NÄR TALANG OCH PERSONLIGHET INTE ÄR KVINNLIGT

Det finns ett gäng yrken som förpassas män.
De flesta yrken förpassas män.

Inte nog med att det är färre kvinnor inom många yrken, avbildas de än mer sällan i många yrken. Fotografer är män. Musiker är män. DJ:s är män. Journalister är män.
När bara män ses och hörs i en yrkesgrupp är det inte bara ett helvete för framtiden, det är också en nedervärdering av de kvinnor som jobbar med yrket i dagsläget.
Att kvinnor aldrig hörs, ses eller talas med gör att jobbet inte känns värdigt.

När unga tjejer aldrig får förebilder stängs dörrar.

Därför blir jag jublande glad när jag hör att reklambyrån DDB Stockholm ska anställa tjejer.
När jag gick på Berghs och tänkte bli copy hade vi färre kvinnliga föreläsare på två år än vad vi flesta har fingrar på högerhanden.
När Guldäggsgalan 2014 summeras säger KOMM:s ordförande Jessica Bjurström att vi måste putta upp tjejerna på scen.
Hon har rätt.

Det är nästan uteslutande män som vinner reklampriser i Sverige. Det är nästan uteslutande män som snackar reklam i Sverige. Det verkar bara vara män som gör reklam i Sverige.
Men vi kvinnor då? De som fortfarande jobbar? De som slutat? De som gör någonting annat? De som kände att det inte var någonting för dem?

Varför har de slutat? Varför gör de någonting annat? Och varför var det ingenting för dem?

När DDB stockholm letar kvinnor blir jag jublande glad.
Sen läser jag var VD:n Jerker Fagerström säger.
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.08.08
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.13.05
”Vi är alltid på jakt efter de bästa talangerna, och personligheten är alltid avgörande. Men nu vill vi även att fler kvinnor jobbar hos oss…”

Där har vi problemet. Medan mina fellow mans-reklamare alltid kunnat vara sköna snubben, reklamaren med halsduk inne, reklamaren som kommit på crazy-idéer om att byta namn på chokladkakor, eller kanske, ja, vad vet jag? Nåt annat.
Så har jag känt mig tvungen att vara duktiga flickan. Aldrig ta för mycket plats. Alltid avväga hur jag säger, vad jag gör, vem som tittar. Fått höra att personligheten är för stor för att rymmas bland de andra. Trots att kompetensen är hög.
Sett hur kapabla kvinnor gått från att känna att de kan förändra världen till att skriva resebroschyrer åt kommunen.
Sett hur kvinnor går ner i tid, byter jobb, går över till kundsidan, slutar göra reklam.

De har säkert inte lika stor eller härlig personlighet. Säkert inte heller samma talang.
Då är det ju skönt att män som Jerker Fagerström finns. Som kan tänka sig att anställa dem ändå.

PS. Slump i rekrytering existerar inte.

DET FINNS EN FÖRSTA GÅNG FÖR ALLT

Åh efter mitt möte med SVT igår gick jag till arbetsförmedlingen. Jag har alltid varit rädd för arbetsförmedlingen. Eller i alla fall sen jag såg deras ergonomiska datamusar i något inslag på TV en gång för längesen. Jag bara orkar inte har jag känt. Och ”det har ju alltid löst sig” men så sitter jag där och får höra ena visan efter den andra om att det är bra att vara inskriven, om inte annat för statistiken.
Så jag skriver in mig, men det går inte riktigt, jag känner mig dum och bortgjord och jag tänker på annat. Boken jag gärna läser istället. Boken jag gärna skriver på istället.
Jag tänker att jag måste prata med Cecilia på Rabén igen, jag måste ta tag i saker, jag måste göra annat än att dricka kaffe, läsa och springa någon kilometer då och då.
Jag måste göra något som ger mig något för framtiden.
Och då plötsligt kommer ett SMS om att jag ska ta min reklammapp under armen och komma förbi LBi klockan 15. Så nu sitter jag här hemma, i soffan, men solen in genom fönstret och andas på det där sättet mindfullness-appen lärt mig.
Jag har lagt in mitt diplom från Berghs i min mapp för första gången sen jag gick ut 2010 och jag tänker att det kanske kan funka att jobba med reklam igen, jag vill ju, men jag vet inte om jag vågar.
Men vi försöker. Jag försöker. Min hjärna och jag ger det ett försök.
Så ser jag att Ulrika Good också söker copyjobb, och hon är gammal och vis och har jobbat i kanske 100 år. Vem är jag i jämförelse med alla dessa smarta, egentligen? Men det är väl bara att bita ihop. Och andas på detta new-ageiga-sätt och ba vara.

