Hejdå 2018

Summera året. Det finns något otroligt skönt i det ändå. Städa ut det gamla, rensa, börja om, andas morgonluft. Något jag egentligen borde göra fler gånger under året.

Men nu är nu och då kan jag i alla fall passa på att sammanfatta det som varit. 2018. Året jag trodde allt skulle förändras. Så blev det också, men på helt andra sätt. Efter att ha varit föräldraledig i 14 månader gick jag tillbaka till Djungeltrumman som fått nya ägare, och sen följde fem månader av funderingar, extremt mycket jobb och sen valde jag att byta bana. Ett av de svåraste beslut jag tagit, men samtidigt så enkelt.

Så i februari var det hej nytt jobb! Och det var ju verkligen nytt eftersom det var en arbetsplats som inte funnits innan, med det varken organisation eller funktioner. Vilket blev hemskt tydligt efter ett tag, och det var där, i juli som jag insåg att ålder och erfarenhet är värt så otroligt mycket. För kanske var det lite tack vare det som jag ändå orkade stå ut. Kämpa vidare. Fast nu i backspegeln var det ju varken någonting att kämpa för eller speciellt enkelt. När jag väl lämnat tillbaka min dator och tagit bort min email kunde jag äntligen sova en hel natt. Det var då det slog mig, att jag inte sovit. Att jag om nätterna vaknat för att älta, åter gå igenom händelser i huvudet, försöka förstå mig på vad jag gjort fel och när allt sprack. Det fysiska i att lämna ifrån mig allt som tillhört arbetsplatsen gav mig ro.

Och inte ens en månad senare stod jag plötsligt framför SVT:s entré igen. Vilket i sig var lite lustigt och konstigt eftersom vi redan då visste att vi ganska snart skulle vara fyra och inte tre i familjen.

Sen när det kommer till jobb och vardag så rullar ju allt mest bara på. Det där alla sa om att andra graviditeten går superfort verkar stämma, plötsligt är vi i vecka 26 och det är alltså bara sex veckor kvar tills vi är i vecka 32, då Stickan kom.

De senaste veckorna har varit bland de bästa. Eller nej, hela 2018 har varit fantastiskt, bortsett från perioden av total vånda över jobb och liv, och allt det tvivel det medförde. Men ändå har det hänt någonting det senaste. Stickans prat har kommit igång, han vill kramas, mysa och prata jämt. Han ber om saker, fixar mycket själv och vill helst bestämma exakt vilka skor han ska ha när.

Nu är det 2019. Och så snart jag blivit frisk från den här magsjukan ska jag börja inreda min keramikverkstad, boa till bebisen och verkligen njuta av det här sista med bara Styrbjörn. Tiden vi fått, tiden vi får, och kanske framför allt, tiden vi tar oss.