LUCKA 3: 10 EGENSKAPER SOM JAG GILLAR HOS MIG SJÄLV (OCH 10 JAG ÄR MINDRE FÖRTJUST I)

Det visade sig att jag var urkass på det här med lucköppning, eller så skyller vi bara på kalas. För det är just så helgen varit, smockfull med fest, glögg och pepparkakor.

Men, det leder också till en helt fantastisk övergång till saker jag inte gillar så mycket med mig själv. Typ att jag ibland har väldigt lätt att släppa saker. Så då börjar vi med den här listan, och det ska ju främst gälla saker som jag faktiskt gillar med mig själv. Och det kan ju vara lite svårt, för det är alltid enklare att hitta dåliga saker med en själv.

Så, till de bra sakerna:
Jag är (oftast) i tid
En gammal kollega till mig sa att hon alltid var tidig, ändå från början, hon föddes förtidigt och kommer för tidigt. Jag föddes på dagen och kommer på pricken. Min kompis Pontus minns nog hur jag, första gången vi skulle spela skivor ihop, skrev att jag var lite sen, sen skrev ytterligare ett sms om att jag skulle vara fem minuter sen och sen ändå dök upp prick vid vår bestämda tid. En klassisk Emerentia pre-kiddo. Nu är det lite svårare, jag är ju inte bara jag, utan också någon som ska klä på en annan.

Jag är pysslig
Behöver jag någonting gör jag det oftast, jag syr om, ändrar, klistrar och bygger. Vi köper inte in några tjänster ala Blondinbella utan läser på och gör det själva. Som vår altan eller babygymmet jag nu ritar på till Styris. Det kommer liksom så naturligt att jag blir förvånad när andra är imponerade och förundrade. Det är ju inte så svårt att vika ihop en bebismobil av origami eller sy om en babysitter. Eller klä om några stolar eller sy en dyna till bänken i köket.

Jag är bra på att iakkta och har ett öga för detaljer
Jag har en blick av en hök, ingen undkommer mig. Jag gillar detaljer och lägger alltid en massa på minnet, jag kan beskriva scener och situationer i minsta detalj och kan beskriva det mesta. Det är himla bra när en tycker om att skriva och har några slags skönlitterära ambitioner. Det ger mig en massa material att bara åka buss, äta ute eller sitta i ett hörn på en fest.

Jag minns en massa
Ibland för mycket, men jag kommer ihåg ansikten och händelser och när jag inte minns låtsats jag oftast som jag inte minns för att verka lite mindre brydd, men faktum är att jag minns dofter och ljud och färger och känslor från nästan allt.

Jag skriver fort
När jag bodde hemma skrattade mina föräldrar åt knapprandet på tangenterna, vad de då inte visste var att jag var kanske 13 och skrev på en otroligt spännande deckare med ett så övernaturligt inslag som ”morgonpost”. Övningen från den där deckaren verkar ha varit grejen, för det sitter i. Dels att jag skriver fort rent fysiskt, men också att jag blivit bra på att formulera mig.

Jag har ett bra bordsskick
Det här låter ju löjligt, men jag tycker det är himla skönt att veta att servetten ska vara i knäet, besticken åt ett visst håll, och så vidare. Det gör mig trygg mitt i allt nervösa och lite röriga som är mitt inre.

Jag är en rolig och bra mamma
Nu har det visserligen inte gått så lång tid på min mammastund i livet, men jag tycker faktiskt att jag gör ganska bra ifrån mig redan. Styris och jag skrattar, vi myser och vi hittar på saker i vår takt. Han får känna på saker, ligga och titta, upptäcka och vara med. Och framför allt kan jag nog känna den där tryggheten i relationen till andra barn i min närhet, många gånger kan jag vara ganska ointresserad av de vuxna och mer intresserad av barnen.

Jag läser snabbt
När det kommer till att ta till mig information, lära mig saker och ta till sig skriven text går det himla fort, jag kan egentligen inte minnas att jag någonsin läst långsamt. Från min första HCF-bok, med brun rygg, En Häst I Huset, har det liksom gått fort. Och det är himla bra när det kommer till att lära sig saker eller läsa saker i jobbet, mindre roligt när en semester kräver åtta pocketböcker för att inte bli alldeles för tråkig.

