FÖR DIG, FÖR MIG, FÖR OSS

Imorgon är det dags.

Dagen jag alltid ser fram emot, men också resultatet och efterdyningarna jag fruktar. Valet.

Vi vet ingenting om timmarna efter klockan 20, när vallokalerna stängt och allt ska börja räknas, beräknas och förhandlas om.Att förvänta sig att någon ny konstellation under kvällen den 9de ska ta varandras händer och sjunga We Shall Overcome, är att hoppas på regnbågar och enhörningar, rent ut sagt stört omöjligt.

Men trots det, eller kanske just därför, är det så otroligt viktigt att vi går till vallokalen imorgon. Tänker igenom vårt beslut, men också inser att vi tillsammans har makten, men också skyldigheten, att tänka på andra.

Vi kommer klä upp oss, gå till vår nya vallokal, låta Styrbjörn följa med, bemöta de vi inte håller med, stolt göra det vi lovat. Lägga vår röst. Och dessutom tänka på andra än oss själva.

Klimatet, de med mindre medel, framtiden. På våra egna barn, men kanske mest på andras barn.

OM DETTA SKULLE VI BERÄTTA

Den senaste tiden, kanske åren, har jag glidit längre och längre från det politiska.

Jag använde allt mitt kapital på Djungeltrumman för att kunna lyfta sidor som annars inte syntes. Papperslösa, ensamkommande, annanspråktalande, mot rasiater, mot nazister. Men allt mer har jag ändå glidit in i en bekvämare roll. I och med att mitt eget liv blivit bättre, skönare, mer välordnat har jag också ibland inte orkat slåss för olikheter, mot felaktigheter, för allas rätt.

Det är hiskeligt bekvämt att om kvällarna låsa sin dörr till sitt hus, lägga sig under det varma täcket och mest tänka på keramik, inredning och byggnadsvård.

Men när det kablas ut bilder på hur barn blir fråntagna sina föräldrar går det inte längre. Allt jag byggt upp, allt jag valt att inte kommentera, reagera mot, det faller.

Jag ser framför mig bilden jag burit på näthinnan sen våren 2003. I 15 år har jag burit med mig den, varje dag. Som en påminnelse över att det aldrig får ske igen. En påminnelse om vårt gemensamma ansvar att inte glömma, inte förringa, alltid minnas och aldrig acceptera liknande.

Alla skor i Auschwitz. Det var där det brast 2003. Hur alla skor förlorat sina ägare. Tagits ifrån, kastats, men än dock sparats, som en triumf.

Bilderna på Aktuellt påminner om det här. Inte bara inhängnaden, staketet, utan också skorna.

Vi som aldrig fick glömma. Vi som skulle förmå oss att berätta om detta.

På min näthinna har de etsats sig fast. Alla tomma skor. Alla nötta, använda skor som burits av någon. Av människor, individer, personer. Farmödrar, morfäder, pappor, mammor och barn.

Då andra barn.

Idag andras barn.

Klockan 21:05 idag brister det för mig. Jag gråter i soffan. När jag ställer undan de små skorna i hallen bränner tårarna bakom ögonlocken. Hur kan de med. Hur kan någon vara så historielös.

Jag pussar Styrbjörn extra länge, lyfter över honom till vår säng i natt. I alla fall ett barn som i natt inte behöver sova utan sina föräldrar.

Vad skulle jag göra om någon skulle ta honom ifrån mig?

Vem skulle jag vara?

En gång mamma, alltid mamma.

När jag blundar ser jag skorna framför ögonen, gamla, nötta, men också nya, lika färgglada som Styrbjörns, men på ett golv i Texas.

I UPPROPEN OCH UPPRORENS TID

Jag tror inte att jag trodde att jag någonsin skulle få uppleva det här. Jag som när jag var tonåring romantiserade och vurmade för åren från 68 och framåt, revoltåren, förändringsåren.
Nu står jag mitt i det, mitt i en revolt där kvinnor och icke-binära vägrar vara tysta. Och jag orkar knappt vara en del av den, utan har bara berört andras medverkan.

