ska vara.


I praktiken är ju devember inte alls så där underbart och vitt. Det enda som är superhärligt är ju att det blir jul och nyår i slutet av månaden och att det är två saker att liksom fira. Sen tycker jag att lugnet ändå infinner sig i december, kanske för att jag än så länge inte har femitelva barn att köpa julklappar åt, göra presentkalendrar till eller så, men jag finner hela bakandet, kokandet och fixandet tillfredsställande och i år ska vi dessutom vara hemma hos oss på jul. Det är en helt ny känsla att ha ett eget hem där sånt är möjligt.

Vad vi ser på bilden? Mitt första försök på längdskidor hemma i trädgården cirka 2006. Jag bar kjol och strumpbyxor.

LUCKA 20: OM JAG SKREV EN SKÖNLITTERÄR BOK

Hade den, precis som Katrin Zytomierskas, handlat om mig, fast jag hade inte låtsats om det och så hade jag format mig till den bästa personen i världen, tagit med väl valda delar helt enkelt. När jag läser Åsa Moberg känner jag alltid att jag kan skriva som hon gör, jag försöker härma henne men lyckas inte. Efterapning är ju det bästa sättet att lära sig.

Eller så kanske jag hade skrivit en deckare, men jag är så lättskrämd att jag aldrig skulle finna ro att göra det, jag hade tittat mig över axeln så ofta att jag inte kommit någon vart alls. Men i såna fall hade den nog handlat om Palmemordet, mest för att det är det allra mest spännande jag vet.

Faktum är att jag skickade lite saker jag skrivit till Linda Skugge för ett tag sen, det var det värsta jag gjort. Men nu är det gjort. Förut hade jag ett självförtroende som hette duga när det kom till det långa skrivandet, nu tror jag mer på mina idéer än mitt skrivande, kanske också därför jag gått från att skrivaskrivaskriva till att vara redaktör när det kommer till mitt yrke. Jag kommer på saker, andra skriver dem. Perfekt för någon med sviktande sjävförtroende och uthållighet. Jag blir så uttråkad fort.

LUCKA 19 MITT BÄSTA PLAGG

Mina hängslebyxor. Inköpta för 600 kronor på Weekday för flera år sen och är ett sånt plagg jag bara hatar att jag inte köpt två av. Jag älskar de här bycorna, känner mig alltid fin, snygg och kool i dem. Kan ha dem med olika överdelar, överallt och hela tiden och det enda jag tycker är trist nu är att knapparna är lite hårda när Stickan ska bäras i sjalen. Men annars: det bästa jag äger. 

LUCKA 18: PÅ ÅRETS ÖNSKELISTA: FRED PÅ JORDEN

Vi har diskuterat det här om och om igen hemma, och samtidigt pratat om det på ett större plan, när jag var liten fick vi önska oss precis vad som helst, jag önskade mig oftast en bondgård och mängder av djur, och då inte i någon miniatyrform, utan en riktig gård. Det hände ju aldrig, men det var så härligt att drömma. Mina önskelistor kunde vara milslånga, men jag visste också att jag aldrig skulle få allt jag önskade. Jag ser ingenting dåligt i att önska sig hur mycket, eller vad som helst, jag kan tycka att det är nyttigt, så länge medvetenheten om att en inte kan få allt, eller ens en bråkdel av det önskade. Och definitivt inte det högst upp på listan alla gånger. Och att önska sig fred, som jag också gjorde, verkar inte ens gå att önska sig såhär 20 år senare heller.

Men åter till årets önskelista. Jag kan inte komma på någonting. Jag kommer bara på saker jag behöver. Som en barnvagnsmuff, en mugghållare och en hårfön. Tre egentligen tråkiga, men nytta önskningar.

Efter att ha köpt en del till Stickans nya babygym häromdagen bestämde Love och jag att Stickan bara får fem saker, gymmet av min farbror, tillbehör till det från oss, en snutte och två loppade böcker. Sen får han säkert saker av resten av familjen, men det här är sakerna vi har inflytande över och som vi bestämt. Resten av pengarna skänker vi till Röda Korsets arbete i Aleppo.

Det finns ingenting annat som känns varken okej eller intressant. Jag vill ha fred. Nu. Och det enda jag kan göra är att hjälpa till. Inte allt, bara lite, men ändå någonting.