LUCKA 12: 10 BLOGGAR JAG ÄLSKAR

Tio bloggar jag älskar. Oj, jag älskar inte 10 bloggar, men jag läser, njuter och förfasas, kanske inte ens 10 stycken inser jag nu. Sen tidigare har jag berättat om att jag ofta läser Emma Sundh (som jag ju stulit den här misskötta utmaningen av), Emma Elwin, Sandra Hjort, Chez Wood, Elsa Billgren, och Annika Leone, men jag kan kosta på mig att ge er fem ytterligare!

Just nu läser jag Blondinbellas blogg och äcklas lite över hur hon köpt ytterligare en sprillans bil, denna gång en SUV. Det känns så oansvarigt, otroligt miljöovänligt och mest bara obehagligt att vara så ung, så med men ändå så otroligt oinsatt och världsfrånvänd. Och då ska tilläggas att jag faktiskt vänt i frågan om Blondinbella och börjat gilla hennes nya image. Det här förstörde det så att säga. Trots att hon försöker äta mindre kött.

Jag läser Camilla Läckbergs blogg för att få en annan bild av föräldraskapet, de vågar lämna bort sitt barn, de har mat- och sovschema och de flaskmatar. Jag försöker utmana mig själv att inte irriteras över en del av deras val, samtidigt som jag håller med om vissa saker. Om att barn ska få konsekvenser och förstå att allt de gör inte är okej.

Sen brukar jag spara Cecilia Blankens blogg för att få läsa lite mer i en klump, jag skulle nog vilja vara Cecilia, en natt drömde jag att de skulle få barn igen, eller om det var en hund. Hon verkar sannerligen vara väldigt närvarande i mitt liv inser jag nu.

Sandra Beijers blogg läser jag också så där i ett kör, jag sparar och gottar liksom ner mig i hennes liv, vi är ju bekanta sen gammalt och det kan bli lite konstigt att läsa någon som en ändå känner lites blogg, det blir ju som om att jag känner henne sååååå mycket bättre än hon känner mig.

Hej Regina! Agnes blogg läser jag mycket för att vi är i smama situation ungefär, med hus och barn, men mest för att hon är så pysslig och inspirerar mig till att också göra småsaker hemma och verkligen ta mig tid till det.

VAD ÄR EN FEMINIST?//HEJ BLONDINBELLA KOLLA HÄR – VI ÄR MÅNGA OCH OLIKA OCH VISSA KANSKE GILLAR RÖDVIN MEN ANDRA KANSKE INTE DRICKER ALLS!

Här är en:
Och här är en:

Och här är en:

Och här är en:

Och här är en:

Och här är en:

Och här är en:

Och här är två:


Och sist, men inte minst, ett helt gäng:
Skärmavbild 2014-02-11 kl. 16.22.10 Skärmavbild 2014-02-11 kl. 16.22.04

Men glöm inte att Blondinbella tycker:
Skärmavbild 2014-02-11 kl. 16.10.38

Ett gäng vita kränkta medelklasskvinnor? Jag vet inte jag…

KVINNOSJUKDOMAR OCH RABIESFEMINISM

IMG_7813De senaste två dagarna har jag drabbats av två sjukdomar, ingen av dem visste jag att jag bar på. Den enda diagnostiserades av en läkare på gynakuten igår och den andra av Blondinbella på sin blogg.

Jag har både Endometrios och Rabiesfeminism.

Det första gör att mina menssmärtor är outhärdliga, att jag äter starka tabletter, att jag ätit p-piller sen jag var 16, att jag provat tens-apparat och massage, att springa, att gå, att bara ligga. Men ingenting har gjort någon skillnad. Jag har oftast varit sjukskriven en eller två dagar i månaden på grund av att jag inte kunnat gå, att jag inte kunnat stå eller behålla någon mat under mensens första dagar. Det har varit såhär i 9 år. Igår förstod de varför: Endometrios.

Den andra är den sjukdom som drabbat oss som tror på människors lika värde på riktigt. Vi som tror och tycker att tjejer är precis värda lika mycket som killar. Det drabbar oss som ser att världen inte är helt korrekt och schyst och rättvis som den är idag, för tjejer fortfarande våldtas och tystas och få inte utrymme. Det är vi som är rabiesfeministerna.

