AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT

Genom Sverige far vi, bilen full av klänningar jag kommer välja bort till förmån för en kjol och blus. Det mest amningsvänliga jag packat. För ammar, det gör vi än.

Det finns få saker som jag tänkt så mycket på som amningen. Få saker jag tyckt varit lika praktiskt också för den delen. Och mina bröst har aldrig sett så mycket solljus som dessa tio månader. Men det är inte utan funderingar och huvudbry, och några bett i bröstvårtan. 

Nu det senaste har jag känt allt mer att jag ”måste sluta” mest för att BVC pratar om tre lagade mål mat _hela_ tiden. De där tre lagade målen får mig att känna mig värdelös. Vi löser inte tre lagade mål mat hos oss, Stickan vill inte äta burkmat, han vill gnaga lite på det vi äter, men helst vill han bara få amma, och få lite välling morgon och kväll. När vi är på BVC frågar de om maten, och jag, som tidigt bestämde mig för att inte hymla, inte ljuga, säger som det är: han vill inte äta riktig mat. Vi provar och provar, men han vill inte. 

Barnet som helst bara vill stå upp växer, och lika mycket som han växer, växer mitt dåliga samvete. ”Det vore ju bra praktiskt om han ville äta mat ändå” tänker jag nästan verka dag, och langar upp patten var som helst. Som på torsdagens fotografering för Tidningen Skriva. Eller på parkbänken mitt i löpspåret. Där tampas jag, mellan bröstet och maten, och att då få läsa Elsa Billgrens blogginlägg om att amma länge är inte bara skönt, det är rent ut sagt nödvändigt för samvetet och kvalen. 

I grunden är amningen egoistisk. Jag vill amma Mitt barn. jag vill förse Mitt barn med näring. Jag vill knyta an till Mitt barn. Jag vill trösta Mitt barn. Jag jag jag, mitt mitt mitt. Att flaskmata och därför dela mer på ansvaret är inte bara mer jämställt, utan mindre egoistiskt. Jag komma på mig själv med att rättfärdiga mitt ammande med att jag behövde ammandet för chocken av att få ett sånt litet barn i en tid då barnet inte skulle kommit. Och det stämmer ju. Men det är inte heller någonting som egentligen behöver rättfärdigas. Lika lite som den fortsatta amningen behöver rättfärdigas. Men samtidigt hör jag hur andra mammor säger att de också fortfarande ammar med mer än ett uns skam i rösten, vi går alla ner i tonläge och volym när vi erkänner att tio månader efter barnets födelse är vi fortfarande ammande mammor. Vi berättar hur BVC tjatar om fast föda. För efter BVC’s genomgående tjat av vikten avamning, efter dagar och nätter av kämp och slit för att få amningen att fungera, så ska vi inte längre fortsätta. Som en av de andra mammorna sa, lite tystare såklart, nu när det väl börjat fungera och de slutat tjata om att jag ska amma tjatar de om att jag måste sluta.    

Jag försöker tänka att, Little Britain-sketchen till trots, finns det otroligt få vuxna män som (enbart) livnär sig på bröstmjölk och amning. Det är som med barn som sent blir stadiga i nacken, inte många vuxna saknar total stabilitet i nacken, nej, det kommer när det kommer. 

Och fram tills dess är det väl bara att framför allt jobba på det dåliga samvetet, för det blir ingen unge mätt av.
PS! Jag vet att stigmat kring att inte amma är hemskt stort, och jag tror att varje familj gör det bästa för dem. Och att ingen, ingen, därför ska lägga sig i deras val av matningsmetod. 

VEGAN SUNDAY

Så! Klockan är inte ens 18, så än har du, du moderna kosmopolit, väl inte ätit än! 

I såna fall får du dagens recept nu, eller så spar du dig och lagar det imorgon! Lyx en måndag är aldrig fel.

Just den här passar in på mitt sedvanliga vi-tager-vad-vi-haver-tänk, som utspelar sig varje dag när jag öppnar kylskåpet. Menyer och veckohandlingar med färdiga rätter är ingenting vi nyttjar i det här hushållet, men försöker ändå maximera våra inköp i godhets- och hållbarhetsnivå.

Aldrig kött är nummer 1 på listan och det hålls alltid, ibland fisk, och mer sällan mjölkprodukter.

Så, dags för receptet!


