THE KEEPERS

Sen några dagar dras jag med den konstiga kombinationen otroligt torrt svalg samt snor. Jag är förkyld. Det jag trodde var heshet pga satt ett nacho i halsen var helt enkelt vanlig sjukdom. Det betyder att mycket tid, eller ja,  så mycket tid som det tillåts med en 9-månaders unge som inte kan, men väldigt gärna vill, stå, framför TV:n. Och det senaste har jag lagt närmare sju timmar på The Keepers, historien om hur jakten på rättvisa för en mördad nunna slutar i en svindlande historia om sexuella övergrepp.

Mordet på nunnan Cathy Cesnik har gäckat hennes föredetta elever sen 1969 då hon fanns död i en skogsdunge. Hennes bild hittades i korsningen vid hennes hus och hade spår efter någon som körde bil med båda fötterna. När vittnen efter närmre 50 år börjar träda fram visar det sig att skolans rådgivare har förgripit sig på flera av de kvinnliga eleverna. Nu spelas helvetet upp. När jag inte tror det kan bli värre blir det just det. Värre. En gynekolog dras in och skriver ut olika rengöringar för flickorna, och skolans rådgivare erbjuder sig att hjälpa flickorna med dem. Allt med den katolska kyrkans jakt på synd och skuld som evig piska.

Jag slukar nästan hela serien på en dag. Sista avsnittet ser jag tre gånger. Jag får inte ihop det. Sen jag började sätta mig in i fallet Sture Bergwall, inte bara läst om honom och av honom utan också varit i viss kontakt med honom har jag haft svårt för bortträngda minnen. Även om min magkänsla säger att mycket går att förtrycka i sitt eget inre, att vissa saker är för jobbiga att tänka på dagligen har jag svårt för hur vissa saker bara plötsligt ska komma upp till ytan. Att det grumliga ska bli mer klart och det ganska plötsligt. Jag hoppas lite att de översätter lite slarvigt i The Keepers, att det inte enbart handlar om Jane Does bortträngda minnen utan också saker hon helt klart alltid haft i huvudet, men inte velat tala om. Som att Fader Maskall inte bara förgripit sig på henne, utan också visat upp liket efter Cathy Cesnik som ett hot. Cathy dödades för att hon ville ange Maskall och de andra män han inbjöd att utnyttja flickorna.

Men någonstans skaver det. De bortträngda minnena. För om jag inte tror att Sture Bergwall har kunnat framkalla minnen, bör jag inte tro att någon annan kan det heller.

Men det finns en stor skillnad mellan The Keepers vittnen och Sture Bergwall, de är fler. Och de får inga droger eller mediciner som tack för varje minne, de får istället enbart förödmjukelse. Kyrkan i Baltimore ville inte erkänna att Fader Maskall har förgripit sig på något barn och de får själva stå med skammen. Och andras ifrågasättande, även de kvinnor som startat gruppen för att ge Cathy Cesnik upprättelse ifrågasätter deras erfarenheter till en början, men i takt med att de allt hellre vill hitta Cathys mördare väljer de att tro på vittnesmålen.

Det finns alltid två sidor, och det finns alltid två sidor av en dokumentär. The Keepers kunde varit längre, minst tre avsnitt till. De hade kunnat gå till botten med allt lite mer, inte bara suttit i köket och pratat. Hittat fakta, ställt följdfrågor. Det är följdfrågorna jag saknar mest i The Keepers. Kanske ställer de dem i en säsong två.

TANKAR KRING SKAM

Så, nu kröp jag till korset, efter ett post-vaccindygn med trött bebis som helst bara sover och gnyr kände jag att det var dags för något nytt. Jag har de senaste veckorna klämt sju säsonger av The Good Wife och tänker att något yngre kan vara på sin plats.

Och hittills då?
Jag är på säsong två. 
Och jag förstår inte varför alla verkar gilla Noora så, jag tycker hon är en ganska dålig kompis. Okej, jag tog åt mig av hennes citat om att inte döma någon, men jag dömer henne ändå, trots att hon kämpar.
Hon går liksom bakom ryggen på hennes vänner (är de ens vänner, det känns så otroligt icke-genuint på något sätt) för killars (Willams) skull. Kanske borde jag läsa alla deras sms-konversationer för att få lite djupare känsla för dem, men det orkar jag inte. Jag vill konsumera en serie rakt upp och ner.
Jag stör mig på Nooras hela jag-är-så-schysst-och-rak, när hon inte är det, men kanske är just det hennes demon och jag en dömande 30-åring som inte ingick i något tjejgäng direkt under gymnasiet, men samtidigt är så otroligt lojal, på gränsen till dumlojal oftast.

