ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

HEJ DU SCHYSSTA KILLE SOM GÄRNA BERÄTTAR FÖR MIG HUR JAG SKA DJ:A.

Hej du snubbe i hyfsat modern frisyr!
Ja, jag menar dig, du som kom fram fyra gånger under tiden jag spelade i lördags.
Du som tyckte att du var lite bättre än resten av de kanske 10 killarna som kvällen till ära ville ”ge mig tips”.

Det slår aldrig fel.
När jag, eller någon av mina vänner som är DJ:s och råkar vara tjejer ska spela skivor kommer mansfolket och ska ge oss tips.
Det brukar finnas några standardfraser.
En önskan om en låt mynnar ut i en svärordssvärm.
En önskan om en ny musikstil som mynnar ut i att berätta huruvida jag ser ut på ett visst sätt eller annat.
En önskan om att få höra en annan låt än den som spelas på grund av någon annan valfri snubbe i publiken vill höra den mynnar ut i ett fuck-you finger.

Eller de som tränger sig in i DJ-båset, visar vad playknappen sitter, stoppar in sin iphone och försöker ta över.
Eller ”DU borde spela någon av de här tre låtarna [insert tre låtar som är trista]
Eller den kanske konstigaste: Du spelar bra, men med den kroppen borde du verkligen spela trance istället.

Eller som du i lördags då.
Du som började med att önska, blev avspisad, kanske lite väl burdust eftersom jag redan tröttnat på resten av ditt kön som gjort stora nummer av att berätta hur jag gjorde mig i DJ-båset. Och från att önska ville du prata om min fientlighet, till att tipsa mig om vilka fartfyllda låtar jag borde spela.

Det gjorde du några gånger, blev aldrig nöjd, inte ens de gånger vi faktiskt tänkt på samma låtar samtidigt, och sen passade du på att gå fram till min vän som stod bredvid och inleda konversationen med ”jag har ju sagt åt henne så många gånger”.

Du skulle inte sagt åt mig alls.
Du skulle backat.
Svalt din stolthet, egot och tron om att du hade någonting där att göra.
För där stod du med din hyfsat moderna frisyr och ditt hyfsat moderna skägg och din lite ironiska t-shirt och tygkasse och kände väl att du var ”schyssta killen” på stället.
Men föga såg du att du är precis som de andra.

För precis som de så gick du fram med ett självförtroende som gjorde det helt okej för dig att berätta om hur jag skulle sköta mitt jobb och hur jag skött mig hittills.
Om mina misstag när det kom till att välja låtar ”utan taktkänsla”.
Om mina misstag kring val av ”riktiga danslåtar”.
Om mina misstag att inte lyssna på dig, när du tog dig tid att berätta för mig hur mycket bättre jag kunde sköta mig.

Mitt enda misstag i lördags var att det inte var min vän som sa åt dig och spottade efter dig, och inte jag.

FEMINISTPAPPOR KALLAS ALDRIG FEMINISTFITTOR.

Jag hade en kollega en gång, han ville mest prata sex, när vi skulle komma på fräna idéer ville han helst att det skulle handla om par som låg med varandra, tjejer som hånglade, djur som parade sig.

När jag kom in till kontoret på morgonen sa han ”sexy on legs” till mig. 
En gång visslade han. 

När jag fick reda på att han skulle få barn hoppades jag innerligt att han skulle få en dotter. Jag önskade honom en dotter för att jag hoppades att det skulle få honom att sluta trakassera andra.

För till skillnad från pappor som verkar vakna upp dagen de får döttrar som på något vis visar dem hur skevt samhället kan vara, så behöver jag inget uppvaknande. Jag behöver inte höra från en fyraåring att det gäller att dölja rumpan på stranden, jag behöver inte se på Alfons för att veta att mina sysselsättningar, mina lekar, yrken, intressen, är mindre värda.

Jag behöver inte en dotter för att förstå att feminismen behövs.

Jag behöver inte en dotter för att bli feminist.

När jag läser Navid Modiris text om att han inte längre bara är jämställdist utan nu också feminist kan jag inte annat än fnissa. Nä, nu ljög jag, först grät jag över hans dotter. Men sen kommer insikten.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att tjejer inte har det lätt.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att hans dotter inte har det lätt.

DET ÄR FEL FEL FEL FEL.

 

LÄS ALLT JAG SKRIVIT I ÄMNET HÄR.

Min bästa radioproducent Hanna har inte bara fostrat mig in i trallor och skit, hon har skrivit precis samma text. Den är än bättre än min. 

PAPPOR SOM ÄR FEMINISTER ÄR SÅ HIMLA MYCKET MER VÄRDA

Gör mig trött.

Tillåt mig: hiskeligt förbannat astrött.

Som när män hyllas för att välja bort män ett år, när män bara ska läsa kvinnor, lyssna på kvinnor, se kvinnor. Ett år.

Som något jäkla projekt.

Samma sak med papporna som kommer till insikt när de får döttrar.

Hur blinda var de innan?

Har de inte lyssnat?

Har förtrycket varit mer okej när det var andra, inte deras kött och blod, som drabbades?

 

Det gör mig förbenat trött.

När männen hyllas för saker kvinnor gjort i åratal.

Som vi tvingats göra.

 

PS. På lördag skriver jag så mycket mer välformulerat om det här för GT Kultur. Just nu mest sur.