Jag kan göra en massa saker samtidigt
Och är bra på att hålla ”många bollar i luften”, jag är helt enkelt ett barn av min tid. Som motvikt behöver jag dock stunder av total stillhet och fokus på bara en, gärna fysisk sak. Som att vika origami, eller sticka. Någonting jag bara gör.

Jag gör saker
När jag tycker att golvet i hallen inte gör sig så bra mot väggarna så målar jag om, och funkar inte det river jag golvet, oavsett hur många lager golvet kan bestå av (vårt förra bestod av 6) och sen slipar jag det underliggande trägolvet för hand med en dålig slipmaskin som går sönder ganska snart. Men sån är jag. Jag orkar inte stå och vänta, när jag bestämt mig ska det hända direkt.

10 saker jag gillar mindre med mig själv:
Oftast står de sakerna i motsats till vad jag gillar.

Ibland är jag lite för snabb

Att jag gör saker direkt kan också leda till att besluten ofta är överilade och inte helt igenomtänkta. Kanske kunde det varit bättre om jag någon gång valde att avvakta.
Eller så kan det vara så att jag skriver ihop en åsikt lite väl fort utan att ha bearbetat den i hjärtat än.

Jag minns de som inte minns mig
Och säger det väldigt ofta. Det kan ju få mig att framstå som otroligt ointressant när det kommer till hur minnesvärd jag är, men jag tänker också ibland att det är de som ska skämmas, inte jag.

Jag kan dominera ett rum, möte eller tillfälle
Ibland kan det vara charmigt på ett sån festens-fokus-och-stora-underhållnings-sätt, andra gånger är det bara otrevligt. Jag jobbar en del på att inte ta för mycket plats och har egentligenså länge jag kan minnas bannat mig själv efter varje möte med andra människor att jag inte bara kan vara tyst och stillsam.

Jag är en dålig förlorare
Det har jag från min far, allra helst ska jag alltid ha rätt, oavsett om det gäller frågesport eller diskussion, vilket inte alltid är så trevligt. Min stora utmaning är att tänka att andra också kan ha rätt och att det går att lära av andra och inte bara av erfarenhet och böcker.

Jag kan få tillfredsställelse genom att handla
Jag försöker att konsumerna mindra, men faktum är att jag ändå kan känna ”jippie” över ett onödigt plagg i halvtaskig kvalité, men jag jobbar på det. Enda positiva är att samma känsla även kommer av loppis och secondhand. Finns ingenting i mig som måste-ha-sprillans-nytt, det räcker att det är nytt för mig.

Jag sitter med min mobil för mycket
Det har dock blivit himla mycket bättre sen Styris kom, mindre egenfokus, mer barnfokus.

Jag bannar mig själv och är väldigt långsint
Både när det kommer till mig själv och andra har jag otroligt svårt för att släppa småsaker eller storsaker. Jag ältar och drar det i långbänk och förlåter inte folk så himla lätt, om jag inte råkar älskar dem eller _verkligen_ vill ha dem som vänner, då kan de behandla mig nästan hur som helst och allt ursäktas.

Jag föraktar de som inte inte gör sitt bästa/är snabba/är smarta
Jag kräver oftast och nästan alltid att de jag är med, jobbar med, lever med eller umgås med ska göra sitt yttersta, jag avskyr mjäkighet och har svårt för folk som inte är proffsiga eller gör sitt jobb. Vilket ju är ett otroligt tråkigt drag. Det borde ligga på dem och inte på mig att irritera sig på, men det går inte, jag vill omges av smarta och kan irritera mig till döds på de som inte tänker snabbt, agerar snabbt eller tar instruktioner.

Jag begraver saker
Om jag skjutit upp något brukar jag begrava det, sen dyker det upp i mitt huvud om nätterna och ger mig ångest. Vilket ju betyder att det är en kass idé från början, men jag kan vara så konflikträdd när det kommer till mig själv och ta tag i saker (konflikten att öppna ett mail) att jag istället bara slutar gå in på mailen helt och låter inkorgen växa sig urfull tills det inte finns någon återvändo och jag helt enkelt får skaffa en ny mailadress.

