I UPPROPEN OCH UPPRORENS TID

Jag tror inte att jag trodde att jag någonsin skulle få uppleva det här. Jag som när jag var tonåring romantiserade och vurmade för åren från 68 och framåt, revoltåren, förändringsåren.
Nu står jag mitt i det, mitt i en revolt där kvinnor och icke-binära vägrar vara tysta. Och jag orkar knappt vara en del av den, utan har bara berört andras medverkan.

De senaste veckorna har jag märkt hur jag tystnat, hur jag som alltid varit så verbal, frispråkig, kanske till och med tuff och öppen, slutit mig. Inte orkat, inte klarat, inte velat. Jag har velat hålla allt på ett sådant behörigt avstånd att det inte skulle inverka på mitt liv, på min vardag. Ändå är det precis tvärtom. Det finns inte en timme jag inte tänker på alla historier jag tar del av, alla vittnesmål jag hör, läser, vittnar till. Samtidigt är min egen medverkan nästan lika med noll. Mycket även av rädsla för att bli ifrågasatt eller inte trodd.

Jag delade en historia i #sistabriefen-gruppen, om hur en man på en reklambyrå jag jobbat på gång på gång fått våra samtal att glida in på sex, hur han kommenterat mitt dåvarande sexliv, hur han alltid fått mig till att vara någon allmänt diskussionsämne. Men i #deadline de andra grupper jag som mångsysslare varit inbjuden till har, och är jag, tyst. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga, eller var jag ska börja. För om jag börjar, då vet jag inte var det ska sluta.

Ska det sluta med att snubbar som aldrig låtit mig spela skivor i fred? Ska det sluta med hur skivbolagsbossens hand inte bara var på min rumpa utan innanför trosorna? Eller med han som ringde och skällde ut mig när den store svenska artisten inte fick ringa mig mitt i natten och gå hem med mig? Eller med alla dickpics och hot jag fått efter att jag sagt något i TV, eller bara hörts i radio? Eller gången ett band, mitt under en intervju, erbjöd mig 500 kronor för att visa pattarna. Eller med han som följde med mig hem trots att jag inte alls ville? Det finns inget stopp på de historier kvinnor nu delar med sig av. Och ju mer jag läser, ju mer minns jag. Det finns så många saker som jag glömt, förträngt, eller helt enkelt inte förstått inte varit varesig acceptabla eller normala. Men som jag trots det, och gång på gång, ursäktat.

Gemenskapen jag känner är överväldigande, men samtidigt känner jag hur jag distanserar mig, för mig egen överlevnads skull. Jag orkar helt enkelt inte återuppleva allt. Orkar inte minnas, orkar inte inse. Samtidigt går det inte att värja sig. Jag minns kompisens lillebror med sin totala kvinnokönsfixering som alltid ville ta på oss när vi klädde ut oss. Jag minns hur mina byxor drogs ner inför klassen när jag var åtta. Jag minns chefer och kollegor, jag minns intervjupersoner och jag minns män på stan. Jag minns tjatsex och dåligt-samvete-sex. Jag minns opassande kommentarer, frågor och handpåläggningar. Jag minns dåliga ”skämt” och jag minns de nej som inte blivit accepterade.

Jag minns alla män och hur de brukade ta på mig trots att jag inte velat.

GEMENSKAP I BROTT


När jag klockan 5:20 i morse tog spårvagnen från Solrosgatan kröp skräcken på mig. På hållplatsen stod förutom jag två män. Efter alla dagar med #metoo, med vittnesmål, diskussioner och senare bekännelser under #ihave, är jag så fullmatad att jag svämmar över av ilska, men också uppenbarligen av rädsla.
Jag brukar inte vara rädd. Jag har förföljts av män, ända till porten, blivit påhoppad redan utanför Malmen, medföljd tills någon annan frågar om allt är okej. Jag har sett hur någon har ryckt i handtaget in till mitt lägenhetshus. Och jag har självklart inbillat mig fara på vägen hem från spårvagnen. Men jag har försökt att inte vara rädd, i alla fall försökt låta det enbart vara en del av natten. När rädslan slog till i morse, på morgonen, det var någonting annat. Som ett intrång i min vardag på ett mycket mer verkligt sätt.

Mitt i allt finns gemenskapen jag plötsligt känner med andra kvinnor, det är som att vi tittar på varandra på vagnen, på tåget, på gatorna och på kontoret, en tyst överenskommelse om att vi bär på det här tillsammans. Det har vi nog nästan alltid vetat. Men inte vågat se exakt hur spritt det är. Hur vitt problemet är. Hur brett det sträcker sig, över klass, ålder, politik.