Eskild, orkar knappt prata om honom, så trött på hans fasoner och känner igen honom i määäängder av killar och människor som bara snyltar och bjuds och förstör och inte förstår hur viktigt något är för dig som inte kan låta bli att stjäla fiskkakor eller krascha en fest. Hoppas han får liten chans att växa såhär i sista avsnitten.

Eva påminner mig om en blandning av mig själv och en tjej jag verkligen ville vara på gymnasiet, kilar stadigt (okej, hon gjorde bara det ett tag) men drömmer ändå om annat.  Jag fick rys av hur Jonas ”inte förstod att det var viktigt” för Eva att vara ensamma på Hytten. Hur Elias bara kommer dit och förstör allt, även om Isak sen innan förstört en del han också.

Och jag har så svårt att förstå hur det kommer sig att de fortsätter hänga med Vilde, i min fantasi skulle de skapa ett gäng som är jämnare, likvärdiga, men kanske är det russebussen som hägrar, och önskan om att ha ett russegäng när tiden väl är kommen. Och samtidigt är det befriande, att se en serie utan total perfektion där alla är alldeles för koola. Även om jag verkligen kan önska mer power-känsla från tjejgänget, scenerna hos läkaren, eller när Vilde bärs hem av Sana är bland de vackraste i serien och det hade inte gjort så mycket om vi blivit ingjutna lite mer mod.

Avsaknaden av föräldrar dömande är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur centrala mina egna föräldrar var, hur pinigt det var med sexprat, att presentera min kille och konflikten mellan att vilja var vuxen men samtidigt stor. Men frågan är hur föräldrar hade kunnat vara en del av SKAM utan att vuxenvärlden dömt och förlöjligat. För gymnasiet var ju inte på något sätt något annat än livsviktigt och på största allvar, även om jag idag, 10 år efter studenten ser det som en sväng på vägen.

Och inget Bechdel-test i världen skulle godkänna SKAM, och trist är ju det. Samtidigt så var det ju ungefär så gymnasiet var, förälskelser och politik. Även om ingen körde Porsche på min skola, men det kanske mest var för att ingen fick körkort så tidigt. Min kompis Peter lånade sin pappas Lexus en gång minns jag nu, men han gick aldrig i min skola, och var ett år äldre. Men ändå.

Efter allt mitt dömande, är det kanske just den här lärdomen jag ska ta med mig från Skam;
Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be Kind. Always.

P3 GULD – WHAT TO WEAR

Denna mamma ska på fest. Guldfest.
Så nu tänker jag på vad jag ska ha på mig. Som en rolig grej kan vi gå igenom tidigare år.

Nej det gör vi inte, för alla bilderna verkar ha försvunnit. 

Men jag har haft på mig allt från ärtgrön Maria Westerlind (mitt första P3guld ca 2004) till ljusrosa vintagedröm med skinnjacka och jättefula skor ackompanjerat av kräksjukan och prisvinnande pojkvän. Ett annat år hade jag en superfin och alldeles för dyr Malene Birger och förra året klädde jag mig i Helena Lundström.
I år hade jag tänkt klä mig i pyjamas, men post graviditets-kroppen klär inte riktigt i den stassen så bra. Brösten blir väldigt stora, mer av ett par tuttar än ett par bröst så att säga.

Underbar(t dyr) klänning, fantastiskt sällskap. Inte så kul på bild. samt dålig matchning av ca allt. Emmy ser ju flawless ut här. Väskorna kunde vi gjort något åt kanske. Eventuellt varit mer ruttade på röda mattan-bilder och slängt av oss alla ytterkläder utom de dyra klänningarna.

Så frågan återstår: vad i garderoben passar mina bröst i.

KVINNOR FÅR ALDRIG BARA VARA STARKA OCH GRYMMA

Varje söndag tittar vi på Midnattssol. Innan det har vi har följt Bron, Homeland, Brottet och The Killing, Den som dräper och Top of The Lake.

