MED TRÄDGÅRD KOMMER ANSVAR

Det är supervarmt just nu, så svårt att tänka tillbaka på februari när vi hade 12 grader inomhus för att vi inte luftat elementen och oljefärgen behövde vädras ut.

Men nu strålar det. Trädgården gör mig tårögd, hur kan vi ha fått ta hand om det här? Ibland måste jag påminna mig om att vi inte fått Ekebo utan faktiskt köpt det, men jag är så lycklig i det här huset, i den här trädgården. Jag är hemma och det är obeskrivligt.

Nu är det vindstilla ute och jag bryr mig inte ens om att plocka ner tvätten, lite daggvåt blir den, men det hinner torka tills imorgon.

Vi tillbringar mest tid ute nu, vi gör knappt någonting, jag vandrar runt här, kan nästan höra hur det knakar medan det växer. Plötsligt var vår gigantiska bok alldeles lövgrön.

Och hela trädgården har liksom valt att visa sig i all sin prakt. Det är så spännande det här, att se vad som kommer titta fram så småningom. Samtidigt som det också gör mig lite nervös, det är ju tidskrävande det här med trädgård, det ska skötas och tas om hand.

DRÖMMEN OM TRÄDGÅRD

När vi flyttade till Munkebäcksgatan var det som att vi i perioden mellan att vi köpte till att vi flyttade in hade byggt upp att vår trädgård var huuuur stor som helst. Sen när vi väl stod där med våra flyttkartonger och drömmar om höns och potatisland insåg vi att våra 7×12 meter inte kunde hjälpa oss med.

Därför är det så att jag får gåshud när jag kommer ut i vår trädgård nu. Jag älskar att dra på mig gummistövlarna, men oftast kommer jag inte så mycket längre. Jag fastnar här på farstutrappen och där sitter jag även nu. Kanske får potatisen vänta i år. Och eftersom vi inte har något riktigt staket blir det inga höns direkt heller.

En granne sa att de brukar kalla vår trädgård för Lilla Sofiero och det gjorde mig lika delar glad som skrämd till vettet. Vad sjutton ska vi göra med Lilla Sofiero? Vi som knappt lyckats så gräs, än mindre rensa bort all kirskål? Det här med gamla hus innebär ofta också gamla trädgårdar, vilket i sin tur är ett nästan precis lika stort ansvar som själva bygget. Att då dessutom ha köpt ett hus med tillhörande trädgård som en gång tillhört en hobby-botaniker kanske gör det hela ytterligare lite mer ansvarstyngt.

Kanske borde jag lyfta rumpan från solen på trappan och börja rensa i potatislandet ändå. Det står ju där och väntar på mig.

PS! Den härligt grå tröjan är mitt bästa köp, om någon mot förmodan skulle undra. Min keramikhandledare Karin har precis samma, det måste vara ett tecken.