Men det verkar också skapas en ny gemenskap. Gemenskapen i brott. När Musse Hasselvall först delade med sig av hur han taffsat på en tidigare flickvän applåderades det, av mig, av andra. Men eftersmaken är bitter. Varför ska jag applådera ett övergrepp. Det börjar skava. Kan inte de som sitter med erfarenheterna få ha det här utrymmet själva. Kan de i sin utsatthet inte få finna stöd och stabilitet i det? Har du, som man, förgripit, antastat eller på något annat sätt betett dig illa mot någon kvinna i din närhet, kan du inte erkänna henne för det tyst? För att hon ska få den upprättelsen, att du sett, att du förstått. Inte för att du ska få en klapp på axeln för att du öppet ”vågar” berätta det här. För just nu är finns det inget stigma att berätta. #Metoo har berett vägen för att män ska hoppa på #ihave-tåget och på så sätt komma undan med ett hemskt, och i många fall, lagvidrigt beteende.

Amie Bramme skriver det så bra: #anmäldigsjälv

#ÅTTAÅRÄRINTEOKEJ

Igår fick jag ett paket.
I föräldraledighetslivet är paket en stor grej, det innebär att barnet ska kläs på, packas ner, rullas (eller bäras) iväg och sen är det kontakt med butikspersonalen hos postombudet och allt sånt. Nästan en hel dagsaktivitet en krånglig dag då det kanske kräks precis när en klätt färdigt barnet, eller om en själv glömt kissa, barnet blir för varmt, en glömmer tevattnet på, eller något annat spännande.
I alla fall fick jag ett paket igår, och även om bara uthämtningen förgyllde min dag gjorde innehållet det också, eller snarare: nej, det gjorde det inte alls. Det slog ner mig. Men det var av yttersta vikt, därav måste jag dela med mig av det.

Paktet kom från Endometriosföreningen, och även om innehållet, en gul t-shirt och ett litet band inte ser ut att vara så mycket för världen (visserligen tacksam för något att sova i) så var följebrevet desto viktigare.
Det tar i genomsnitt åtta år för endometriosdrabbade att få sin diagnos.
Tänk att tvingas gå odiagnostiserad i åtta år. Åtta år av förtvivlan, smärtor och oförstånd. Jag har skrivit om Endometrios tidigare. En skriver om det som ligger en varmt om hjärtat. Jag har skrivit om det som har levt i min kropp. 

När jag var 13 började jag få ”extra ont” vid mens. När jag var 16 fick jag för första gången åka in akut till Kvinnokliniken. När jag var 26 fick jag diagnosen. När jag var 27 opererades jag.
10 år. Det tog 10 år. 10 år innan jag fick reda på att jag inte bara ”hade lite extra ont” när jag hade mens. 10 år av hormonbehandlingar, av starka mediciner och av en himla fram-och-tillbaka tillvaro där jag i slutet nästan konstant hade ont. Och det värsta? Min endometrios är himlans lindrig ändå. Jag har aldrig haft en extremt svullen buk, aldrig behövt operera bort delar av tarmarna, inte blivit ofrivilligt barnlös. Men jag har spenderat 10 år med att varje månad ha svårt att ta mig för det jag borde. Plugga, jobba, umgås.
Och visst, en diagnos gör dig inte frisk, men det låter dig få lite förståelse. För dig själv och för din kropp. Slippa gå i oro och ångest. För även om du kommer möta andra som hävdar att det bara är ”lite extra ont” eller ”det är bara lite mensvärk”, så är det skönt att ha i ryggraden att de har fel. Det är inte bara extra ont, det är inte bara mensvärk. Det är en kronisk sjukdom som obehandlad kan leda till döden.

10 år är inte okej, inte åtta heller, och helt ärligt, vore inte ens ett år det heller. Men det är väl som det mesta, att det gäller att ta ett steg i taget, och sitta ner i båten, det är ju trots allt en kvinnosjukdom vi pratar om, och ingenting som drabbar män.

Den 25 mars arrangeras Gula promenaden i Stockholm, från Stortorget i Gamla stan mot Kungsan. Är du där då tycker jag att du borde gå. För dig, för andra, för den en på tio snippbärare som drabbas av endometrios.

GRÅTER OCH STÖR DE ANDRA

Det postades oändliga hyllningar och hälsningar igår på internationella kvinnodagen. Vissa saker tyckte jag bättre om än andra och tänkte att jag skulle dela med mig av de sakerna lite undan för undan.