DET PERSONLIGA BREVET//PERSONLIG MEN ALDRIG PRIVAT

Personlig, men inte privat.
Det är så krångligt det där. Hur gör en egentligen det? Hur går det att vara personlig, men inte privat.
Jag har alltid pratat för mycket. Alltid fört handen till munnen för sent när jag insett att jag sagt något jag kanske egentligen inte borde sagt. Inte för att det varit en hemlighet jag yppat, utan för att jag liksom svikit mig själv. Mitt eget förtroende.
Det handlar om någon gräns. En gräns som varken jag eller andra bör gå över, men som jag ändå korsar varje dag.
Säga för mycket.
När jag gick i skolan lovade jag mig varje kväll att vara tystare. Att sitta tystare. Att inte öppna munnen. Dagen efter i skolbänken såg jag hur min egen hand sträcktes längre och längre, ivrigare och ivrigare om det ljudisolerade skoltaket på Skårsskolan. Samma sak några år efter på Böskolan, sen på Schillerska, senare på Universitetet och Berghs. I slutet hade jag slutat räcka upp handen. Jag pratade bara rakt ut. Som om att det vore min rättighet. Och någonstans min skyldighet. Jag kände att jag behövde berätta för andra om hur saker och ting var. Jag behövde ge en vidare bild. Behövde rätta lärare eller komma med ytterligare ett perspektiv. Jag behövde glänsa och visa att jag, jag kan.
Om kvällarna. Alltid samma löfte: i morgon ska jag vara tyst. Eller i alla fall tystare.
Dagen efter: samma sak. Prat och handuppräckning. Rättelser och utsvävande svar.
Jag kan fläka ut hela mitt liv, eller hela fantasier till främmande taxichaufförer. Men jag kan inte prata om riktiga saker med de som betyder mest.
Jag skriver hellre och pratar på. Så mycket som möjligt. Om det som inte spelar någon roll för mig, men kanske för andra. För att få reaktioner.
Och kanske inte alltid provocera, utan snarare gillande.
Jag pratar för att jag vill att du ska tycka om mig.
Jag berättar personliga saker för att du ska gilla mig.
Jag går över den privata gränsen, för att du ska känna förtroende.
Men sen efteråt. På väg hem, då bannar jag alltid mig själv för att jag pratat så mycket. För att jag sagt så mycket och tänkt efter så lite.
Personlig och alltid privat.
Imorgon ska jag prata mindre.
Det lovar jag mig.