Du steker i rapsolja, så klart!

En Squash, fyra eller kanske sex selleri-stänger, en rödlök, en morot. I med kryddor, jag använder Urtekrams ekologiska italienska mix, den är god. Och en grönsaksbuljong. 

Du steker självklart härligheterna i ordningen:

Lök

Squash

Morot

Selleri

I med tre matskedar tomatpuré och en skvätt vatten. Spä ut till valfri konsistens och låt sjuda vidare. Hiva i salt och peppar och lite socker för att väga upp eventuellt sura tomater.

Nu kan det puttra bäst du vill faktiskt, du bestämmer helt själv.

När du är relativt nöjd med konsistensen sätter du på pastavattnet och kokar pasta, precis som vanligt.

När pastan är klar serverar du. Icke veganer kan ha parmesan på, veganer har med fördel lite runt skuren squash över. På bilden har vi både och! 

Åh så gott, ut i köket nu!

HUR KUNDE VI VÄLJA KNÄCKEBRÖD I FIL FRAMFÖR SKOLMATEN?

Det slog mig nu.

Tänk, här fick vi gratis mat i skolan, fem dagar i rad. Råkostsbuffé till det.
Ibland så mycket som Göteburgare, en stor korv skuren i skiva i bröd med mos och ketchup till. En delikatess.
Eller dem himmelska soppan Ängamat.
Och istället bröt vi knäckebröd i filen och slevade i oss. Som om att det vore någon slags efterrätt.
Fiskbullarna som inte slank ner och istället klistrades fast med hjälp av den vita såsen med vitpepparkorn under bordet.

När kryddorna gjorde entré i skolmatsalen blev det plötsligt någon slags förfining av alternativen till råkostbuffén och Göteburgarna.
Då kom (trumvirvel): knäckebröd, lite smör och sen strösslat med grillkrydda. Hade vi tur fanns det lite tunt rivna morötter att ha emellan smöret och grillkryddan.

Tänk, så såg de främsta kulinariska erfarenheterna ut.
Det var väl för härligt va, innan dumplings och sommarrullar och strömmingslucke-tallrikar och taco-vagnar och gourmet-korv gjorde entré i lunchtimmen.
Det var tider det.

SLUTA KOMMENTERA MIN TALLRIK//TACK AFTONBLADET FÖR TRIGGERN

Jag läste Cissi Wallin för någon vecka sen om hur det kommenteras kring mat.
Det gjorde mig illa till mods. Och jag har tänkt på det mycket det senaste. Hur det låter och ser ut när vi äter, hur det kollas, inspekteras, kommenteras.

Jag är som de flesta, tänker på vad jag stoppar i mig.
Känner skuld när jag stoppat i mig för mycket.
Varför skriver jag ”stoppat” i mig förresten?
För att jag ser mig som en korv?
Ja, ibland.
Om jag inte äter för lite, så har jag vääääldigt god aptit.
Jag hade gärna låtit min mat ätas upp utan kommentar.
När jag som vanligt gjorde min lilla kvälls rutin där jag går igenom dagens tidningar hittade jag denna.
Matvanorna som ska hålla mig slank.

Bara det att det inte finns några matvanor på tallriken.
Min matvana blir svält.
Det är inte bara min, tusentals tjejer och killar svälter sig.
Vi behöver inte bli påhejade av en av Sveriges största tidningar.
Vi blir det tillräckligt ändå.

JAJA, BLABLA, DET HÄR KOMMER GÅ BRA

En gång frågade min läkare mig om jag var stressad, och jag ba: neeeej neeej, herregud, så klart inte!

Men ja, nu sitte rjag här med min hemmahackade sallad, skriver något jag inte riktigt vet vad det är och tänker: planera bröllop samt starta företag och ha en hundvalp och två fåglar och villa yoga och jogga ibland, men guuuu klart jag hinner det.
4-bildsserie 2013-06-12 kl. 11.42 #2 4-bildsserie 2013-06-12 kl. 11.42 #3 4-bildsserie 2013-06-12 kl. 11.42 #4 4-bildsserie 2013-06-12 kl. 11.42 4-bildsserie 2013-06-12 kl. 11.43 #4 4-bildsserie 2013-06-12 kl. 11.43 Bild 2013-06-12 kl. 11.42 #2 Bild 2013-06-12 kl. 11.42