Men vi kan fläta ihop dessa två, för jag ser ett samband.
Den smärta jag upplever två dagar, minst, varje månad gör att jag inte kan jobba, gör att jag inte kan sova, inte fungera. Den gör så att jag uppsöker läkare efter läkare, proppar i mig narkotikaklassade läkemedel och ökar hormonhöjderna. Det gör att jag i bland inte kan gå/stå/röra mig på grund av forsen blod jag mellan benen som jag försöker säkra upp med både tampong och binda, om det ens hjälper.
Vi pratar om Endometriosen nu, kvinnosjukdomen där inget botemedel arbetats fram, där det bara finns lindringar och där en av bieffekterna verkar vara oönskad barnlöshet.
Du kanske undrar hur Endometriosen hänger ihop med min rabiesfeminism, om de smittade samma väg, eller om det är rabiesfeminismen som gjort att jag har livmodersvävnad som blöder ut i buken?
Nej, det är det ju självklart inte, men däremot ser jag sambandet. Om en man, elle fler män, kanske var 10de, som det är bland oss kvinnor, hade gått runt och burit på Endometrios, inte kunnat jobba, kanske inte kunnat få barn i framtiden, ha extremt ont, ja, då tror jag faktiskt att det funnits andra botemedel än försöken med p-piller och hormon-chocker jag fått. Eller spiralen jag nu ska få sätta in. Spiralen som har så många fördelar, mindre blödning, mindre ont, inga barn. Sprialen som ju faktiskt är ett preventivmedel i första hand.

Om män hade gått runt med detta, hade det inte tagit 5-10 år att få en diagnos, det hade funnits botemedel, OCH lindring. Det hade funnits förståelse och kunskap. Inte en undangömd, bortglömd liten sjukdom som ingen pratar om. Framför allt: de hade nog förstått varifrån den kommer, varför några får den, och några inte. Och 10% av männen hade inte gått runt och haft ont.

Och Blondinbella, tills dess att vi hittat ett botemedel mot Endometriosen har jag gärna Rabiesfeminism, jag tror den kan göra så att jag snabbare blir frisk från den riktiga sjukdomen.

ETT TREDJE OMKLÄDINGSRUM, DET KAN VÄL I ALLA FALL INTE SKADA?

Det finns ju saker som en inte gillar, det kommer det alltid göra.
Själv gillar jag inte choklad och jag gillar inte tubsockar.
Men skadar det mig att andra äter choklad och går i tubsockar?
Nej.
På södra Latin i Stockholm ska de bygga ett tredje omklädningsrum, ett rum för de som inte känner sig bekväma i de andra omklädningsrummet.
Jag tänker igen att jag hade velat gå på Södra Latin när jag gick i gymnasiet, det var inte min dröm bara för att mina kompisar i Stockholm gick där, utan för att jag tyckte att de som gick där, de verkade bli såna fria individer. Starka och egensinniga. Jag avundades dem.
Eftersom jag är i Paris läser jag inte allt, men jag kollar min twitter och jag ser hur Isabella Löwengrip rantar över hen, könsneutrala kläder samt över transor. Jag läser snabbt att hennes kille Odd tänker att det ska börja spelas in porrfilm i omklädningsrummen nu.
Jag hittar artikeln som ligger till grund för deras oro, deras skrik och deras rop på allmänhetens stöd i deras egna tankar och känslor kring det här.
Och ja, jag blir förbannad. Jag blir urbota förbannad. För jag undrar varför de håller på så här, två unga personer med världen framför sig, som inte alls tjänar på att grusa andras framtid.

Det tredje omklädningsrummet är en fantastisk idé. En tillflyktsort för de som kanske inte känner att de passar in, för dem som gymnastiklektionen faktiskt bara var en pina och för dem som kanske hellre byter om med sina vänner, oavsett könstillhörighet.

För gymnastiklektionerna var en pina. Jag vet inte hur de är på Södra Latin, men under mina skolår fanns det ingen lektion där mobbning och trakasserier tillhörde lektionens gång så mycket som unger gympan. Glåpord, hån och mobbning, det funkar under gympan, för det går alltid att skylla på ”spelets gång” på ”sportens sätt” eller på något annat dumt. Att alltid bli sist vald in i ett lag, det är samma som att bli bort vald, och det kan du bli av alla möjliga anledningar. Du kan ha ”fel” namn. Du kan ha ”fel” kropp. Du kan ha ”fel” kön. Du kan vara ”fel” person i ”fel” kropp. Det finns miljoner av anledningar, men en inte så ovanlig är att du inte anses vara sportig, eller passa in. Att du inte är det som förväntas av dig. Du kanske förväntas gilla dans, men är bättre på fotboll, eller tvärtom. Men att bli bortvald i gympan är lika svårt som att bli bortvald någon annanstans. Ibland svårare. Ibland svårare i korta shorts och tighta sportkläder.
Och framför allt: svårare efteråt. När det fortsätter in i omklädningsrummet och det är meningen att vi ska stå där nakna och öppna inför varann. Då kan det faktiskt vara som svårast. Efter en misslyckad fotbollsmatch eller dansgrupp.

