DRÖMMEN OM TRÄDGÅRD

När vi flyttade till Munkebäcksgatan var det som att vi i perioden mellan att vi köpte till att vi flyttade in hade byggt upp att vår trädgård var huuuur stor som helst. Sen när vi väl stod där med våra flyttkartonger och drömmar om höns och potatisland insåg vi att våra 7×12 meter inte kunde hjälpa oss med.

Därför är det så att jag får gåshud när jag kommer ut i vår trädgård nu. Jag älskar att dra på mig gummistövlarna, men oftast kommer jag inte så mycket längre. Jag fastnar här på farstutrappen och där sitter jag även nu. Kanske får potatisen vänta i år. Och eftersom vi inte har något riktigt staket blir det inga höns direkt heller.

En granne sa att de brukar kalla vår trädgård för Lilla Sofiero och det gjorde mig lika delar glad som skrämd till vettet. Vad sjutton ska vi göra med Lilla Sofiero? Vi som knappt lyckats så gräs, än mindre rensa bort all kirskål? Det här med gamla hus innebär ofta också gamla trädgårdar, vilket i sin tur är ett nästan precis lika stort ansvar som själva bygget. Att då dessutom ha köpt ett hus med tillhörande trädgård som en gång tillhört en hobby-botaniker kanske gör det hela ytterligare lite mer ansvarstyngt.

Kanske borde jag lyfta rumpan från solen på trappan och börja rensa i potatislandet ändå. Det står ju där och väntar på mig.

PS! Den härligt grå tröjan är mitt bästa köp, om någon mot förmodan skulle undra. Min keramikhandledare Karin har precis samma, det måste vara ett tecken.

HUR MÅNDAGAR BLEV MIN BÄSTA DAG

När jag var tidig tonåring tyckte jag att Boomtown Rats I don’t like Mondays var mitt livs soundtrack. Men så plötsligt förlorade jag mig i keramikens värld och nu, när kursen plötsligt (ska erkänna att jag var urtvekis först) hamnade på en måndag känns det himla bra. Dels för att det är en fin start på veckan, men också för att det gör måndagarna lite kortare på något sätt. Annars är det lätt att sitta över sådär första dagen efter helgen och mailhögen vuxit sig hög.

Nej istället tar jag cykeln till Redbergsplatsen, och jobbar med händerna. Det är så terapeutiskt att bara jobba med händerna, att inte kunna tänka på annat för att koncentrationen krävs till att få till rätt form och känsla på det där lilla föremålet jag för tillfället försöker skapa.

Det senaste har jag försökt att få upp en liten produktion av mina ringlade krukor. Kanske en dag kan jag lämna allt för att bli keramiker med egen ugn i källaren. En ugn och lite höns skulle nog göra gott.

Glaserade och klara! Men nu är den ena redan inslagen och hos ny ägare.

PLÖTSLIGT MED FÖRSKOLEBARN

Plötsligt har vi ett förskolebarn, ett barn som ska väckas om mornarna, kläs på och sedan lämnas bland andra barn.

Jag hade bävat så inför den där dagen, lite extra mycket sen jag började jobba i oktober. Att varken Love eller jag ska finnas där varje dag känns så konstigt, men också nyttigt.

Vi har hamnat på en tillfällig förskola, och även om jag vet att allt kommer bli bra, och att jag verkligen vill lägga all min tillit till pedagogerna känns det lite tufft. I juli när förskolan stänger står vi alltså utan förskola och ska söka om. Och det enda vi kunde göra var att ingjuta mod i Styrbjörn och hoppas att han skulle älska sin förskola, oavsett vad vi känner inför hur allt blivit.

Så nu har vi varit igång ett tag, han går längre och längre dagar, han vinkar av oss, stänger dörren i näsan och gråter inte en skvätt. Vid hämtning vill han ibland inte gå därifrån. Världens bästa grej för samvetet. Att veta hur han trivs, leker och får vara en i en grupp.

Vårt förskolebarn som nog vuxit flera centimeter sen han om dagarna fick lov att skapa lite egen verklighet, fri från föräldrar och gamla vanor.

