GRATIS: NÅGRA STYCKEN UR MIN BOK. VILL DU GE UT DEN? KÖP MIG/MIN HJÄRNA.

Femhundrasjuttiofem. I ett år sparade jag hans tandborste, tänkte att han kanskekanskekanske skulle komma tillbaka. Att jag skulle stryka födelsemärket på kinden igen och sitta i hans skjorta i hans säng och inte tänka. Bara vara. Att jag skulle ligga på mage och han skulle kyssa mina skulderblad och fråga vart mina vingar tagit vägen.

Femhundraåttio. Det är något med mig som får män I 35-40årsåldern att dregla. De kan inte hålla sig. Jag ser det ibland, och liksom utnyttjar det. Andra dagar märks det inte. Men det finns där. Hela tiden. De finns där. De har ibland barn. Ganska ofta fru. Och de kan inte alls hålla sig.

Femhundraåttiofem. Trots att det gått två år har ingenting hänt. Jag går med samma väskor, samma gitarr i samma fodral och samma skor nedför backen mot Essingeringen. Jag är tillbaka där jag började. Jag är tillbaka i huset där allt startade. Där Stockholm startade. Och ingenting har hänt. Förutom att vi blev förälskade, gjorde barn, ville leva i evigheten- Amen, att du dumpade mig på mail, att jag inte åt på flera veckor, att jag tog min examen. Allt är precis det samma. Jag är bara två år äldre.

Femhundranittio. Ett perfekt exemplar av flickfötter.

Det var det det, trevig läsning. Jag tänkte ta lunch nu, sen tänkte jag köpa kvadratiska papper i olika färger så att jag kan vika perfekta papperstranor som ska hänga i taket i vår nya lägenhet. Imorgon ska jag hälsa på min mormor, jag ska stryka henne över huvudet och jag ska pussa hennes kinder. Plötsligt kanske det är för sent.

DAGENS MEST POPULÄRA

Är utan tvekan Christopher Friman och Azra Osmansevic. Så himlans många som googlar dem och kommer hit. Varför gör ni det? Azra är otroligt vacker och Christopher hemskt smart. Det låter som en slående kombo känner jag nu, om det inte vore så att Azra är upptagen, busy så att säga. Vad Christopher är vet jag inte, jag kanske borde fråga honom det. Vad han är. Jag lovar att han svarar journalist. För det är han ju.

Annars då?
Jag tog mig till Thorhildsplan och träffade Ellen och firade hennes första boksläpp på förlaget hon äger, Kalejdoskop. Det var så roligt att träffa henne, för vi har pratat om det så länge, för att vi bor i samma stad, men så har vi varit sjuka/upptagna/stressade/på olika platser att det aldrig blivit av. Det blev det idag och jag fick ett litet glas vin och dessutom se en väldigt fin bok. Det gjorde mig glad. Det var ett trevligt kalas. Sen såg jag I love you Philip Morris och Hedvig och jag skrattade som jag inte gör så ofta annars än med just Hedvig. Angående filmen tyckte jag nog om det. Och sen ringde jag Alex och vi pratade under resan hem till Essingen och det slog mig igen hur smart han är. Värsta geniet. Vilken tur HDK har som vunnit honom.

NU KÖR VI IGEN

Det stämmer, jag har pratat med Alex igen. Vi pratar så mycket. Och så ofta, väldigt ofta på olika sätt samtidigt, som att vi mailar samtidigt som vi chattar, eller ringer varandra samtidigt som vi mailar och chattar. Det kallas för att multi-taska, pappa.

I alla fall, jag var på Kungsholmen, ringde Alex, kläckte en idé, spikade idén, lade på. Vi kör på. Precis som vanligt.

Att jobba snabbt och kvickt har alltid varit min grejj, jag hatar saker som glider iväg, det gör också att jag ibland sumpar deadlines big time. För tar det för lång tid tappar jag lusten. Och jag tappar lusten ganska fort. Men oftast blir det inte alls så. Det bara flyter på. Och jag gör en massa saker. 100 bollar i luften är jag personifierad.Det värsta jag vet är människor som inte kan ta beslut och inte kan jobba. Eller de som inte jobbar alls.

