HEJ VECKA 40!//VÅR TID ÄR NU

Okej, nu var det här visserligen förra veckan, men vad gör det när allt kommer omkring. Magen är om möjligt ännu större, renoverings- och tvättlappar är inte mindre det heller. Jag har skippat att boa tror jag. Bäddat en säng, bakat miljoner bullar, men annat mest ingenting. Jag förstår verkligen alla som pratar om hur svårt det är att få tid till nummer två när nummer ett hela tiden finns där med sitt prat, mummel, nynnande och samtidigt så lilla uppenbarelse.

För även om jag ibland känner mig ofärdig vill jag bara få vara med Stickan. Snusa i hans nacke, smörja in hans armar, hålla om hans axlar, bära på honom. Vår sista tid bara vi.

Så samtidigt som jag fick smått panik när min barnmorska Frida sa att vi skulle planera in besök fram till 24 april för att då prata om en eventuell igångsättning på valborg så skulle det ju också ge oss lite mer tid här hemma, tid att lägga fler pussel, lära oss fler bokstäver, fler ord och framför allt bara vara. Kasta lite grus på grusgången, gräva lite i landet, vattna några fler krukor tills parketten krullar sig. Ungefär så.

Vår tid är nu.

KÄRLEK ÄR EN VÄRMEPISTOL & EN FÄRGSKRAPA

Jag fick en kärlekspresent i söndags. Och nu tror ni kanske att jag skojar, men jag blev så otroligt glad.

De senaste dagarna, nej veckorna, har jag kämpat mot tristessen och avsaknaden av ork. Och varje dag har det varit som att den gamla pärlsponten har hånat mig när jag gått förbi på väg in genom ytterdörren.

Hejdå med det! Efter att ha köpt virke till en gigantisk pallkrage kom han inte hem med bara virket, utan också med en värmepistol och en riktigt bra skrapa. Värmepistolen är egentligen primärt för keramikverkstaden, men efter att ha hört att ”skrapa vägg utan värmepistol tar sönder kroppen och knoppen” från någon visare än jag själv så insåg jag att det inte var så dumt att sätta på en P1 Dokumentär och sen bara köra.

Så, hejdå sofflock, hej veranda!

GIFT VID FÖRSTA ÖGONKASTET S05E08+09

Så, då var det dags för tack och adjö!
Inte mycket mer att säga än: VAD OVÄNTAT.
img_1888
Jag trodde ärligt att Jannica skulle ta sitt förnuft till fånga och säga hejdå. Men i Vad-hände-sen-avsnittet förstod vi ju så mycket mer. Nog var det vinklat och lite medvetet gjort att deras relation skulle upplevas så otroligt tråkig. Men kul att de förblev vänner ändå. Och Magnus kan ju börja tänka lite på hur mycket han blundar nu. Alltid skönt att medvetengöras om sina kroppsliga tillkortakommanden. Eller hur?

Malin & Daniel hängde också vidare. Det gjorde mig urlycklig, jag var så rädd att hennes mycket tveksamma sons känslor slå rot och att han skulle avgöra hur hon skulle välja. Att hemmaboende barn ska reagera, få bestämma och känna och tycka om en ny partner är en sak. Men att vuxna, utflyttade barn lägger sig i känslor (nu snackar vi inte eventuell Sol-och-vårande) känns apart. Kanske ska jag vara tyst i frågan. Mina föräldrar är fortfarande ihop och jag har aldrig behövt tänka på att någon av dem skulle presentera en partner, där till en partner jag inte riktigt tror på.

Och så har vi Miha & Niclas, åh hallå gullisar! Undrar just om det blivit barn än. Kanske första Gift-vid-första-ögonkastet-bebisen gör entré snart. Vem vet. Jag hoppas. Bonde söker fru har ju ett ganska gott track-record och frågan är väl vad som gör koncept där en och samma person dejtar flera samtidigt är mer framgångsrikt än ett där två personer ska få obegränsat med tid för varandra och dessutom mängder av timmar proffshjälp.

GIFT VID FÖRSTA ÖGONKASTET S05E06

Så, vi har kommit till avsnitt sex. Och ja, lite på temat kan vi också komma till. För självklart blir det lite sextalk när killarna får lite egentid. Och ett riktigt rivigt bråk. Men first things first.
Skärmavbild 2019-03-26 kl. 10.10.54
Mitt första intryck det här avsnittet är att Daniel äntligen är lite lugn. Han tar något mindre plats. Vilket känns lite skönt.
Så, paren delar på sig, kvinnorna pratar för sig och männen för sig. Miha håller igen. Niclas tycker också att han gör det, samtidigt som han direkt proklamerar att om det inte hade blivit ligga av hittills, då hade det varit ”tack och godnatt”. Förvånande ändå, kanske är detta lite av temperamentet vi äntligen fått se?
Magnus fyller i och håller med, han och Jannica har också kommit dit och Daniel, ja, han är tyst.
Istället lyfter Daniel att han upplever att psykologerna verkligen lyssnat på honom när de matchade ihop honom och Malin. Och ja, mitt ego tycker om det, för det är precis min analys: de ha lyssnat på Daniel.