Men jag börjar tröttna. Jag börjar tröttna på att kvinnorna alltid måste ha problem. Är det inte ett kackigt förhållande till sonen (Brottet/The Killing och Midnattssol) så är det en diagnos (Bron och Homeland) eller varför inte ett förflutet med övergrepp (Den som dräper)  eller en graviditet (Midnattssol) eller kanske också ett självskadebeteende (Midnattssol).

Som svar på all (oftast) mansförvållad skit kvinnorna i serier vi slukar tvingas bära på kommer The Fall. En kvinnlig huvudroll som bara stövlar in och tar. Tar män, kollegor, yngre kollegor, yngre män, kvinnor och knappt visar någon reson. Precis som män gjort i thrillers och deckare i all evighet. Deras beteende, sexuella preferenser och aktiviteter får stå oförklarade. Det behöver inte finnas någon som helst diagnos eller dunkelt förflutet för att det ska accepteras att de förbrukar människor.

Jag är så urbota trött på att starka kvinnor alltid måste bära på någon skit. De kan inte bara få lov att supa sig fulla och fortsätta jobba som Wallander (okej, han drabbas av demens senare, men det är låååångt senare) eller ta en virre med grannen varje kväll och bara lyssna på opera och inte alls drabbas av sin dåliga relation till någon exfru, dotter eller sexuellt övergrepp från barndomen (BECK) Harnesk i Midnattssol är visserligen en man som verkar kunna ridas av sina demoner, han lever i en hemligt homosexuell relation, men hittills har det aldrig varit så närvarande som Kahinas självskadebeteende.
En utredande kvinna i en dramaserie kan aldrig bara få vara grym. Hon kan aldrig bara få vara okommenterat fantastisk på att lösa brott utan hon måste grumlas till, förfulas, förändras, förstöras. Kvinnan är aldrig bara sitt jobb, hon är också mamma, ofrivillig, frivillig eller inte alls en mamma och då ska det också kommenteras. Hennes privatliv ska alltid spilla över på hennes yrkesliv och hon ska alltid synas i sömmarna för just det. Alltid ska hennes kollegor eller de som jagas kunna ta upp detta trumfkort och trycka det i ansiktet på henne.

Därför är det så befriande att titta på The Fall försöka glömma hur Stella Gibson (Gillian Anderson) svärtas ner lite av den Male Gaze som omger henne och hennes sidenunderkläder och bara njuta. Försöka vara lika obrydd som hon är. Och ifrågasätta på precis samma sätt som hon gör, ”om jag vore en manlig kollega hade du aldrig frågat det här”. Nej. Om Stella Gibson och hennes  vore en manlig kollega hade vi aldrig diskuterat ditt sexliv. Du hade inte haft självskadebeteende och ditt drickande hade bara varit avkoppling. Och du hade inte haft varken Aspergers eller varit bipolär.

ETT LIV

Sen jag kom ut som amningsaktivist har jah inte gjort så mycket förutom att amma. Och äta lördagsmiddag med fyra barn och sju vuxna. Det var det härligaste jag gjort hittills i mitt mamma-liv. 

Men i övrigt har det sett ut såhär:

Promenader i Skatås med lös hund och sportklädd man (tvingade honom att inte springa pga harig) 

Ett besök hos min mormor, åldersskillnaden på 93 år överbryggades direkt.

Musikutforskande. Vi har spelat live-konserter på pianot stup i kvarten för lite sömn, och sen kom Love på att det fanns lite pianokonserter på vinyl i källaren och då öppnades en ny värld för oss. 

Tid på landet, bland granit och ljung. Och bärsele-premiär! 

Och en loppad korg perfekt för tupplurar och nattsömn.

JAG MÅSTE PÅMINNA MIG SJÄLV OM ATT DRAKAR FAKTISKT INTE EXISTERAR

Det händer ibland, ganska ofta, fast tillräckligt sällan för att jag ska glömma av det mellan varven.
Drakarna.
De finns inte.
Det stör mig ibland att jag är så lättlurad och glömsk att det försvinner ur hjärnan.
Och dagar som denna då jag sett nio avsnitt av Game of Thrones på raken måste jag påminna mig själv lite extra. Jag stirrar mig själv i ögonen i spegeln och säger det ganska högt: Drakar finns inte.
Så släcker jag lyset och går ut och påbörjar avsnitt tio. Antar att jag kommer behöva påminna mig själv igenom om tio avsnitt, men innan dess lär jag ha tänkt att det är trist att jag inte ens på museum sett ett drakägg.