Med det sagt ska jag nu jobba. Jag ska lista 10 personer som jag tror är up-and-coming. Och så ska jag skriva lite papper att ta med mig på första mötet.

ALEX SÄGER: VI KÖR. DÅ GÖR VI DET.

Alexander ringde. Han är min vapendragare för er som inte anat det innan. Min partner in crime. Min PIC kan man ju säga.

I alla fall. Alexander ringde, varför han ringde? Jo, för jag smsade honom en grejj i morse när jag nästan skrek av glädje. Vi är entreprenörer ut i fingertopparna nämligen. Nu ska vi starta en grejj vi pratat om länge.

Det funkar så, vi funkar så. När Alex säger: KÖR. Då gör vi det. Kör ba. Kör!
KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!

EN DAG, EN BOK, EN HUVUDVÄRK

Det är något speciellt med att vara sin egen boss. Det är något speciellt med att jobba ensam. Det blir aldrig som man tänkt sig. Men det kan bli bra ändå. Alexander har illustrerat superfint och jag har skrivit det som fallit mig in. Nu finns det på TWITTER.

Nu är det snart kväll och jag ska tänka på andra saker. Som att jag ska byta liv ett litet slag.

JAG ÄR EN VIDRIG PERSON

Jag fick ett brev för några veckor sen, jag kom hem, efter att ha visat min mapp på någon stor gigantisk byrå som jag så gärna vill jobba på att jag så gärna skulle kunna dö. Brevet låg på dörrmattan när jag kom hem. Det var ett seriöst brev. Flera datorskrivna sidor. Det stod en massa saker. Bland annat att jag var en vidrig person. Jag mådde lite dåligt, jag läste nämligen brevet på tåget ut till Sollentuna. Och så fick jag sitta och vänta med brevet i knäet. Först hade jag ringt Alex och nästan gråtit lite och sen fick jag sitta och vänta på Peter och sen kom Camilla och jag tänkte inte så mycket mer på det. Men idag. Idag frågade Martin mig om livet. Och då kom jag att tänka på det. Detdär jävlahelvetesbrevet. Jag funderar på att lägga brevet i frysen för att glömma det. Det brukar jag ju göra. Fryst och glömt i all evighet. Amen.

UTIFRÅNPERSPEKTIVET

För flera år sedan när Fiona och Rebecca och jag åkte tunnelbana var vi med om rolig sak, en sak vi fortfarande kan skratta åt och härma. Det var en tjej som satt på platsen bredvid oss, det var mitt i sommaren och det var alldeles svettigt i Stockholm. Mitt under resan utbrister tjejen GU VA BRA JA Ä, JA Ä SÅ BRA. Precis så sa hon, på värmländska. Det var trevligt och lite mysigt. Vi härmade henne mycket den sommaren, ibland när man gjorde något dumt och ibland när man gjorde något alldeles extra bra. När man va sådär gudsbra helt enkelt.

Igår fick jag den känslan igen, känslan av att betrakta mig själv, jag får den ganska ofta när jag ska somna, det är som att min själ lämnar kroppen och kan se kroppen som en död. Det är inte ett dugg obehagligt, men mycket fascinerande. Jag brukar försöka hålla detdär ögonblicket så länge som möjligt. Oftast blir det inte mer än någon minut, men det är roligt så länge det varar. Men ibland tänker jag på andra sätt också, att jag är ganska bra på saker ändå, eller saker, att skriva. Lite som när jag för något år sen träffade Kleerup och vi pratade om hans skiva. Han kunde lyssna på musik ibland och tycka att det var så fruktansvärt bra och sen komma på att det var hans egen musik.

Nu ska Alexander och jag jobba.
Oj vilken namn-droppning.