OM TRYGGHET

Jag har behandlat det innan, att jag är en harig en. Hispig och lättskrämd. Jag oroar mig över cyklarna på baksidan, bilen om den är olåst, ljusstakarna på glasverandan. Kanske ligger det en mördare under sängen ändå? Och är det inte så att dörren till kattvinden var stängd förut, innan jag gick på toaletten?

När vi köpte hus vägrade jag prata om tryggheten. Eller otryggheten. Jag vägrade lufta att jag nog var rädd ändå. Och när vi väl flyttade in i radhuset på det trafikerade gatan inbillade jag mig att just trafiken skulle få mig lugn och trygg. Där kunde ju ingenting hända, för där reste, promenerade och färdades ju så många människor. Men likväl larmade jag i panik via larm-appen om nätterna. Jag tittade snabbt under sängen, för snabbt måste det gå, ligger det en mördare där under gäller det ju att få ett försprång. Och upp för trapporna sprang jag, även bärandes på ett fem-sex-åtta kilo tungt barn. Här skulle ingen hinna i fatt mig.

Men så flyttade vi till Ekebo, detta vinda, lite dragiga hus där möss visst trivs extra bra. Där vi flera gånger glömt nyckeln i låset och där tomten gränsar mot en skogsdunge. Men trots det: ett lugn. En trygghet.

Den glädjer mig något ofantligt den här tryggheten, för det innebär ju att jag kan föra den vidare. Till Styrbjörn och till Torsten. För trygga barn är det bästa vi kan få. Kavata och modiga. Även om det är med hjärtat i halsgropen jag ser att Stickan ibland studsar runt på fikets uteservering, bestiger trappor, berg och stenar, är det precis det som han måste få göra.

Och när jag bara måste titta efter mördare under sängen, ja då låtsats jag helt enkelt som att jag letar efter något.

EN LILLEBROR

En lillebror som gjorde så självklart entré på dagen åtta år efter att hans föräldrar träffats, kyssts och praktiskt taget bestämt sig för vara dra, och lika självklart blev en storebror till.

En storebror som plötsligt bryr sig om att ”bebis Nappis borta” och ”läsa bebis tining”.

Och dessutom springer jättefort med vagnen trots att den är ”tyng tyng”.

Styrbjörn & Torsten, bröderna på Ekebo.

HEJ VECKA 40!//VÅR TID ÄR NU

Okej, nu var det här visserligen förra veckan, men vad gör det när allt kommer omkring. Magen är om möjligt ännu större, renoverings- och tvättlappar är inte mindre det heller. Jag har skippat att boa tror jag. Bäddat en säng, bakat miljoner bullar, men annat mest ingenting. Jag förstår verkligen alla som pratar om hur svårt det är att få tid till nummer två när nummer ett hela tiden finns där med sitt prat, mummel, nynnande och samtidigt så lilla uppenbarelse.

För även om jag ibland känner mig ofärdig vill jag bara få vara med Stickan. Snusa i hans nacke, smörja in hans armar, hålla om hans axlar, bära på honom. Vår sista tid bara vi.

Så samtidigt som jag fick smått panik när min barnmorska Frida sa att vi skulle planera in besök fram till 24 april för att då prata om en eventuell igångsättning på valborg så skulle det ju också ge oss lite mer tid här hemma, tid att lägga fler pussel, lära oss fler bokstäver, fler ord och framför allt bara vara. Kasta lite grus på grusgången, gräva lite i landet, vattna några fler krukor tills parketten krullar sig. Ungefär så.

Vår tid är nu.

SYSKONLIVET

Det har alltid varit en självklarhet det här med syskon för oss. Att Styrbjörn inte ska vara enda barnet har liksom inte ens varit någonting att prata om. För oss. Att det sen skulle gå vägen så snabbt som det gjorde och att det nu ska sluta bra är ju verkligen ingenting som vi ska eller kan ta för givet.

Och vad som har varit så himla skönt är också att så få frågat. Föräldrar som inte velat anta att syskon ska komma, vänner som förstått att Stickans ankomst var nog så turbulent att en graviditet och ett barn kunde varit nog.

Men för oss har det liksom alltid varit klart att det skulle finnas fler än Styrbjörn. (Hur många fler är vi väldigt oense om) Men trots det är det verkligen en föreberedelsetid nu. Jag är så glad att en graviditet (i vanliga fall) är så lång som den är, för det finns så otroligt många fler tankar i mitt huvud den här gången än sist. Glädjen över att vänta sitt första barn tog liksom bort mycket av mina funderingar och huvudbryn sist. Dessutom tog all dramatik under graviditeten också bort mycket av de själsliga funderingarna, de ersattes istället med en mer fysisk oro.

Det här gången finns det mängder av saker att oroa sig över. Uteblivna sparkar, oro, ett syskon som ska ha uppmärksamhet, en Stickan som ska få lika mycket tid.

Men det kanske är precis så det ska vara, inte en enda jag pratat med säger att de aldrig oroade sig för att kärleken inte skulle räcka, utan det verkar helt enkelt vara en helt vanlig oro när ett ska bli två.

OM DETTA SKULLE VI BERÄTTA

Den senaste tiden, kanske åren, har jag glidit längre och längre från det politiska.