ENDOMETRIOS ÄR INTE VANLIG MENSVÄRK

Skärmavbild 2014-06-12 kl. 22.10.32

Emmy sa åt mig att titta på Aktuellt idag. Så jag gjorde det. De pratade om endometrios. Sjukdomen kvinnor kan ha.
Definitionen enligt Wikipedia:

Endometrios är en kronisk gynekologisk sjukdom som innebär att rester av livmoderslemhinnan vandrar ut i kroppen, i stället för att följa med menstruationsblodet ut genom slidan.

Eller som en läkare sa till mig ”du har kanske livmoder lite varstans”.

Ja, kanske har jag det.
Kanske har min livmoderslemhinna vandrat upp i kroppen och kanske blöder den lite varstans.
Kanske.
egentligen vet jag inte riktigt än för jag har inte fått någon diagnos.
Men 10 år efter mitt första besök på gynakuten, men så svåra smärtor att jag inte kunde gå, inte prata, bara skrika, bita på en handduk, ligga och vrida mig i plågor, verkar det inte bättre.
De gjorde ett ultraljud för ett år sen, inte så vidare säkert sa de, men de såg ingenting där och då kunde jag faktiskt åka hem. Mensvärk har ju de flesta.
Men jag har inte bara mensvärk.
Jag har ont när jag har sex. När jag kissar. Ibland bara i vanliga fall.
Det kan hugga till i magen lite när som helst.
Och de senaste månaderna har jag haft mens i 2-2,5 veckor varje månad. Den har kommit och gått lite som den velat.
Oftast vaknar jag mitt i natten av att jag har ont, jag hoppas innerligt att jag inte vaknat för sent och att tabletten ska hinna verka innan de värsta smärtorna kommer. Vaknar jag för sent väntar kaskadspyor, yrsel och svettningar.

Det tråkigaste: att de flesta som drabbas väntar i 7-9 år på sin diagnos.
Och att en försent ställd diagnos kan leda till barnlöshet.
Eller döden.

Men vi har tid, och mensvärk, det har ju de flesta.

TA ERT ANSVAR FÖR SJUTTON GUBBAR!!!!

Skrev om kommunen, stripporna och idiotin. 
Hur pass sur jag var?
Så här pass:


Till er gullisar som undrar ”WTF?! Vem är Emerentia??” kommer här en presentation:
Emerentia Leifsdotter Lund är född 1987 och uppvuxen i Göteborg.
Hon är examinerad från Berghs School of Communication och har jobbat som
copywriter, redaktör, DJ, skribent, programledare, projektledare, bokare och debattör.
Hon är feminist, men hatar inte män, men önskar sig att fler kunde ta ett steg tillbaka och utvärdera sig själva.

Vid funderingar: hör av er nedan.

OM INGEN MARKNADSFÖR OKÄNDA KOMMER DE ALDRIG BLI POPPIS

Manlig domninans.
Män är bättre.
Män kan mer.
Män tar för sig mer.

Eller så älskar män bara män.

Jag är inte roligt, har inga ambitioner på att göra stand up, hyser till och med stor skräck över att behöva stå på scen och skämta, fruktar att det är något jag kommer behöva göra på en eventuell framtida möhippa just därför, så tro mig: jag har INGEN ambition eller ens längtan över att ta över skämt-Sverige. Om sanningen ska fram skrattar jag till och med ganska sällan åt folk som ska vara roliga på beställning.

Men debaclet kring RAW får mig att må illa. Kanske för att jag har en vän som är rolig, på beställning och spontant och som borde stå på en massa scener och skämta med folk men som inte får chansen.

Jag läser vad Karin Adelsköld skriver. Citat ur email hon fått.
Kvinnor drar inte pubik.

Okända drar inte publik hävdar Karin.

Och jag kan inte göra annat än att skriva under på det.
När Pripps Blå släpper tre filmer om sommaren är två av tre talespersoner män.
När Red Bull samlar musiker är en förkrossande liten del kvinnor.
När klubbar bokar DJ:s är det så få kvinnor på vissa stället att de inte ens existerar. Den maximala andelen kvinna är den x kromosom männen som spelar har. I övrigt: inga.

Vi måste börja marknadsföra kvinnorna. Vi måste börja ryggdunka varann. Vi måste prata lika gott om varandra som killarna. Och vi måste pay-it-forward.
Jag lockas ofta av att boka killar, bli lite vän med någon mäktig snubbe, bekräfta honom att jag vet vem han är, hoppas att han kanske bokar mig nästa gång, kommer ihåg mitt namn, hälsar, och så vidare in till tidens ände, amen. Men jag måste sluta. Jag måste tipsa om tjejer när jag själv inte kan. Jag måste boka tjejer när jag bokar andra. Jag måste alltid tänka tjej.
Jag måste sluta fjäska.

Jag är så urbota trött på alla som säger att ”de inte vet hur tjejerna spelar” eller att ”jag bokar bara mina kompisar” eller ”tjejer drar ingen publik”.
Åh gå och häng dig.
Eller gå ut och lyssna på några tjejer som skämtar, eller spelar eller så. Och lär dig vilka du gillar.
Eller skaffa nya vänner som inte har könet man.
Eller marknadsför dem då. Sätt ditt häftiga namn som ett godkännande på hur bra tjejen är. Kvalitetsstämpla.

Men framför allt:
Sluta skyll på andra när du inte gör ditt jobb.