ATT KNULLA SIG TILL TOPPEN // ATT ”UPPKNULLAS”

Efter att ha gått igenom nyhetsflödet brukar jag öppna Instagram. Idag inget undantag. Bland Eriks urhärliga kändisbilder från LA och Emilias helt underbara bebisbilder hittar jag idag ett urklipp från Aftonbladet postat av Cissi Wallin.


Urklippet handlar om en kvinnlig läkare, en ortoped som varit granskad i Uppdrag Granskning efter att ha felbehandlat en rad patienter, varav en dött. Cissis man var på väg att råka ut för den här läkaren när han skadade handen under en familjehelg. Cissi beskriver hur hon som anhörig får kämpa för sin morfinbehandlade make. Hur hon gång på gång frågar vilken läkare som ska operera, att hon vägrar att låta läkaren behandla maken, men att när det väl är dags för operation, då är det just den granskade läkaren som ska operera. Det hela slutar med att sjukhuset gör någon slags konstig pudel och säger att hennes man inte alls ska opereras där.

Och nu är det inte läkaren jag vill diskutera. Jag tycker, som säkert de flesta andra att det är åt helvete att patientsäkerheten ligger hos patienten(s anhöriga) och att du måste vara frisk för att orka kämpa mot betongklossar inom vården. Det tycker jag är åt fanders. Men åt fanders är också hur Cissi sist klämmer till med ”Vem/vilka ligger den här [läkarens namn] med för att kunna fortsätta jobba som läkare i hela frikkin landet?”.
Jag upprörs något fruktansvärt över hur bilden av att kvinnor ligger sig till jobb, oavsett hur bra eller katastrofala de är på jobbet. Att Cissi dessutom lägger till vilka gör att hela hor-stämpeln understryks. Det är, enligt mig, unket att fortsätta projicera såna patriarkala föreställningar.

Vem hon legat med är samma typ av uttryck som trollens ”har du fått för lite kuk?”, något som de flesta kvinnor i det offentliga rummet får höra nästan dagligen. Och när det inte är just troll som uttrycker sig så accepteras uttrycket, det är OK att ifrågasätta kvinnors sexliv eller mängden kuk i deras liv. Jag tog ett journalistvik en gång där en (kvinnlig) mer senior kollega undrade om den kvinna vi just pratat med, som för dagen lät irriterad, gått för länge utan att ligga. Den lika unga och nya vikarien som jag sa då som svar att hon tyckte att den kvinnliga källan borde ”uppknullas”. En så solklar patriarkal retorik borde bannlysas, jag kan inte förstå hur det kan accepteras att kvinnors liv, yrke och kompetens konstant värderas eller kan förbättras i förhållandet till hur mycket kuk eller knull de fått.

Det må så vara att Cissis ligga-frågan är retorisk, att den kan viftas bort med att det är ett talesätt, men jag avskyr talesättet. Det cementerar kvinnoförakt. Det är en sån klassisk troll/mobbar-retorik att den bör förpassas till papperskorgen.
För ärligt, när det kommer till Macchiarini, hur många undrade vilka han legat med för att få fortsätta? Eller den bleka manliga Karolinska chefen?

Och när det kommer till just rekryteringen, ja, då tror jag istället att det är en fråga om avsaknad av referenser. (I just det här fallet även en fråga om total avsaknad av kompetens i google hos rekryteraren) Rekryteringar är dyra och långdragna. För att bli mindre dyra och mindre långdragna är ett enkelt sätt att stryka på foten när det kommer till referenser. Jag har hört om chefer som går från jobb till jobb, trots att personalen varit på väg att gå under varje gång. Men när resultat är största prestigen glöms det psykosociala bort.

Och hur frågande jag än har kunnat vara inför rekryteringar av personer på chefsnivå, har jag aldrig undrat vem/vilka de legat med eller när den kvinnliga chefen senast fick lite kuk.

PS! Ja, jag tog bort läkarens namn i min skrivna text pga texten ej handlar om läkaren i sig och hon inte behöver vara googlingsbar i just den här diskussionen som inte handlar om hennes kompetens utan uttryck kring kvinnors sexliv och en reproducering av patriarkala uttryck.