De senaste veckorna har jag märkt hur jag tystnat, hur jag som alltid varit så verbal, frispråkig, kanske till och med tuff och öppen, slutit mig. Inte orkat, inte klarat, inte velat. Jag har velat hålla allt på ett sådant behörigt avstånd att det inte skulle inverka på mitt liv, på min vardag. Ändå är det precis tvärtom. Det finns inte en timme jag inte tänker på alla historier jag tar del av, alla vittnesmål jag hör, läser, vittnar till. Samtidigt är min egen medverkan nästan lika med noll. Mycket även av rädsla för att bli ifrågasatt eller inte trodd.

Jag delade en historia i #sistabriefen-gruppen, om hur en man på en reklambyrå jag jobbat på gång på gång fått våra samtal att glida in på sex, hur han kommenterat mitt dåvarande sexliv, hur han alltid fått mig till att vara någon allmänt diskussionsämne. Men i #deadline de andra grupper jag som mångsysslare varit inbjuden till har, och är jag, tyst. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga, eller var jag ska börja. För om jag börjar, då vet jag inte var det ska sluta.

Ska det sluta med att snubbar som aldrig låtit mig spela skivor i fred? Ska det sluta med hur skivbolagsbossens hand inte bara var på min rumpa utan innanför trosorna? Eller med han som ringde och skällde ut mig när den store svenska artisten inte fick ringa mig mitt i natten och gå hem med mig? Eller med alla dickpics och hot jag fått efter att jag sagt något i TV, eller bara hörts i radio? Eller gången ett band, mitt under en intervju, erbjöd mig 500 kronor för att visa pattarna. Eller med han som följde med mig hem trots att jag inte alls ville? Det finns inget stopp på de historier kvinnor nu delar med sig av. Och ju mer jag läser, ju mer minns jag. Det finns så många saker som jag glömt, förträngt, eller helt enkelt inte förstått inte varit varesig acceptabla eller normala. Men som jag trots det, och gång på gång, ursäktat.

Gemenskapen jag känner är överväldigande, men samtidigt känner jag hur jag distanserar mig, för mig egen överlevnads skull. Jag orkar helt enkelt inte återuppleva allt. Orkar inte minnas, orkar inte inse. Samtidigt går det inte att värja sig. Jag minns kompisens lillebror med sin totala kvinnokönsfixering som alltid ville ta på oss när vi klädde ut oss. Jag minns hur mina byxor drogs ner inför klassen när jag var åtta. Jag minns chefer och kollegor, jag minns intervjupersoner och jag minns män på stan. Jag minns tjatsex och dåligt-samvete-sex. Jag minns opassande kommentarer, frågor och handpåläggningar. Jag minns dåliga ”skämt” och jag minns de nej som inte blivit accepterade.

Jag minns alla män och hur de brukade ta på mig trots att jag inte velat.

GEMENSKAP I BROTT


När jag klockan 5:20 i morse tog spårvagnen från Solrosgatan kröp skräcken på mig. På hållplatsen stod förutom jag två män. Efter alla dagar med #metoo, med vittnesmål, diskussioner och senare bekännelser under #ihave, är jag så fullmatad att jag svämmar över av ilska, men också uppenbarligen av rädsla.
Jag brukar inte vara rädd. Jag har förföljts av män, ända till porten, blivit påhoppad redan utanför Malmen, medföljd tills någon annan frågar om allt är okej. Jag har sett hur någon har ryckt i handtaget in till mitt lägenhetshus. Och jag har självklart inbillat mig fara på vägen hem från spårvagnen. Men jag har försökt att inte vara rädd, i alla fall försökt låta det enbart vara en del av natten. När rädslan slog till i morse, på morgonen, det var någonting annat. Som ett intrång i min vardag på ett mycket mer verkligt sätt.