Jag använde allt mitt kapital på Djungeltrumman för att kunna lyfta sidor som annars inte syntes. Papperslösa, ensamkommande, annanspråktalande, mot rasiater, mot nazister. Men allt mer har jag ändå glidit in i en bekvämare roll. I och med att mitt eget liv blivit bättre, skönare, mer välordnat har jag också ibland inte orkat slåss för olikheter, mot felaktigheter, för allas rätt.

Det är hiskeligt bekvämt att om kvällarna låsa sin dörr till sitt hus, lägga sig under det varma täcket och mest tänka på keramik, inredning och byggnadsvård.

Men när det kablas ut bilder på hur barn blir fråntagna sina föräldrar går det inte längre. Allt jag byggt upp, allt jag valt att inte kommentera, reagera mot, det faller.

Jag ser framför mig bilden jag burit på näthinnan sen våren 2003. I 15 år har jag burit med mig den, varje dag. Som en påminnelse över att det aldrig får ske igen. En påminnelse om vårt gemensamma ansvar att inte glömma, inte förringa, alltid minnas och aldrig acceptera liknande.

Alla skor i Auschwitz. Det var där det brast 2003. Hur alla skor förlorat sina ägare. Tagits ifrån, kastats, men än dock sparats, som en triumf.

Bilderna på Aktuellt påminner om det här. Inte bara inhängnaden, staketet, utan också skorna.

Vi som aldrig fick glömma. Vi som skulle förmå oss att berätta om detta.

På min näthinna har de etsats sig fast. Alla tomma skor. Alla nötta, använda skor som burits av någon. Av människor, individer, personer. Farmödrar, morfäder, pappor, mammor och barn.

Då andra barn.

Idag andras barn.

Klockan 21:05 idag brister det för mig. Jag gråter i soffan. När jag ställer undan de små skorna i hallen bränner tårarna bakom ögonlocken. Hur kan de med. Hur kan någon vara så historielös.

Jag pussar Styrbjörn extra länge, lyfter över honom till vår säng i natt. I alla fall ett barn som i natt inte behöver sova utan sina föräldrar.

Vad skulle jag göra om någon skulle ta honom ifrån mig?

Vem skulle jag vara?

En gång mamma, alltid mamma.

När jag blundar ser jag skorna framför ögonen, gamla, nötta, men också nya, lika färgglada som Styrbjörns, men på ett golv i Texas.

VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA? 

Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning. 

Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit. 

Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.

Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor. 

Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.

Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.

Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.

Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.

JAG ÄLSKAR FORTFARANDE ATT AMMA

Det är inte ofta jag skriver för att click-baita, men så hittade jag att t av mina fem mest lästa inlägg handlade om stigmat amning, så jag tänkte, vad sjutton, det är väl bara att skriva lite till. Eftersom jag börjat jobba har ju också amningssituationen förändrats.

När jag började räkna ner på riktigt tills dagen då det var dags att börja jobba var det som att Stickan förstod, plötsligt skulle hans mamma inte vara hemma och då inte heller hans bröst. För där är vi. Att de mer eller mindre är hans. Men hur som, de där sista dagarna hemma gjorde han ingenting annat. Det var huvudet i urringningen så fort vi satt still, att han dessutom själv kan lyfta eller dra ner min tröja har inte gjort det lättare direkt. Han stod i duschen när jag tvålade in honom och likt en kalv skulle han amma.


Och mitt i alla dessa ensamma funderingar hittar jag återigen till Elsa Billgren, inte så konstigt kanske då våra barn är födda ganska samtidigt, och tydligen ammar de också. För att de inte vill sluta. Och just det får mig att fundera: varför är det så jäklar krångligt det här? Och det slår mig, efter ett tags funderande att det med största sannolikhet beror på att alla lägger sig i så.
Att mammor/mormördrar liksom tänker att det är helt okej att säga att ”ja, men nu är det väl ändå dags att släppa mamma fri” eller att gäster och bekanta storögt frågar ”ammar du fortfarande?” eller de härliga som ba ”åååh jag ammade tills mitt bar var tre”. Valet att amma offentligt har självklart öppnat upp ett gäng dörrar till de här diskussionerna, de flesta verkar tänka: gör hon det, får hon prata om det. Men det är samtidigt så konstigt för inte tudan pratar någon om näspetning, skrevklining eller höga kroppsljud bara för att någon gör det. Nej det förpassas till saker-vi-är-tysta-om-facket. Varför kan det inte vara så med amning? Varför måste både Elsa och jag känna att vi drar oss för amningen av rädsla av vad andra ska säga? Jag kan verkligen dra mig för att amma, men ska jag göra det får det ju vara av anledningar som att jag inte vill, jag orkar inte, pattarna bara gör ont, eller att jag helt enkelt har fått nog.

Jag blir liksom så otroligt provocerad av att andra känner att det är okej att diskutera, först hetsas mammor till att amma av BVC, sen är det plötsligt tvärtom ät mat! tre mål om dagen! sluta amma! sluta nattamma! ge inte flaskan! låt honom skrika! Allt jag vill är att få ett lugnt och stabilt barn, ett trygg individ som vet att båda hans föräldrar, och några till runt omkring alltid kommer att finnas där. Att vi kommer göra allt vi kan för att allt ska bli så bra som möjligt. Om det då blir att amma lite innan läggning, vem tusan är någon annan än vi att lägga sig i?