HORAN OCH LUCIAN

Vi vaknar självmant tidigt i vår familj numera. När klockan är sju är vi i regel redan ganska pigga, sitter i soffan och tittar på Gomorron Sverige. Styris ligger och tar igen sig, Stina har krullat ihop sig och jag har satt mig i skräddarställning och vikt upp datorn. De senaste dagarna har jag jobbat med ett och samma blogginlägg. Förlossningsberättelsen. Det kanske kommer, eller så gör det inte det. Men just nu har annat tagit mitt fokus. Horor och Lucior närmare bestämt.

Jag hör hur Dalmon Haffo kallar Annika Strandhäll för hora. Han kollar in i kameran när han gör det och runt omkring skrattas det. Jag slungas tillbaka till skolåren. Det totalt medvetna i att trycka ner någon och ett gäng som står bakom och skrattar. Allra oftast handlar ju såna här yttringar om kultur. Det är acceptabelt att kalla Annika Strandhäll för hora, precis som det verkar vara okej att skrika hora på läktaren när vi kollar fotboll eller när en inte gillar en tjej av valfri anledning.

Det är inte mer än rätt att Dalmon Haffo får gå, men saken är att Thomas Tobé måste rensa mer. Han måste ta tag i puckona bakom, de som skrattar, Dalmons kollegor. De som inte direkt ifrågasätter vad fan han håller på med. De som inte går fram och inför kameran säger emot honom.


När jag just den här morgonen går igenom mina mail hittar jag ett från Åhléns. I jakt på rabatter och erbjudanden sprättar jag numera upp varenda kuvert och läser varenda mail direkt. Mitt i all hopplöshet inför män som öppet kallar kvinnor för horor knockar Åhléns mig. Kanske är de en del av Forsman- och Bodenforssamhället och den nya medvetna reklammakandet, men faktum kvarstår: det ser ut att vara en pojke med kort hår som dessutom är rasifierad som får lov att vara Lucia. Det är framtiden. Den är här. Jag jublar. Mina amningshormoner gör att det kommer en tår. Min son kommer kanske kunna vara pepparkaka, Lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller snögubbe eller något annat passande för säsongen. Kanske kommer han få välja själv. Och det är just bilder som den här som kommer göra det möjligt. Normaliserandet behövs. Oavsett vem som är avsändaren.
Samtidigt väntar jag på mobben. Erik Almqvist kan ju inte bara kalla kvinnor för horor utan att få något kännbart straff utan hela hans svans kan välta ett helt Lucia-tåg bara för att Lucian inte är vit och blond.

När det sägs att det politiska klimatet har hårdnat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, det råkar nog bara vara så att det fastat på film först nu. Vi glömmer plötsligt hur grisar kallas för judesvin i en ”rolig” historia hos SD och hur det är helt okej att kalla valfri kvinna för hora på Kungsgatan i Stockholm och sen hämta ett järnrör. De som sa sig vara moderater när jag växte upp hade inget problem med att kalla någon för hora och på skolgårdar runt om i Sverige kallas mängder av människor för horor dagligen.

Var och en skäms för sig själv, brukar min mamma säga, men det gäller bara pinsamma mammor för faktum är att när du infinner dig i ett sammanhang har du en skyldighet att ta avstånd från idioti, rasism och förtryck.

När din kollega kallar kvinnor för horor ska du inte skratta med.
När din kollega tycker att inga andra än vita flickor ska få vara Lucia ska du säga åt hen.
Det är ditt ansvar. Och gör du inte det borde du få sparken du med.