Bland tjejerna undrar Jannica undrar varför hon och Magnus parades ihop. De har inga gemensamma intressen och ingenting som binder ihop dem. Magnus tycker istället att Jannica är snabb. I vanliga fall brukar det visst flyga ur frågor ur Magnus, men nej, nu är Jannica allt för snabb.
Daniel fyller i att Jannica verkar trycka ner Magnus. Åh herregud. Jag börjar tröttna på den här mannen nu.
För samtidigt som Jannica berättar att hon känner sig ensam i relationen, får Daniel Magnus att sätta ord som förtryck på deras relation. Miss Universe är förtryckt och kvävd. Tillåt mig: HERREGUUUUUUUUUUUUU

Men, det blir kväll och Malin & Daniel skojar till det med snoppspelet. För första gången lyser det något om den relationen. Malin säger att hon har så otroligt kul med Daniel, att hon vill ”leva i glädjen” med honom och det gör mig nästan sugen på att ompröva min inställning till honom. Med betoning på nästan.
Efter lite snoppspel blir det annat spel, någon typ av lära-känna-mig-spel och det får mig att tänka på relationsspelet Orangino jag en gång hade i min ägo. Enda gången det spelades bröt tre av paren upp (för kvällen) och valde att sova på olika platser. Ungefär precis samma som hände nu. Nu är det visserligen TV och klippt på ett visst sätt. Ett sätt som gör att det bara verkar vara Jannica & Magnus som spelar. Och ja, här får vi se en uppvisning av såväl Miss Universe som av förtryckaren Jannica. Men faktum är väl bara att Jannica har tröttnat. Och vem sjutton hade inte gjort det på Mr No-Answers. Herregud så platt. Så när kvällen ldiit mot sitt slut (eller snarare när de andra smitit iväg pga riktigt konstig stämning) bryter säsongens första bråk ut. ÄNTLIGEN!! Som jag väntat på det här.
Ja, nu är Jannica & Magnus in full bloom så att säga. Och nu får vi se den riktiga förtryckaren: Magnus.
Härliga fraser som ”Andas” ”Gå och lägg dig om du ska va sån” ”Du stressar upp dig”. Och i motsats till de utbildade psykologerna skulle jag säga att det här _INTE_ALLS_ är härligt och bra sätt att behålla lugnet på. Nej Magnus är en riktig jäkla räv/röv här. Att inte låta kvinnor bli sura, provocerade eller förbannade är en styggelse. För vi ska jämt sluta stressa, andas och gå och lägga oss i ensamhet för att inte riva upp känslor hos de riktigt stabila – männen. Nej, jag tycker att Jannica gör rätt här, kanske för att vi är ungefär samma person Jannica och jag. Att Jannica varnar Magnus är det ENDA vuxna i det här.
Det finns så mycket i det här bråket som är viktigt att bemöta.
Magnus riktigt kassa härskartekniker.
Men framför allt: Jannicas påpekande: känner han ens mig. Och då slår det mig! Ingen känner Jannica! Tack vare Magnus ointresse har inte heller TV-tittarna fått reda på så mycket, vad sjutton jobbar hon med? Vad tycker hon om? Vem är hon?
Magnus förlåter Jannica, och det känns så i mitt hjärta, vi som är så explosiva, Jannica och jag, vi vet att de där känsloutbrotten är så jobbiga, de tar sådan kraft och de skapar sådan rädsla, speciellt i början av en relation ”kommer han att förlåta mig? var jag för mycket? hur ska någon klara av mig och mitt temperament?” Och jag vet också hur liten och omhuldad en känner sig när ”förlåtelsen” kommer. Saken är ju bara det att om Magnus varit lite mer känslosam hade Jannica inte tvingats in i det här hörnet från början.

Mitt i den här soppan står Miha och Niclas, de kan inte relatera till varken Daniel och Malin eller Magnus och Jannica. De står i mitten och myser. Deras största oro är hur de ska hitta ett hus tills dess att de får tillökning.

Problemen i Kärlekslandet är sannerligen av varierande art.

 

BB-VÄSKAN

Jag försöker förbereda mig. Det är hutlöst svårt. Jag läser, går i samtalsterapi och hänger på MVC. Och på det påminner appen mig jämt om vilken vecka jag är i. Hej vecka 37!!

Sist packade jag omsorgsfullt en väska att ha med till BB, men så blev ju allt som det blev och det hela slutade med världens längsta sms till mina föräldrar med livsviktiga saker för ett längre uppehälle på neonatalavdelningen. Till exempel ”klämspot från IKEA, ullfiltar, wake-up-lampan med radio, våra egna kuddar, flera pyjamasar”.

Den här gången tänker jag inte stanna lika länge. Så långt har jag kommit, att jag nu bestämt mig för att vi inte ska bli långrandiga. Så pass bra kommer det här att gå, att det kommer vi slippa. Så BB-väskan då, vad ska en ha med i en normal sådan? När Deborah & jag åt lunch på Östra förra veckan slogs jag av hur många som kommer in med gigantiska rullväskor, och hur många som hasar runt i morgonrock. Är det något att ha kanske? En morgonrock?

