OM DETTA SKULLE VI BERÄTTA

Den senaste tiden, kanske åren, har jag glidit längre och längre från det politiska.

Jag använde allt mitt kapital på Djungeltrumman för att kunna lyfta sidor som annars inte syntes. Papperslösa, ensamkommande, annanspråktalande, mot rasiater, mot nazister. Men allt mer har jag ändå glidit in i en bekvämare roll. I och med att mitt eget liv blivit bättre, skönare, mer välordnat har jag också ibland inte orkat slåss för olikheter, mot felaktigheter, för allas rätt.

Det är hiskeligt bekvämt att om kvällarna låsa sin dörr till sitt hus, lägga sig under det varma täcket och mest tänka på keramik, inredning och byggnadsvård.

Men när det kablas ut bilder på hur barn blir fråntagna sina föräldrar går det inte längre. Allt jag byggt upp, allt jag valt att inte kommentera, reagera mot, det faller.

Jag ser framför mig bilden jag burit på näthinnan sen våren 2003. I 15 år har jag burit med mig den, varje dag. Som en påminnelse över att det aldrig får ske igen. En påminnelse om vårt gemensamma ansvar att inte glömma, inte förringa, alltid minnas och aldrig acceptera liknande.

Alla skor i Auschwitz. Det var där det brast 2003. Hur alla skor förlorat sina ägare. Tagits ifrån, kastats, men än dock sparats, som en triumf.

Bilderna på Aktuellt påminner om det här. Inte bara inhängnaden, staketet, utan också skorna.

Vi som aldrig fick glömma. Vi som skulle förmå oss att berätta om detta.

På min näthinna har de etsats sig fast. Alla tomma skor. Alla nötta, använda skor som burits av någon. Av människor, individer, personer. Farmödrar, morfäder, pappor, mammor och barn.

Då andra barn.

Idag andras barn.

Klockan 21:05 idag brister det för mig. Jag gråter i soffan. När jag ställer undan de små skorna i hallen bränner tårarna bakom ögonlocken. Hur kan de med. Hur kan någon vara så historielös.

Jag pussar Styrbjörn extra länge, lyfter över honom till vår säng i natt. I alla fall ett barn som i natt inte behöver sova utan sina föräldrar.

Vad skulle jag göra om någon skulle ta honom ifrån mig?

Vem skulle jag vara?

En gång mamma, alltid mamma.

När jag blundar ser jag skorna framför ögonen, gamla, nötta, men också nya, lika färgglada som Styrbjörns, men på ett golv i Texas.

VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA? 

Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning. 

Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit. 

Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.

Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor. 

Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.

Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.

Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.

Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.

ATT SKRIVA

Nu är äntligen april här, förutom att bara (eller klädda i genomskinliga strumpor) anklar är okej betyder det också att månaden då jag ska gästa en skrivkurs är här.

Djungeltrummans eminente bokrecensent Sofia är förutom just bokrecensent bibliotekarie och skrivpedagog på mitt lokala bibliotek här i Härlanda. Det betyder att hon dels har en massa kunskap om böcker, men också att hon håller kurser i skrivande för unga. Och en av de grupperna ska jag nu gästa! 

Att prata skrivande är så fantastiskt skönt, för några veckor sen tog Sofia och jag en promenad i en ytterst kallt, men soligt Kålltorp pratade vi om just skrivande och efter den promenaden var det lite som att det lossnade. Att skriva är ofta ett ensamt jobb, oavsett om du skriver artiklar, en bok, dikter eller reklam. Det är du och dina ord till den dag du ska få feedback. Innan dess: ensamhet. Om du inte är paret Kepler då, så klart. 

Så, här sitter jag nu, och skriver om att skriva så att jag kan prata om att skriva. 

Sanningar hittills: 

På min vanliga promenad fann jag plötsligt en ödlehund. (Okej, ingen sanning i skrivandets värld)

Antingen är du en skrivande människa, eller så är du det inte. 

