FRÅN HANDDUK TILL VALFRITT DJUR


Veckans stick-projekt har fått ta paus här, eftersom jag inge stickar så mycket, jag syr visserligen inte så mycket heller just nu, men när jag plötsligt insåg att linnehanddukar inte verkar kännas så himla skönt mot babymjukt skinn kom jag på att de grå handdukar vi haft liggande hemma och mest lånar ut till gäster kan bli en himla bra och söt badcape. 

Sagt och gjort:

Klipp en kvadrat av en handduk. 

Vik den råa kanten dubbelt och sicksacka kanten.

Klipp en trekant av det kvarvarande tyget. Vik den råa kanten dubbelt och sicksacka kanten här också!

Klipp valfria öron ur resten av resterna av handduken. Klipp dubbla! 

Fodra öronen med ett konstrasterande tyg. Sy ihop öronen räta mot räta. 

Nåla öron och trekant mot ett av hörnen och sy!

Fäst sömmarna och så är kalaset färdigt.
Hela konkarongen tillverkas med fördel av gamla handdukar och lite stuvbitar. 

DAGEN D

Jag hittade min almanacka i källaren. Allt som har med tid och rum och planering har fått stryka på foten sen Styrbjörn kom. Och almanackan hade hamnat i källaren. Jag har ingen aning om dagarna utan räknar bara utifrån när han föddes och när Love ska gå tillbaka till jobbet, vilket visade sig vara nästa vecka, jag blir som min mamma som fascineras över hur fort tiden gått. Det känns evighetslångt sen nionde augusti, men det är det inte.

När jag väl lokaliserat mig i tidsrymden inser jag att idag skulle han kommit, om han varit framme på planerat datum.

emerentia_bf

Istället är han över sex veckor. Och mår nog som bebisar mår mest. Somnar ibland bara till pianokonsert och vill helst äta hela tiden.
Men jag undrar när oron ska lägga sig. När jag ska sluta rycka undan filten för att få se andetagen. Det verkar inte som att baby bluesen tog mig, kanske blev det en alldeles för chockartad start, där överlevnadsinstinkten var det som fick ta över och inte funderingarna. Eller så är det tack vare det fantastiska stödet vi fick på sjukhuset. En enda sjuksköterska kan jag klaga lite på, alla andra var fantastiska, från överläkaren till förlossningsläkaren, barnsjuksköterskorna och undersköterskorna på Neonatal. Skrattade, skojade och brydde sig, trots överbeläggning, dåliga resurser och superstress. Där låg jag och kände mig som en prinsessa, bortsett från min uppskurna mage, kateter och oförmåga att röra mig. Men oron finns där ändå, kanske försvinner den aldrig, kanske är det just det här som är föräldraskap. Att alltid oroa sig.

ETT LIV

Sen jag kom ut som amningsaktivist har jah inte gjort så mycket förutom att amma. Och äta lördagsmiddag med fyra barn och sju vuxna. Det var det härligaste jag gjort hittills i mitt mamma-liv. 

Men i övrigt har det sett ut såhär:

Promenader i Skatås med lös hund och sportklädd man (tvingade honom att inte springa pga harig) 

Ett besök hos min mormor, åldersskillnaden på 93 år överbryggades direkt.

Musikutforskande. Vi har spelat live-konserter på pianot stup i kvarten för lite sömn, och sen kom Love på att det fanns lite pianokonserter på vinyl i källaren och då öppnades en ny värld för oss. 

Tid på landet, bland granit och ljung. Och bärsele-premiär! 

Och en loppad korg perfekt för tupplurar och nattsömn.

PLÖTSLIGT AMNINGSAKTIVIST

Efter att nu varit mamma en månad har jag redan hunnit med sura blickar när jag kommit dragande på min vagn när utrymmet varit något smalt, men också hunnit inse att jag är en amningsaktivist. Inget utrymme är fel för att amma. Något alla i min omgivning bara fått lära sig. På släktmiddagen, i busskuren, i motionsspåret, på gatan. Funkar det så funkar det och det viktiga för mig är att ingen annan än jag (och Styrbjörn då) är den som begränsar hans matintag. 

Har även provat att pumpa gående genom allén samt i pausen utanför operan. Det har också fungerat. Generellt fungerar brösten som sämst hemma, när Styrbjörn gråter, då sprutar de och jag behöver uppsöka handfat eller linda överkroppen med en handduk eller tre.

Så, här är mina topp 4 amningar hittills: 

Ute på gatan i stan. Lite jobbig premiär, men fick beröm för söt bebis av gullig undersköterska : 7 poäng! 

I Pias butik, go stol, men jobbigt pga kunder trodde att jag fortfarande jobbade där och blev lite obekväma. 5 poäng.

I vår bil stående i Majorna när Love köpte pianopall. Lite meckigt med bältet (varför tog jag ej av det?!) och jobbigt att byta blöja efteråt. 3 poäng.

I busskuren på Sanktsigfridsplan. Det här var toppen, bra klänning (ett lån) och lugnt och varmt trots den sena timmen. Hann precis klart tills vagnen kom=bonus. Hade varit 10 poäng om det inte vore för den något obekväma sittplatsen. Nu blir det en 9a.

Släktmiddagen är inte förevigad och den var mest krånglig. Dock är Styrbjörn lika nöjd oavsett var vi är och avslutar alltid ett matpass med den här posen:

PÅ PAUS

Efter några veckors paus här och i livet börjar jag efter att idag ha varit ute på en halvrask promenad i Skatås känna att jag är tillbaka.

Att få barn sju veckor tidigt har varit en pärs. Omtumlande och stressigt, oroligt och ångestdrypande. 