Jag safear upp med både katrinplommon och microlax, vis av erfarenhet från sist vet jag att det finns inga medel att sky, så att säga. Behövs någonting annat?

DAGAR SOM GÅR

Nu har jag varit föräldraledig i snart tre veckor. Tiden går så fort. Vi gör så lite, precis som det är meningen. Stickan är på förskolan som mest tre dagar i veckan, tisdag till torsdag klockan 9-14. Annars är vi hemma. Skrotar runt, tittar på regnet som slår mot rutan, för fy vad det regnat, och är det uppehåll kostar jag på mig en kaffe på trappan.
Processed with VSCO with hb2 preset
Det ger mängder av tid att fundera, mest kanske på den där mössan jag aldrig stickar klart åt bebisen. Som ett tecken. Den gör sig påmind. Jag borde. Är det för att jag är så nervös den här gången, eller är det på riktigt för att jag inte har tid.
Förlossningen kommer närmre varje dag. Det betyder också att tiden med Stickan krymper. Så jag håller honom hemma ibland, en extra dag där och då, för att bara vara vi. Ligga på soffan och vila. Snusa i hans hår. Ta ett bad mitt på dagen. Gå genom skogen på vägen hem. Cykla för att handla lite extra länge och låta honom inte bara köpa en utan två croissanter, eller som han säger ”sang!”.

Snart är vi fyra i vår familj. Precis som när jag växte upp. Det är en svindlande tanke. Att vår enhet växer och blir stadigare. Att Love och jag allt mer blir ett.

Och vet ni, det är nu, precis nu, som jag inser hur jag längtar. Jag längtar efter oss.

KÖPSTOPP – jag är en svagis

Martina Johansson, som kanske är en av dem som pepprar mitt eko- och miljötänk mest, la till mig i Annahita Yazdis grupp Köpstopp 2019. Det var liksom härligt och fruktansvärt omvälvande samtidigt. Svag hon är, Emerentia, tänker du när jag tycker att det var ”fruktansvärt omvälvande” att bli tillagd i en grupp, men det satte fingret på en hel massa funderingar jag haft alldeles för länge men inte tagit tag i pga ju älskar saker.

Har visserligen skrivit lite om det innan, typ här. Och här. Men allvarligt var det nog mer snack än verkstad.

Efter att först ha tänkt ”jag kommer aldrig hålla köpstoppet” inser jag att jag just därför kanske borde försöka. För det var just den där rädslan att bryta köpstoppet som delvis gjorde mig så osäker. Att misslyckas är så ohyggligt otrevligt. Men också för att jag faktiskt inte visste om jag ville sluta köpa saker.

För allt som oftast inser jag att jag tänker ”Åh vad vore en fåtölj i detta tyg.”  Alldeles underbart och alldeles onödigt. Att önska och drömma. Men inte alltid göra slag i saken. Att nära en dröm länge, jag inser hur sällan jag gör och gjort det. Hur ofta jag istället direkt väljer att skrids till verket. Hellre betalat mer än mindre för att få något direkt. Bli sugen och direkt falla för suget. Aldrig vänta. Alltid välja.
Jag älskar ju loppis. Det gör att jag ofta fyndar saker jag egentligen inte behöver, bara för att det är ett fynd. Vårt hem fylls på av saker. Porslin, leksaker, pryttlar, pinaler och möbler. Det mesta fynd från begagnatmarknaden. Men även min garderob har fyllts av ”fynd” 150-kronors viskos från HM:s otaliga reor. Passa-på-tillfällen från COS som bara inte får förgås. Skor för 299 som känns ”roliga”.

Så jag satte mig ner, skrev först en lista på det vi ska sälja.

Och sen på det vi ska laga, tillverka eller renovera.

Skärmavbild 2019-03-19 kl. 11.13.04
Och så listan på vad vi får köpa. Och ja, den blev lång. Men det får vara så. Det handlar mest om huset. För huset behöver saker. Som fönster och virke. Och så behöver jag köpa strumpbyxor ibland. Men jag behöver verkligen inga skor. Förutom de där tofflorna då.

Men i övrigt svämmar vi över. Och allra mest vill jag få till att jag själv tänker efter på riktigt innan jag konsumerar.

För att köpa det som står på listan, som dessutom ska handlas begagnat mest, vi räknar kallt med att få tag i så väl lekstuga som dörrar och en toalett på Blocket eller återbruk, måste vi dessutom ha sålt av det som ska säljas. Och det ska loppas. Nytillverkad skit göra sig icke besvär.

Ett bra steg på vägen tänker jag är att ta bort alla köp-appar för nya saker, och avregistrera mig på mängder av nyhetsbrev. Och även Foodora-appen. För köpstoppet gäller även hämtmaten. Småbarnsfamiljens stora räddare ska inte längre rädda oss, utan matlådorna ska.

Nu är vi inne på mars månad och plötsligt har jag jobbat mot köpsuget i lite mer än två månader. Och ja, jag får köpa en del saker, tack vare listan, barnskor och fönster och helt uppenbarligen soffor. Men inte utan reflektion. Och så ska jag skriva och skapa mer. Det lovar jag att försöka med.