Äta. Sova. Överleva. Se på min son och försvinna ner i honom.

img_7086Vi sitter som fågelholkar. Eller hunden sover och barnet snusar, de är lyckligt ovetandes, men jag tror ändå att Stina kröp lite närmre i natt när hon kände att jag var orolig och inte kunde sova. Men vi sitter här, klistrade vid TV:n, jag vaknade klockan 03, skulle läsa allt jag kom över och amma samtidigt. Jag läste tre rader, tre ovissa rader och lade ner telefonen. Istället sjönk jag ner i min sons ögon där i mörkret. Det kompakta mörkret. Det omslöt oss och jag väckte Love. Jag tror han vinner, sa jag. Jag tror han vinner. På övervåningen sover min syster. Jag kämpar mot impulsen att smsa henne och säga att jag tror han vinner. Jag tittar på min son och tänker på hur oberört han äter. Hur han gör det han kan för att överleva: äta, sova, äta sova. Vi kanske borde lära oss av honom. Äta. Sova. Överleva. Det må låta nattsvart, som att jag målar upp en bild av Dantes inferno men det känns så. Det känns så trots att det här inte drabbar mig primärt. Jag vita svenska kvinna drabbas inte hårdast.

Men känslan är samma som när Jimmie Åkesson och SD valdes in i Riksdagen första gången 2010 hade jag förtidsröstat och bodde i USA. Då var mina amerikanska vänner bestörta. De satt tryggt i båten med Obama och jag avundades dem. Nu är vi på samma plats.
När klockan är 05 smsar jag min syster. Hon är också vaken. Vi ligger i varsin säng och låter mörkret rulla in. Trots att det börjar ljusna utomhus känns det mörkare nu.

För en galen man kan bygga en mur. En galen man kan mörda ett folk. Men runt omkring sitter alla de som inte reagerar tillräckligt hårt, som inte röstar emot, som inte gör någonting.
I morgonsoffan sitter Jimmie Åkesson och kommenterar Donald Trumps vinst. Det är så här det börjar skriver min vän Magnus om det tilltaget.
Är det just det här jag kommer att berätta för min son hur allt började. Hur en man utsåg en hel religion till vår gemensamma fiende (igen).
Och samtidigt går det inte att få bort tanken ur huvudet: hur kunde det hända. Hur kan väljarna gå på att Trump inte är en del av etablissemanget? En vit man är alltid en del av etablissemanget i USA. En vit kvinna kan vara född in i det. Men är fortfarande en mindre del av det än en vit man med makt och obetalda skatter.

Jag hör hur Trump välkomnas av nazistiska Gyllene Gryning.
Och Trump kommer välkomnas av Löfvén och av Merkel. För att de måste. Det är de på ytterkanten som är de mest intressanta. Vilka som nu ser sin chans, som ser sina allierade i en man som vill bygga murar, utrota en religion och utföra massutvisningar.

Och det enda jag är glad över är hur berörd jag blivit över valresultatet. Det betyder att jag måste ha kraft att stå emot, engagera mig, och ta bladet från munnen.
Och så det andra. Äta. Sova. Överleva. Se på min son och försvinna ner i honom.

NEJ TACK JAG VILL INTE HA BILDER PÅ KÖNSORGAN SKICKADE TILL MIG

Härmed undanbeder jag vänligt, men bestämt, folk att sluta skicka bilder på sina eller andras kön till mig. Detta oavsett om de är håriga eller ohåriga, friserade eller vildvuxna.
Att jag skriver om hur jag filosoferar kring könshår och modet i könshår gör inte det tillåtet för främmande män (ja, alla är män) att skicka bilder på deras eller andras könsorgan till mig.
Jag förstår inte vad som gör det givet att det är OK att hålla på så här, varför det känns okej att maila främmande männsker och varför kvinnor ska utstå det här. Ja, det är ytterst få män jag hört som fått sexuella bilder av kvinnor skickade till sig, när det inte handlar om booty-calls och sexinviter från itne fullt så främmande som någon som läst något en skrivit om könshår en gång.

Vill ni diskutera könshårsmode är ni välkomna att göra det, men bilder undanbedes.

ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

HEJ DU SCHYSSTA KILLE SOM GÄRNA BERÄTTAR FÖR MIG HUR JAG SKA DJ:A.

Hej du snubbe i hyfsat modern frisyr!
Ja, jag menar dig, du som kom fram fyra gånger under tiden jag spelade i lördags.
Du som tyckte att du var lite bättre än resten av de kanske 10 killarna som kvällen till ära ville ”ge mig tips”.