OM VÄGGAR KUNDE TALA

idag gjorde vi sådär som vi, eller jag, lovat att jag inte skulle göra: börja med allt samtidigt. Vi, eller jag, tog tag i en del av den massiva strukturtapeten i hallen för ett tag sen, och det är ju så härligt när sånt lossnar, men projektet att få det riktigt bra är stort och ganska tungt och ibland behöver en lite avkoppling! Och vad är bättre avkoppling än att riva ut lite skåp för att hitta lite tapeter? Nej precis, ingenting. Så idag har vi burit ner en del av köket på ovanvåningen, allt för att upptäcka att väggen är i ganska dåligt skick och att golvlisterna behöver kompletteras, och ja, att golvet slarvslipats någon gång långt tillbaka. Men! Lyckan var ändå att hitta ett gäng lager (självklart med en hel del struktur) tapet att drömma sig bort bland! Längst in den första jugendtapeten, och över det en otroligt gullig liten rostapet, kan det vara 40-tal?

Hur vi ska göra med det här nu återstår att se, vi funderar på att i framtiden göra något så okristligt som att sätta upp en vägg för att utvinna ytterligare en barnkammare. Vilket visserligen är helt onödigt just nu eftersom Stickan sover kloss an oss i dubbelsängen…

HELT ANNAT BYGGDAMM

Det är inte bara hemma det byggs, om en vecka planerar vi att öppna första delen av mitt nya jobb, Café Gazette!

Idag bjöd jag in en hög med härliga till en Byggdammslunch, mitt i bygget, på bockar bland skivmaterial, verktyg och just damm.

Om en vecka exakt ska allt vara klart, det sista skruvat och fixat och menyerna finjusterade!Världens största fång med eucalyptus tog jag med mig hem efter dagen. En blomsteraffär runt hörnet är fortfarande min högsta önskan.

OÄNDLIGT MED STRUKTURTAPET

Ja, här står jag våghalsigt (fått mycket skäll i Byggnadsvårdsgruppen på Facebook på grund av denna våghalsighet, men bästa svaret kom från någon som ifrågasatte hur hemmafruar satt upp gardiner i fönstret i all evighet, och där stannade diskussionen) men sak samma: det var bra för jag fick loss tapeterna. Nu sitter en stark plasttapet kvar som verkar ha blivit övermålad och som dessutom luktar ganska konstigt.

Vi diskuterar lite hur vi ska göra med den, men det är svårt, vi kommer kunna måla rakt på den, men samtidigt så vill vi ju inte ha kvar den egentligen. Dessutom verkar det vara någon typ av skiva som sitter under, och jag är självklart nyfiken på vad sjutton som finns under den. Kanske pärlspont? (Även det kan en få skäll för i byggnadsvårdsgrupper: fäblessen för pärlspont). Eller så blir det bara sämre av att riva mer, det är alltid den där balansgången, och än så länge är jag inte så bra på den, tyvärr.

Idag fick vi också frågan av min vän Malin Lernfeldt om vi kunde tänka oss att vara med i Byggnadsvårdstidningen och prata lite om hur vi känner och tänker kring det här med att få lov att förvalta ett mer än 110 år gammalt hus. Vi tackade ja i någon typ av skräckblandad förtjusning, att säga högt att vi vill försöka oss på byggnadsvård innebär också en annan typ av ansvar och kanske lite större samvetskval om vi väljer att gå mer moderna och snabba vägar någon gång.

ÄNTLIGEN MED VARDAGSRUM!

Igår tog vi bort slussen och all plast.

Plötsligt var den härliga rymden på första våningen tillbaka, nu går det att springa runt-runt-runt, vilket självklart redan har provats på och det finns ytterligare dörrar att klämma små fingrar i (inte provats på än, tack och lov!).

Nu har väggarna visserligen ingen färg, den här vita oljegrundfärgen som vi fått stänga inne allt gammalt med är verkligen ofärgad, men eftersom jag får nippran av att inte ha ”hemmakänsla” har jag likväl spikat upp tavlor och hyllor på väggarna. För om vi ska vara riktigt realistiska så kommer jag nog vända i valet av tapet innan vi ens kommit oss för att ta in offerter på själva tapetseringen. Lägg till att jag börjat jobba nu, och det här med hemmafix kommer med största sannolikhet gå lite långsammare framöver.