Jag kan lätt bli håglös och bygga upp ångestmoln
Jag kan lätt liksom överdriva känslor och hur jag påverkat situationer eller framstått, vilket gör att jag ältar mig själv och situationer till evighet, amen. Jag kan banna mig själv i veckor efter att ha sagt någonting, eller gjort någonting. Sen jag blev mamma har det bytt inriktning lite, kanske för att jag inte längre går ut på samma sätt, men fokuset har flyttat från mig till honom.

Så, lucka 3, full av självinsikt och jobbiga aha-upplevelser är öppnad. Jag ska jobba på det mesta inser jag. Bli trevligare, gladare och bättre. Emerentia 2.0.

FAKTURERAT OCH KLART

Nu kan vi stänga 2015 tycker jag.

Bort med allt. All skit och allt mörker. Släng igen boken och glöm av det. Eller minns det med eftertanke.

Jag längtar till nyårsdagen mer än någonsin. Jag har bestämt mig för att det här, det blir mitt år det. 2016 är året då jag reser mig ur kortkontrakts-askan, putsar skorna och orkar mer. Kanske börjar jag träna igen. Kanske börjar jag gå på SPA mer, hälsar oftare på mina medmänniskor och vågar mer.

Och vågar säga nej.

Du behöver inte göra någonting, sa min vän till mig i mitten av året. Vid den tidpunkten kunde jag inte tro på henne alls. Jag hade massa saker jag behövde göra. Gå på födelsedagskalas, tvätta, städa, vara trevlig. Men egentligen behöver jag ingenting. Men det jag gör bör göras med lust.

Nu låter det lite som att jag gone all UnderbaraClarig här, men ibland faller saker liksom på plats.

Eller de gör det nu i alla fall. Sen kommer väl ångesten som vanligt framåt lunch. Fakturerat har jag i alla fall gjort.

HÅRFUNDERINGAR OCH PANIK

Mitt hår ser ut som ett skatbo så jag tänkte att jag skulle försöka med den där hushårkuren från 70-talet min mamma berättat om. Tvinna håret. Bränn det som sticker ut.

Det gjorde mig skraj så jag struntade i brännandet och klippte istället de yviga topparna något. Jag försökte med den där bloggiga metode S&D – search and destroy. Det går sådär. Kanske destroyas hela håret snart, eller så blir det bra. Som en del i jakten på det perfekta svallet till dagen D den 6/6 sov jag i natt med argain oil i hel ahuvudet och tvättade sen ur resterna, det mest sögs upp av svintot, på morgonen. Håret känns halvlent. Ganska strävt på sina ställen än.

Jag har klipptid 28/5, men det känns nästan sent. Det är bara 8 dagar innen bröllopet och det kommer inte göra någonting annat än att jag kanske ser lite väl ”ny” ut i huvudet.

Imorgon ska vi öva med prästen. Hindersprövningen kom idag, rakt ner i postkorgen, utan bimärken, jag är överlycklig. Nu ska bara Love komma hem också. Flygen är försenade från Shanghai och jag försöker stressa ner med havrelakrits. Det hjälper föga.

Jag hittade ett dröm hus till. A lá Bullerbyn nära stan. Jag var på banken och log. Det kommer aldrig att gå. Men jag hoppas. Det vore ju bra att köpa hus mitt i bröllopsbestyren.

Måste lösa hundvakt också. Just det. Hundvakt var det.

 

LUCKA 11: BERÄTTA OM HUR DINA FRAMTIDSDRÖMMAR SER UT

Jag vill vara lycklig nu, som Mats Ronander nästan säger.
I framtiden vill jag vara lycklig hela tiden, jag vill finna frid och lugn i mig själv, slippa vanka och ångra och panika och andas lugnt för att inte stjälpa över själen.
Jag vill vara lycklig in till tidens ände, in i evigheten.

En gång sa jag att jag gärna velat bo i ett hus, kanske ett ruckel, och att jag skulle döpa det till Evigheten. För det vore så fint att bo i evigheten. Jag tänker på den ganska ofta, evigheten. Mest för att jag vill bli kär i någon in till tidens ände, in till evigheten. Det tycker jag vore något hemskt fint.