Först ut är min vän Johannas 10 år gamla film om hennes farmors syster Linnea som institutionaliserades eftersom hon inte var som de andra. En viktig kortfilm om hur kvinnans utrymme lämnar lite för utsvävningar.

Lägg 10 minuter på den här filmen, antagligen kommer du som jag önska att den var minst tio minuter längre.

Cries and Disturbs the Others from Johanna Bernhardson on Vimeo.

ATT KNULLA SIG TILL TOPPEN // ATT ”UPPKNULLAS”

Efter att ha gått igenom nyhetsflödet brukar jag öppna Instagram. Idag inget undantag. Bland Eriks urhärliga kändisbilder från LA och Emilias helt underbara bebisbilder hittar jag idag ett urklipp från Aftonbladet postat av Cissi Wallin.


Urklippet handlar om en kvinnlig läkare, en ortoped som varit granskad i Uppdrag Granskning efter att ha felbehandlat en rad patienter, varav en dött. Cissis man var på väg att råka ut för den här läkaren när han skadade handen under en familjehelg. Cissi beskriver hur hon som anhörig får kämpa för sin morfinbehandlade make. Hur hon gång på gång frågar vilken läkare som ska operera, att hon vägrar att låta läkaren behandla maken, men att när det väl är dags för operation, då är det just den granskade läkaren som ska operera. Det hela slutar med att sjukhuset gör någon slags konstig pudel och säger att hennes man inte alls ska opereras där.

Och nu är det inte läkaren jag vill diskutera. Jag tycker, som säkert de flesta andra att det är åt helvete att patientsäkerheten ligger hos patienten(s anhöriga) och att du måste vara frisk för att orka kämpa mot betongklossar inom vården. Det tycker jag är åt fanders. Men åt fanders är också hur Cissi sist klämmer till med ”Vem/vilka ligger den här [läkarens namn] med för att kunna fortsätta jobba som läkare i hela frikkin landet?”.
Jag upprörs något fruktansvärt över hur bilden av att kvinnor ligger sig till jobb, oavsett hur bra eller katastrofala de är på jobbet. Att Cissi dessutom lägger till vilka gör att hela hor-stämpeln understryks. Det är, enligt mig, unket att fortsätta projicera såna patriarkala föreställningar.

Vem hon legat med är samma typ av uttryck som trollens ”har du fått för lite kuk?”, något som de flesta kvinnor i det offentliga rummet får höra nästan dagligen. Och när det inte är just troll som uttrycker sig så accepteras uttrycket, det är OK att ifrågasätta kvinnors sexliv eller mängden kuk i deras liv. Jag tog ett journalistvik en gång där en (kvinnlig) mer senior kollega undrade om den kvinna vi just pratat med, som för dagen lät irriterad, gått för länge utan att ligga. Den lika unga och nya vikarien som jag sa då som svar att hon tyckte att den kvinnliga källan borde ”uppknullas”. En så solklar patriarkal retorik borde bannlysas, jag kan inte förstå hur det kan accepteras att kvinnors liv, yrke och kompetens konstant värderas eller kan förbättras i förhållandet till hur mycket kuk eller knull de fått.

Det må så vara att Cissis ligga-frågan är retorisk, att den kan viftas bort med att det är ett talesätt, men jag avskyr talesättet. Det cementerar kvinnoförakt. Det är en sån klassisk troll/mobbar-retorik att den bör förpassas till papperskorgen.
För ärligt, när det kommer till Macchiarini, hur många undrade vilka han legat med för att få fortsätta? Eller den bleka manliga Karolinska chefen?

Och när det kommer till just rekryteringen, ja, då tror jag istället att det är en fråga om avsaknad av referenser. (I just det här fallet även en fråga om total avsaknad av kompetens i google hos rekryteraren) Rekryteringar är dyra och långdragna. För att bli mindre dyra och mindre långdragna är ett enkelt sätt att stryka på foten när det kommer till referenser. Jag har hört om chefer som går från jobb till jobb, trots att personalen varit på väg att gå under varje gång. Men när resultat är största prestigen glöms det psykosociala bort.

Och hur frågande jag än har kunnat vara inför rekryteringar av personer på chefsnivå, har jag aldrig undrat vem/vilka de legat med eller när den kvinnliga chefen senast fick lite kuk.

PS! Ja, jag tog bort läkarens namn i min skrivna text pga texten ej handlar om läkaren i sig och hon inte behöver vara googlingsbar i just den här diskussionen som inte handlar om hennes kompetens utan uttryck kring kvinnors sexliv och en reproducering av patriarkala uttryck.