Mitt i allt finns gemenskapen jag plötsligt känner med andra kvinnor, det är som att vi tittar på varandra på vagnen, på tåget, på gatorna och på kontoret, en tyst överenskommelse om att vi bär på det här tillsammans. Det har vi nog nästan alltid vetat. Men inte vågat se exakt hur spritt det är. Hur vitt problemet är. Hur brett det sträcker sig, över klass, ålder, politik.

Men det verkar också skapas en ny gemenskap. Gemenskapen i brott. När Musse Hasselvall först delade med sig av hur han taffsat på en tidigare flickvän applåderades det, av mig, av andra. Men eftersmaken är bitter. Varför ska jag applådera ett övergrepp. Det börjar skava. Kan inte de som sitter med erfarenheterna få ha det här utrymmet själva. Kan de i sin utsatthet inte få finna stöd och stabilitet i det? Har du, som man, förgripit, antastat eller på något annat sätt betett dig illa mot någon kvinna i din närhet, kan du inte erkänna henne för det tyst? För att hon ska få den upprättelsen, att du sett, att du förstått. Inte för att du ska få en klapp på axeln för att du öppet ”vågar” berätta det här. För just nu är finns det inget stigma att berätta. #Metoo har berett vägen för att män ska hoppa på #ihave-tåget och på så sätt komma undan med ett hemskt, och i många fall, lagvidrigt beteende.

Amie Bramme skriver det så bra: #anmäldigsjälv

DET FINNS EN SÄRSKILD PLATS I HELVETET FÖR BOSTADSBOLAG SOM FÖRSTÖR

Varje dag går vi några rundor i kvarteret, det ska sovas, kissas, bajsas. Livet med barn och hund bjuder på en massa, men också rutiner som tar oss fram och tillbaka på gatorna i Kålltorp.
I flera veckor har ett av bostadsbolaget Poseidons hus renoverats här, ny fasad och idag, plötsligt nya fönster. De gamla karmarna ligger söndertrasade, men rutorna står prydligt uppradade längs med huset.


Jag undrar vad som ska hända med de där fönstren. Och varför karmarna inte tas om hand. Varför de inte bjuds ut direkt till boende i området som vill och orkar ta tillvara på områdets riktiga charm. Boende som tar sitt ansvar och som inte är ett stort bostadsbolag som ska värna om miljö, men inte gör det lätt för andra att återbruka.

Det händer någonting när jag går förbi där. Det bubblar i mig. Kanske har jag blivit smittad av Ulla Skoog eller någon i Byggnadsvårds-gruppen jag nyss gick med i, någonting är det som upprör mig så. Jag ringer Poseidon, men ingen kan svara, de jobbar tydligen i distrikt och distrikt öster är inte på plats förrän på torsdag. Deras informationschef går att nå först imorgon kl 07:45.
Det är en blandning av egoism och stridslystenhet. Jag vill slåss för de här fönstrens skull på samma sätt som jag ville slåss för träden i lekparken när jag var sju. Men jag vill heller inte att fönstren slängs innan imorgon kl 07:45 så att jag kan förbarma mig över dem för att kunna sätta dem på mitt eget hus.

Om vi förutsätter det bästa så tänker de köra alla rutor, utan karmarna, till Återbruket och låter ytterligare någon bygga ett växthus av de gamla fönstren. Och så tänker vi att de som bor i lägenheterna får härliga nya fönster som är underhållsfria.

Men om vi förutsätter det värsta, då ska fönstrena tippas i en container, karmarna brännas och de som bor i husen får visserligen nya fönster, men också en hyreshöjning och förlorad inom- och utomhusmiljö och så otroligt mycket sämre estetik. De gamla fina fönstren, med haspar och hakar försvinner, slängs, kasseras och känslan i kvarteret försvinner.
Och skulle Poseidon argumentera att fönstren varit eftersatta och i dålig kvalité, då snackar de bara skit. Då borde de själva tagit hand om sina fönster bättre, och 30-talsfönster brukar dessutom bestå av prima virke.

(Plus i kanten för Poseidons hyresgäster som själva startart återbruksrum, där det går att återbruka fullt fungerande föremål och möbler som andra tröttnat på) Dock verkar återbruket som Poseidon stoltserar med vara deras hyresgästers förtjänst. Åtminstone av vad deras hemsida meddelar.