Jag har ju blitt kär i någon, nu ska det bara vara in till tidens ände. Om vi hittar ett hus vi kan döpa till Evigheten vore det bara en bonus.

Och så vill jag känna att jag gör något som gör mig stolt.

GE MIG ETT RIKTIGT JOBB

Jag drömmer lite om att bo på landet hela livet från och med nu. Inte ha någon hyra utan bara leva här, cykla till affären och cykla till stranden och pilla här hemma och plocka bär i skogen och allt såntdär. Men jag kanske behöver någon att göra det med. Så jag slänger ut det nu, som en kontaktannons. Tänk långa promenader, kulna nätter, mycket vind. Och mycket cyklande, för bil, det har jag inte. Visst låter det toppen?

Men det återstår en sak till. ETT JOBB. Jag behöver ett riktigt, fast jobb. Man kan inte skriva om leksaker hela livet.Och boken är snart klar.

Dags för mig att duscha och hämta mamma.

SÅN ÄR JAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det har gått ganska lång tid sen jag gick på gymnasiet, det har gått ännu längre tid sen jag gick i högstadiet och helt hemskt lång tid sen jag gick i lågstadiet. Men ändå ligger det väldigt nära. Precis hela tiden ligger det nära. Det får det göra kan jag känna. Det är helt okej. Så länge det inte stör. Och hur vet jag när det inte stör? För stör, det gör det ju någonstans. Det stör för jag vet att jag tänker på det. Jag vet att när jag blir nervös biter mig i läppen eller låter handen dölja munnen. För en gång fick jag höra att mina läppar var helt fruktansvärt feta och inte passade in i ansiktet. Och jag vet att jag måste säga allt tre gånger i huvudet innan jag säger det högt när jag är i ett klassrum. Och jag vet att jag är livrädd för skolor. Det kommer liksom med farten. Eller det kom med skolåren.

Men det senaste har jag tänkt. Det började egentligen för något år sen. När Vampyren sa att han ville se mina vingar utvecklas. Att han ville se mig våga. Då bestämde jag mig på något sätt. Att bara köra. Då kunde inte livet bli bättre, och inte heller sämre kände jag. Så jag körde. Och jag kör. Och det blir som det blir.

Det blir som så att man skriver en Anställnings-sång och skickar ut. Och får höra att man bränt alla broar. Den kvällen efteråt. Jag trodde jag skulle dö. Jag ville dö. För det sista jag ville göra var att ha bränt broar. Men så kände jag. ATTVADIHELVETE. Om de inte tycker om det, tycker de inte om mig. För jag är sån. Jag skriver rimsånger. Jag har Jesusbilder på väggen, trots att jag inte är kristen, jag skriver mail mitt i natten när jag inte är full om hur jag känner. Jag tänker mig inte så noga för utan jag säger som jag känner och smsar som jag känner och mailar som jag känner. Och ibland ångrar jag mig. Men då kanske det är okej, för det är ju jag.

Sån är jag.

OCH SÅ KOM ÅNGESTEN!

Hur det känns att ha gått ut Berghs idag, två dagar senare, och en dag från arbetslösheten? HELVETESJÄVLASKIT. Precis så känns det, och då svär jag inte så ofta och när jag gör det svär jag mest för att det låter roligt. Som i bemärkelsen ”det var väl ett jävla liv” när min mamma kommenterar något.

Så, idag ägnar vi oss åt viktiga saker, som att skriva listor och ringa samtal.

Jag väntar på att Alexander ska ringa. Vi ska prata om ett bokomslag, ett boksläpp och en vernissage. Det kommer bli bra det här till slut. Allt ordnar sig.

Ny tatuering: >Lugn, det ordnar sig< spegelvänt över bröstet. Som en liten påminnelse bara.

Vi dammar av denhär dagen till ära. Herregud. Mamma tror att det är filmen som gör att det går dåligt, att jag verkar vara kristen och frikyrklig med mitt vita nattlinne, den Frälsningsarméliknande sången och Jesustavlorna på väggen. Jag kan säga er att det är jag inte. Jag är inte ens med i Svenska Kyrkan. Men jag önskar ibland att jag vore det. Så att jag hade någon att luta mig mot. Och varför skulle det inte kunna vara Gud?
I alla fall. Här är den.