HÄR FIRAS INTE ETT SKIT FAKTISKT

Men jag tänker lite på det, som vanligt kan vi säga. Och så pratar vi om det, vid frukostbordet bland annat. Och så minns jag, för plötsligt dyker Jessica Bjurströms ansikte upp och det gillar jag ju, lite som en kompis. Vi pratade om just det där en gång, jämställdheten i reklambranschen. Jag hade förfasats över hur få kvinnliga föreläsare vi hade haft på Berghs. Jag tror det var ungefär fyra styckna, varav de flesta var i designhistoria eller rent av för att prata om sex i reklam. Det var lite olustigt kände jag. Så vi pratade om det. Och om hur Berghs reagerade. De tyckte det var bra att någon påpekade det, och tyckte att jag kunde sätta ihop en dag med bara kvinnor. Jag anordnade också en mappvisningspepps-dag, men den kunde Berghs inte ställa upp på, eftersom bara tjejer var välkomna. Det blir så lätt så. Att det går att ställa upp på att föreläsare och kursansvariga alltid har snopp, men att när tjejer ska lyftas fram lite mer än vanligt, då blir det farligt. Tråkigt tycker jag. Men jag hoppas att Berghs såg den här.
Vi firar inte Internationella Kvinnodagen idag. Vi samtalar och tänker. Tänker jag i alla fall.

EMERENTIA OM TONALITET OCH EN ÖVNING

Så, nu lite om: reklam!
Jag tänker att jag ska skriva lite mer om att skriva, mest för att det är skönt+ att det kanske positionerar mig själv och mitt eget varumärke (vi har ju pratat om det innan kompisar, ni minns väl?).

Så, tonalitet, eller tone of voice som de som är lite häftigare säger, jag säger hellre tonalitet, jag tycker det låter finare, och det passar mina, nästan alltid, svenska kunder bättre.
I alla fall, tonalitet. Jag har ju redan gjort något slags anslag i tonen här, det är ganska pratigt och jag valde tonalitet istället för tone of voice, det slår an tonen. Jag väljer svenska istället för engelska, jag skulle säga att jag väljer att låta hemtrevlig istället för business-proffsig. De första ordet i en mening eller stycke kan ibland slå an en massa, hur en skriver hej i ett mail, vilken synonym använder du? I förra veckan satt jag och skrev tonalitets riktlinjer för några kunder och just inledningen är så förbenat viktig! Hej, hallå, morsning korsning! eller God dag, ger ju helt olika känslor. Från standard tråkigt/vanligt/bekvämt till morsning korsning!-hälsningen som ju låter helt galet positiv och nästan lite väl mycket scouterna.
Jag enades med mig själv om ett standard >hej<, dels för att inte chocka kunden, men inte heller skänka själva produkten några oanade färdigheter. Att inleda med morsning korsning! Hade antagligen gett produkten egenskaper liknande MacGyver eller Hajk-gubben. Tjabba tjena kändes inte heller som det smartaste i det läget min kund var.
Orden säger så mycket om vem eller vad det är du säljer, eller köper, eller vill vara. Att byta kompis mot vän eller kamrat ger något och att konsekvent använda sig av stajl och sajt istället för style och site, ger något annat.
Och ja, det känns ibland löjligt att skriva ner femton olika versioner på ordet >hej<, men ibland är det nödvändigt, och det är precis lika viktigt som AD:ns val av manér och känsla. De hänger liksom ihop. (Vilket kanske låter självklart, men det är nog innan du anar hur ofta du själv tänker >ahmen, välj bara en färg!< eller får höra >skriv ba nåt<)
Det om det känner jag, jag tror att ni fattat och att jag fått skriva av mig. Det är helt enkelt viktigt att väga orden, att välja rätt och tänka igenom. Kanske bara skriva från hjärtat, som ju visserligen är tusan så svårt, men ändå. Eller så är det att skriva ur hjärnan, oavsett vad, se till så att det passar.

Nu till övningen. Tillsammans med Gottfried som är lärare på Berghs satte jag ihop den här en gång för ungefär ett år sen. Det är ganska enkelt, men lite roligt test på sinnesstämning och påverkan.
Välj en skiva med cirkus tio spår. (Jag valde Eric Enokssons Farväl Falkenberg-album)
Nu ska du sätta dig ner med pennan eller datorn (viktigaste här är att du tar det som är mest bekvämt. Jag valde datorn)
Antingen lyssnar du i hörlurar (det föredrar jag) eller så har du bra högtalare, men inget annat runt dig om stör.
Och i samma sekund som du sätter på skivan börjar du skriva. Det är helt enkelt nu som du skriver ur hjärtat eller ur hjärnan, jag vill att du skriver hela låten igenom, och när den tar slut, direkt börjar på låt och text två. Och så fortsätter du så tills hela skivan är slut.
Nu har du tio (eller fler om skivan var längre) antagligen rätt olika texter, men som ändå binds samman.
Du får rättstava, men inte ändra, det är viktigt!
Och begrunda. Fundera lite på hur det kändes och hur musiken styrde det du skrev, eller hur hjärnan styrde hur du uppfattade musiken.
Klar!
Mitt exempel hittar du här.
Lycka till!