Till Odd: du säger att det kommer börja spelas in porrfilm i omklädningsrummet. VÄLKOMMEN TILL VERKLIGHETEN! Så är det, och så har det varit sen länge. Det byggs bås i omklädningsrum idag, för att komma bort från videofilmandet och spridandet av andras nakenhet och kön. När jag var lite stormade killarna omklädningsrummet för att få sig en skymt av snippor och ofärdiga bröst. Och det glad in speglar under dörrarna i försök att få sig en skymt av dessa snippor underifrån.
Det är ingen nyhet.

Till Isabella: vad skadar det dig, med ett extra omklädningsrum. Hur ont gör det i dig? Hur jobbigt tycker du att det verkligen är. Om du känner efter, i din själ, och inte i din hjärna. Hur jobbigt tycker du att det är?
Det kan väl i alla fall inte skada?

SÅNA SOM DU BORDE SKJUTAS

Åh du lilla stycke männska. Så tänkte jag när jag hörde den där frasen första gången.
Ungefär så var frasen i alla fall. Jag tänkte prata lite om kritik. Självkritik och annankritik.

Hur tar du kritik? Jag funderar lite på utviken, kvinnokropparna som ska visas för att visa att vi andra också är normala. Jag hamnar i mitten. Kroppen handlar ju inte om att jag vill se ut som vilken männska som helst på stan. Nej, jag tittar på snygga klänningar som faller snyggt och sitter bra och jag ser mig själv i spegeln och tänker: jaha-det-här-var-väl-inte-så-förbannat-roligt-nej. Ungefär så.

Där var den, självkritiken.

Jag läser en text jag skrivit och minns inte att jag skrivit den, för att den är så bra. Sen läser jag den igen och minns att det var jag som skrivit den och så känns det inte så bra längre.  Men ibland läser jag texter jag skrivit och tänker: fan va grym jag är. Och så ser jag vad andra skrivit om det och så slår jag ifrån mig det. När andra skriver att jag skriver skit slår jag bort det med att de är obildade, puckon eller bara inte har förstått vad smarta jag har menat.

Jag slår aldrig bort mig själv däremot. Jag tillåter mig själv hacka på varje liten punkt, varje liten prick. Är det inte midjan som är för stor är det benen som är för korta. Jag ser hur Egoina berättar om att hennes lår visst går ihop, och jag drar en suck av lättnad att mina inte gör det.

När jag själv berättar för mig om hur jag ser ut lyssnar jag storögt, när någon annan säger att jag är en fitta burrar jag likt undulaten Frans upp mig och skakar av mig det.

Det är underligt. Att min största kritiker är jag själv. Att män som skriver om hur de inte tänker hjälpa mig om jag våldtas på öppen gata får mig att, på sin höjd, fnissa nervöst. Eller att folk som inte gillar mig inte alltid berör mig. Men när jag själv öppnar munnen, då lyssnar jag.

Såna som jag borde skjutas tänker jag.

ATT LEVA SITT LIV GENOM NÅGON ANNAN

Jag gjorde det förut, och igår tänkte jag lite på det, varför jag tänkte på det? För att jag träffade Sandra. Sandra är en av de finaste människorna jag vet. Hon är smart och rolig och hemskt duktig. Vi träffas inte så mycket längre, för vi umgicks när jag var tillsammans med någon. Dendär någon var bästa vän med Sandras Någon, så då blir det ju ofta att man kanske inte ses så mycket mer.

Igår pratade Sandra och jag lite om livet, hon kom från jobbet när jag fortfarande jobbade, vi kramades och hon sa att jag ska tänka att jag själv gjort allting jag går igenom nu. Att jag har mig själv att tacka. Att det jag som skriver så att fingrarna blöder och att det är jag som har gjort så att jag ens har en chans att göra allt jag vill göra. Det känns häftigt. Det känns så häftigt att jag inte vet riktigt vad om jag ska vara ärlig.

Och då tänkte jag på det, hur mycket och hur länge jag levt genom andra. Hur länge jag fått bekräftelse för att jag varit med någon som varit någon. Eller inte varit någon, men det var liksom min mätare på lycka. Att vara med någon.

Därför kändes det ganska häftigt igår att sätta sig på bussen från MarreLarre, ut till Essingen och krypa ner i sängen helt ensam, och känna att det faktiskt är riktigt skönt. Och att det kommer gå bra ändå.

Och vips! en dag så kanske jag träffar någon, någon som jag kommer tycka om alldeles extra, men då vet jag att jag tycker om mig själv också.

Tack mig själv!

(Åh, nu lät jag lite som Blondinbella, men jag bjuder på det känner jag.)