Vi fick stanna på neonatalavdelningen ett tag, har varit inskrivna i hemsjukvården sen dess och försökt komma underfund med både Styrbjörns liv och vårt nya.

Mitt i allt förlorar våra vänner sitt barn och vi fastnar i en oro vi aldrig känt på innan. Vi tittar så att han andas varje minut. Skrämmer honom ibland bara för att se honom rycka till och drar ibland bort hans filt av samma anledning. Det känns som om att vi kämpar mot klockan. Rädslan över att han skulle dö i magen har ersatts med en skräck att han ska dö utanför. Kanske är det bara så här det är att vara förälder tänker vi. Eller så är det någonting annat, övermänskligt.

Men Styrbjörn är stark och mår bra, det är bara mamman det är fel på. Redan på sjukhuset fick jag skrivas in igen och få dropp med vätska, jag var så uttorkad att jag rörde mig långsamt. Och när jag kom hem lyckades jag med att få inflammation både i snittet och i kroppen min. 

Ibland går jag runt på paus och bara väntar på att någonting mer dåligt ska hända. Kuratorn på Östras ord ”försök att njuta” ekar i huvudet, min mamma påminner oss om att lukta på honom. Och det gör vi nu när alla slangar och sladdar är borta och han inte längre luktar plast och sjukhus.

Imorgon skrivs vi ut från sjukvården. Då börjar livet på riktigt och Styrbjörn blir 37 veckor (4 ute i världen) och ansvaret ligger helt på oss. Det är svindlande. Han är vår. Och han lever. Nu ska vi lukta och njuta.

NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT

Vi diskuterar inte ekologiskt så mycket hemma. Vi köper det bara. Gurka, tomater, paprika (lite svårhittat ibland). När det kommer till bebisen har vi köpt det mesta begagnat, jag har stickat av gamla garner från myrornas, och i de flesta plaggen står det ”organic cotton” vilket ju känns extra bra, de är inte bara urtvättade de är också ekologiska i grunden. Summasumarum har vi nog maximalt 8 plagg som är nyinköpta. Jag har läst och inspirerats av Emma Elwin (som ibland ger mig lite väl mycket köp-begär för att vara en bra hållbar inspiration dock) och blev gruvligt besviken när vi inte kunde beställa den giftfria vagn då den inte längre såldes i Sverige (jag jagade återförsäljaren i veckor, mailade, ringde, smsade) men hon har ändå gjort att jag inte lockats till nyköp, utan orkat stanna på min inslagna väg: köp använt, ärv, sy själv.

Men så kommer vi till gosedjuret. Det är nästan det enda som finns kvar på vår lista över saker vi känner att vi behöver. Jag har sytt den här grisen som just nu inte har något namn, det är ju svårt att döpa gosedjuren innan ägaren har något att säga till om. Det får helt enkelt bli en namngivningsceremoni lite senare.
Emerentia_Gris
Men nu när BB-väskan skulle börja planeras (jag packar den inte pga tänker att jag då kommer (som Love konstant skämtar med all sjukhuspersonal om) föda i november) insåg jag att Grisen är otroligt stor. Grisen är i ungefär samma storlek som barnet kommer vara när hen kommer (om hen nu inte kommer i november det vill säga). Så då började jakten på ett ekologiskt, giftfritt gosedjur.
Och se så mycket fint vi hittade:
noshorning12

anka_3

fagel_2
Förlåt alla som kanske köpte de här gosedjuren redan. Men det är det tråkigaste jag sett. Jag vill ha en ullig-gullig björn eller kanin eller får eller gris eller någonting annat som liksom känns lite mysigt. Och då kommer vi till det trista med ekologiskt. För ibland blir det inte riktigt lika bra. Det är som om att alla pengar går till produktionen och designen kommer liksom på efterkälken, den glöms nästan bort. Jag kämpar ivrigt emot min mamma om att eko-kläder måste vara växtfärgade stora linnesjok, men ibland falerar det när jag ser gosedjur som den där rutiga noshörningen där uppe. Då får hon rätt. Och det gör lika ont i hjärtat då som det smakar illa i munnen när en öppnar de ekologiska torkade aprikoserna och de är alldeles bruna och fula (i jämförelse med de konventionellt odlade besprutade väldigt aprikosfärgade och fina) och sen inte smakar så gott heller. Åh, då kan jag känna hur alla mina argument bara faller.
Men tittar vi vidare hittar vi detta:
18440000_default
HUR gulligt som helst. På precis alla plan, ekologisk bomull, bra stoppning, mjukt och ulligt. Förutom prislappen. 465 kronor.
Och jo, ja vi kan visserligen ta beslutet att vi köper ett gosedjur för 465 kronor och sen inte så många mer, då får det vara bra med grisen, björnen och räv-skallran vi redan köpt. Och sen inget mer. Och det är ju självklart ett hållbarhetstänk i bara just den lite mer minimala konsumtionen, den avvägda och planerade konsumtionen. Och vi som familj har råd, om vi avstår från en öl och en middag ute, att köpa den här på studs. Men! Men! MEN! Det stör mig. Det stör mig att en ekologisk nalle kostar 465 kronor, för det för att det inte är tillgängligt för alla, och det borde det.
Så jag beställer hem den här nallen och förbannar den. Och hoppas att den ALDRIG kommer bort någonsin, för när jag hör om andras strategier om att köpa 10 likadana apor från IKEA känner jag att det ju är otroligt smart, men också ohållbart. Fast smart. Men ohållbart. Men smart. Ja, ni fattar. Jag tror aldrig att jag ställts inför ansvaret praktisk VS hållbarhetsprinciper lika mycket som nu. Det är definitivt ställt på sin spets.