GE LITE KÄRLEK TILL VÄRLDEN/DUM AV DIG

Nu kommer det över mig igen: kärleken. Anledning: jag var ute i Stockholm första gången igår. Nu kanske ni tänker: du var ute i torsdags med. Jag tänker: ja, men inte på Kåken.

Vad som är så speciellt med Kåken undrar ni nu? Det är väldigt mycket folk där. Och man får en liten chock när man kommer in för att det är så varmt. Och för att det är så mycket folk.

I alla fall. Vi var där igår. Och många många många gånger har jag pratat om Berghs som något ganska tråkigt, för jag passar inte i skolklasser, det gör mig obekväm, jag gillar det inte alls. Men igår var det så roligt för det var så många bra från Berghs att jag blev helt nipprig.

IN I DEN POLITISKA HETLUFTEN

För ett ganska bra tag sedan nu, när det fortfarande var mörkt om kvällarna och eftermiddagarna, fick jag ett mail för intresserade att ställa upp på F!s riksdagslista. Jag tänkte länge och väl över det, någonting fick mig att vilja ta tag i detdär polistika livet igen, det var ju så spännande med nattmanglingar, kaffe sent om nätterna, springa mellan olika rum med olika förslag och byta motioner och punkter med varandra. Jag älskade att stå i talarstolen och övertyga med min ofta ganska taffliga retorik. Så jag tänkte på det, och det fanns ju en del saker som kanske talade för det, engagemanget i frågan. Att det just var en enda fråga. Att jag slapp ta i andra saker som jag inte var intresserad av. Men sen blev det aldrig av. Jag satt kvar och istället listade jag kvinnliga ADs och copys på Rättviseförmedlingen och jag travade in på Berghs kontor och slog näven i bordet för att det skulle bli en förändring.

Det är ju roligt med politik. Det är roligt när saker händer. Det är fantastiskt när allt blir bättre.

Så idag läser jag min gamla kompis Philip Wendahls artikel på Newsmill om huruvida SD är välkomna på Pride eller inte, som vanligt tycker jag att Philip skriver bra, en hel massa gånger har vi olika åsikter, jag säger det till honom ibland, men denhär gången är det med reaktionerna och kommentarerna som intresserar mig. Speciellt denhär:
Snarast är det nog så att de flesta inom Sd är genuint ointresserade av de alltmer aparta HBT-frågor som nu drivs. Varför i hela friden skall de engagera sig i frågor som ”transsexuellas rätt att spara könsceller”? En politisk fråga som ”ombyggnad av ishallen i Gagnef” känns ju i jämförelse som betydligt mer central och är en fråga som säkert berör betydligt fler människor!

Jag kan inte låta bli, men jag kväver ett skratt, för hur i hela fridens namn kan en ishall i Gagnef någon gång i hela världshistorien vara mer intressant än rätten att föra vidare sitt eget DNA? Inte bara för att Gagnef är en väldigt liten ort, med en bra festival, utan för att det faktiskt inte finns någon mänsklig rättighet, eller någon rättighet alls, att spela hockey. Det är ett roligt tidsfördriv.

Och jag tror att frågan kring vilken fråga som berör flest, ishallen eller könscellerna, behöver vi inte ens svara på. Det är ganska självklart tycker jag. Oavsett om Gagnef är trevligt eller inte.