HORAN OCH LUCIAN

Vi vaknar självmant tidigt i vår familj numera. När klockan är sju är vi i regel redan ganska pigga, sitter i soffan och tittar på Gomorron Sverige. Styris ligger och tar igen sig, Stina har krullat ihop sig och jag har satt mig i skräddarställning och vikt upp datorn. De senaste dagarna har jag jobbat med ett och samma blogginlägg. Förlossningsberättelsen. Det kanske kommer, eller så gör det inte det. Men just nu har annat tagit mitt fokus. Horor och Lucior närmare bestämt.

Jag hör hur Dalmon Haffo kallar Annika Strandhäll för hora. Han kollar in i kameran när han gör det och runt omkring skrattas det. Jag slungas tillbaka till skolåren. Det totalt medvetna i att trycka ner någon och ett gäng som står bakom och skrattar. Allra oftast handlar ju såna här yttringar om kultur. Det är acceptabelt att kalla Annika Strandhäll för hora, precis som det verkar vara okej att skrika hora på läktaren när vi kollar fotboll eller när en inte gillar en tjej av valfri anledning.

Det är inte mer än rätt att Dalmon Haffo får gå, men saken är att Thomas Tobé måste rensa mer. Han måste ta tag i puckona bakom, de som skrattar, Dalmons kollegor. De som inte direkt ifrågasätter vad fan han håller på med. De som inte går fram och inför kameran säger emot honom.


När jag just den här morgonen går igenom mina mail hittar jag ett från Åhléns. I jakt på rabatter och erbjudanden sprättar jag numera upp varenda kuvert och läser varenda mail direkt. Mitt i all hopplöshet inför män som öppet kallar kvinnor för horor knockar Åhléns mig. Kanske är de en del av Forsman- och Bodenforssamhället och den nya medvetna reklammakandet, men faktum kvarstår: det ser ut att vara en pojke med kort hår som dessutom är rasifierad som får lov att vara Lucia. Det är framtiden. Den är här. Jag jublar. Mina amningshormoner gör att det kommer en tår. Min son kommer kanske kunna vara pepparkaka, Lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller snögubbe eller något annat passande för säsongen. Kanske kommer han få välja själv. Och det är just bilder som den här som kommer göra det möjligt. Normaliserandet behövs. Oavsett vem som är avsändaren.
Samtidigt väntar jag på mobben. Erik Almqvist kan ju inte bara kalla kvinnor för horor utan att få något kännbart straff utan hela hans svans kan välta ett helt Lucia-tåg bara för att Lucian inte är vit och blond.

När det sägs att det politiska klimatet har hårdnat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, det råkar nog bara vara så att det fastat på film först nu. Vi glömmer plötsligt hur grisar kallas för judesvin i en ”rolig” historia hos SD och hur det är helt okej att kalla valfri kvinna för hora på Kungsgatan i Stockholm och sen hämta ett järnrör. De som sa sig vara moderater när jag växte upp hade inget problem med att kalla någon för hora och på skolgårdar runt om i Sverige kallas mängder av människor för horor dagligen.

Var och en skäms för sig själv, brukar min mamma säga, men det gäller bara pinsamma mammor för faktum är att när du infinner dig i ett sammanhang har du en skyldighet att ta avstånd från idioti, rasism och förtryck.

När din kollega kallar kvinnor för horor ska du inte skratta med.
När din kollega tycker att inga andra än vita flickor ska få vara Lucia ska du säga åt hen.
Det är ditt ansvar. Och gör du inte det borde du få sparken du med.

NEJ TACK JAG VILL INTE HA BILDER PÅ KÖNSORGAN SKICKADE TILL MIG

Härmed undanbeder jag vänligt, men bestämt, folk att sluta skicka bilder på sina eller andras kön till mig. Detta oavsett om de är håriga eller ohåriga, friserade eller vildvuxna.
Att jag skriver om hur jag filosoferar kring könshår och modet i könshår gör inte det tillåtet för främmande män (ja, alla är män) att skicka bilder på deras eller andras könsorgan till mig.
Jag förstår inte vad som gör det givet att det är OK att hålla på så här, varför det känns okej att maila främmande männsker och varför kvinnor ska utstå det här. Ja, det är ytterst få män jag hört som fått sexuella bilder av kvinnor skickade till sig, när det inte handlar om booty-calls och sexinviter från itne fullt så främmande som någon som läst något en skrivit om könshår en gång.

Vill ni diskutera könshårsmode är ni välkomna att göra det, men bilder undanbedes.