Och: alla kan inte skriva. Det är en ynnest att kunna skriva. 

ATT SÅLLA

Jag stryker dagligen darlings ur frilansares texter, men när det kommer till mina egna vill jag behålla varenda en. Tydligast blir det som igår när jag skulle välja ut ett gäng krönikor att marknadsföra mig själv med och jag inte alls klarade av att välja ut tre (en rolig, en aktualitets kommenterande, en åsiktsstark) vilket vore brukligt utan slutade på ett nära tvåsiffrigt nummer.

Visserligen hävdar jag bestämt att jag är min egen värsta kritiker, men när det kommer till att sedan presentera någonting blir det värre, plötsligt tycker jag att nästan allt jag gjort är fantastiskt, att allt jag producerat passar i en mapp, en showreel, en utställning. Förutom den där skitkrönikan om Lundsberg då, och den dåliga annonsen för Doggy och den kassa intervjun med Anna Järvinen och och och och. Ja, det finns en massa inser jag nu när allt kommer omkring. En massa som borde strykas, kastas, städas undan.

Så jag behåller de här sju jag bantat ner det till. Och försöker vara stolt.

TUMHÅLLNINGSDAGS!

Jag skissade och skrev en barnbok innan S valde att ploppa ut och sen dess har jag mest suttit och ibland sneglat mot den där manushögen, men så igår kväll, nästan natt, skickade Hanna några illustrationer hon jobbat med och plötsligt hände det! Jag skickade in manus och skisser till två förlag och nu sitter jag här, nervös och otålig och undrar varför de inte kan svara, fast det har ju bara gått en kvart. Men ändå. Vem skulle inte älska Räddar-tanten? Nä, precis! Alla älskar Räddar-tanten!
djurra%cc%88ddare

HAN TITTAR PÅ CYKEL OCH JAG, JAG LÅTSATS SOM ATT JAG JOBBAR MEN EGENTLIGEN SITTER JAG BARA HÄR OCH LYSSNAR

Han tycker att de som kommenterar är roliga, ibland fnissar han till. Ibland skrattar han till och med högt. Jag gillar det där skrattet. Jag tror att skrattet är det som gjorde att vi blev ihop. Det och framtänderna. Framtänderna är så fina. Så långa. Nästan som på kaniner. Fast de går inte att klippa av. För visst behöver en klippa kaniners tänder ibland? Eller har jag bara drömt det? Det var säkert bara en dröm.

Jag sitter på arbetsrummet och lyssnar på Eurosport genom väggarna till vardagsrummet. Han ligger nog nerhasad i soffan i den grå joggindressen som påminner lite om den Rocky har i Rocky. När han springer till Eye of the Tiger.
Love springer aldrig till musik, han tycker bättre om att lyssna. Allt han hör är bilder. All musik är som målningar och foton tillsammans. De kommer mot honom, som en våg, det har han berättat. Han berättar så mycket Love. Han berättar om återhämtning efter löpning och om cyklister och hur de bajsar under loppen, och trots att han berättat det flera gånger, ber jag honom berätta det igen. Om hur de kan bajsa i kepsen, eller springer in till en husvagn längs med loppet och lånar toaletten.

Han tittar på cykel och jag, jag låtsats som att jag jobbar, men egentligen sitter jag bara här och lyssnar.

emerentia+love

 

 

EMERENTIA-KULTUREN

Eftersom GT-kulturen inte kommer finnas kvar i samma form som nu efter årsskiftet tänkte jag att det här får väl bli mina nya kultursidor då. Och lite till. En krönika i veckan. Och lite allmänt klag och sånt dagligen.

Jag ska skärpa mig med bloggandet helt enkelt. Det här är ju min egen tidning. Där jag inte behöver be om utrymme eller begränsas av teckenlängd. Det låter ju alldeles underbart.

Vi börjar idag. Alldeles strax. Ska bara ta över skrivbordsplatsen först och få ihop lakritskolan jag just kokat.

Bild 2014-12-16 kl. 18.56 #3