Det slår aldrig fel.
När jag, eller någon av mina vänner som är DJ:s och råkar vara tjejer ska spela skivor kommer mansfolket och ska ge oss tips.
Det brukar finnas några standardfraser.
En önskan om en låt mynnar ut i en svärordssvärm.
En önskan om en ny musikstil som mynnar ut i att berätta huruvida jag ser ut på ett visst sätt eller annat.
En önskan om att få höra en annan låt än den som spelas på grund av någon annan valfri snubbe i publiken vill höra den mynnar ut i ett fuck-you finger.

Eller de som tränger sig in i DJ-båset, visar vad playknappen sitter, stoppar in sin iphone och försöker ta över.
Eller ”DU borde spela någon av de här tre låtarna [insert tre låtar som är trista]
Eller den kanske konstigaste: Du spelar bra, men med den kroppen borde du verkligen spela trance istället.

Eller som du i lördags då.
Du som började med att önska, blev avspisad, kanske lite väl burdust eftersom jag redan tröttnat på resten av ditt kön som gjort stora nummer av att berätta hur jag gjorde mig i DJ-båset. Och från att önska ville du prata om min fientlighet, till att tipsa mig om vilka fartfyllda låtar jag borde spela.

Det gjorde du några gånger, blev aldrig nöjd, inte ens de gånger vi faktiskt tänkt på samma låtar samtidigt, och sen passade du på att gå fram till min vän som stod bredvid och inleda konversationen med ”jag har ju sagt åt henne så många gånger”.

Du skulle inte sagt åt mig alls.
Du skulle backat.
Svalt din stolthet, egot och tron om att du hade någonting där att göra.
För där stod du med din hyfsat moderna frisyr och ditt hyfsat moderna skägg och din lite ironiska t-shirt och tygkasse och kände väl att du var ”schyssta killen” på stället.
Men föga såg du att du är precis som de andra.

För precis som de så gick du fram med ett självförtroende som gjorde det helt okej för dig att berätta om hur jag skulle sköta mitt jobb och hur jag skött mig hittills.
Om mina misstag när det kom till att välja låtar ”utan taktkänsla”.
Om mina misstag kring val av ”riktiga danslåtar”.
Om mina misstag att inte lyssna på dig, när du tog dig tid att berätta för mig hur mycket bättre jag kunde sköta mig.

Mitt enda misstag i lördags var att det inte var min vän som sa åt dig och spottade efter dig, och inte jag.

FEMINISTPAPPOR KALLAS ALDRIG FEMINISTFITTOR.

Jag hade en kollega en gång, han ville mest prata sex, när vi skulle komma på fräna idéer ville han helst att det skulle handla om par som låg med varandra, tjejer som hånglade, djur som parade sig.

När jag kom in till kontoret på morgonen sa han ”sexy on legs” till mig. 
En gång visslade han. 

När jag fick reda på att han skulle få barn hoppades jag innerligt att han skulle få en dotter. Jag önskade honom en dotter för att jag hoppades att det skulle få honom att sluta trakassera andra.

För till skillnad från pappor som verkar vakna upp dagen de får döttrar som på något vis visar dem hur skevt samhället kan vara, så behöver jag inget uppvaknande. Jag behöver inte höra från en fyraåring att det gäller att dölja rumpan på stranden, jag behöver inte se på Alfons för att veta att mina sysselsättningar, mina lekar, yrken, intressen, är mindre värda.

Jag behöver inte en dotter för att förstå att feminismen behövs.

Jag behöver inte en dotter för att bli feminist.

När jag läser Navid Modiris text om att han inte längre bara är jämställdist utan nu också feminist kan jag inte annat än fnissa. Nä, nu ljög jag, först grät jag över hans dotter. Men sen kommer insikten.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att tjejer inte har det lätt.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att hans dotter inte har det lätt.

DET ÄR FEL FEL FEL FEL.

 

LÄS ALLT JAG SKRIVIT I ÄMNET HÄR.

Min bästa radioproducent Hanna har inte bara fostrat mig in i trallor och skit, hon har skrivit precis samma text. Den är än bättre än min.