#ÅTTAÅRÄRINTEOKEJ

Igår fick jag ett paket.
I föräldraledighetslivet är paket en stor grej, det innebär att barnet ska kläs på, packas ner, rullas (eller bäras) iväg och sen är det kontakt med butikspersonalen hos postombudet och allt sånt. Nästan en hel dagsaktivitet en krånglig dag då det kanske kräks precis när en klätt färdigt barnet, eller om en själv glömt kissa, barnet blir för varmt, en glömmer tevattnet på, eller något annat spännande.
I alla fall fick jag ett paket igår, och även om bara uthämtningen förgyllde min dag gjorde innehållet det också, eller snarare: nej, det gjorde det inte alls. Det slog ner mig. Men det var av yttersta vikt, därav måste jag dela med mig av det.

Paktet kom från Endometriosföreningen, och även om innehållet, en gul t-shirt och ett litet band inte ser ut att vara så mycket för världen (visserligen tacksam för något att sova i) så var följebrevet desto viktigare.
Det tar i genomsnitt åtta år för endometriosdrabbade att få sin diagnos.
Tänk att tvingas gå odiagnostiserad i åtta år. Åtta år av förtvivlan, smärtor och oförstånd. Jag har skrivit om Endometrios tidigare. En skriver om det som ligger en varmt om hjärtat. Jag har skrivit om det som har levt i min kropp. 

När jag var 13 började jag få ”extra ont” vid mens. När jag var 16 fick jag för första gången åka in akut till Kvinnokliniken. När jag var 26 fick jag diagnosen. När jag var 27 opererades jag.
10 år. Det tog 10 år. 10 år innan jag fick reda på att jag inte bara ”hade lite extra ont” när jag hade mens. 10 år av hormonbehandlingar, av starka mediciner och av en himla fram-och-tillbaka tillvaro där jag i slutet nästan konstant hade ont. Och det värsta? Min endometrios är himlans lindrig ändå. Jag har aldrig haft en extremt svullen buk, aldrig behövt operera bort delar av tarmarna, inte blivit ofrivilligt barnlös. Men jag har spenderat 10 år med att varje månad ha svårt att ta mig för det jag borde. Plugga, jobba, umgås.
Och visst, en diagnos gör dig inte frisk, men det låter dig få lite förståelse. För dig själv och för din kropp. Slippa gå i oro och ångest. För även om du kommer möta andra som hävdar att det bara är ”lite extra ont” eller ”det är bara lite mensvärk”, så är det skönt att ha i ryggraden att de har fel. Det är inte bara extra ont, det är inte bara mensvärk. Det är en kronisk sjukdom som obehandlad kan leda till döden.

10 år är inte okej, inte åtta heller, och helt ärligt, vore inte ens ett år det heller. Men det är väl som det mesta, att det gäller att ta ett steg i taget, och sitta ner i båten, det är ju trots allt en kvinnosjukdom vi pratar om, och ingenting som drabbar män.

Den 25 mars arrangeras Gula promenaden i Stockholm, från Stortorget i Gamla stan mot Kungsan. Är du där då tycker jag att du borde gå. För dig, för andra, för den en på tio snippbärare som drabbas av endometrios.

GRÅTER OCH STÖR DE ANDRA

Det postades oändliga hyllningar och hälsningar igår på internationella kvinnodagen. Vissa saker tyckte jag bättre om än andra och tänkte att jag skulle dela med mig av de sakerna lite undan för undan.

Först ut är min vän Johannas 10 år gamla film om hennes farmors syster Linnea som institutionaliserades eftersom hon inte var som de andra. En viktig kortfilm om hur kvinnans utrymme lämnar lite för utsvävningar.

Lägg 10 minuter på den här filmen, antagligen kommer du som jag önska att den var minst tio minuter längre.

Cries and Disturbs the Others from Johanna Bernhardson on Vimeo.