RECENSION 2 x FERRANTE

Först och främst måste jag filosofera lite kring ljudbokens vara eller inte vara. Jag måste erkänna att jag liksom lite föraktat de som sagt att de ”läst” böcker när de i själva verket ”lyssnat” på böckerna. Jag tycker liksom inte riktigt att det är samma sak. Läsning av text ger dig en så mycket större frihet att tolka texten, tonerna, färgerna. Se nya scener, binda ihop dem med din egen värld och föreställning. Med ljudböcker spelar uppläsarens ton och tryck så stor roll att en del av den där tolkningsmöjligheten försvinner.

Jag är därför lite ledsen att jag inte läst Ferrantes romansvit om Elena och Lila,  utan lyssnat på den. Samtidigt är jag otroligt glad att jag ens haft möjlighet att ta del av böckerna och utan ljudboken hade jag inte kunnat det, eller jo, såklart, men i ett helt annat tempo, med korta lässtunder då och då, medan jag ammar, diskar eller gör någonting annat, men inte sträckläsa som jag helst vill.

Med det sagt: recensionsdags!

Elena Ferrantes romaner om Elena och Lila, vännerna med en sån blossande kärlek och konkurrens att kärlekshistorien aldrig blommar ut utan enbart är som små knoppar på en rhododendron-buske om våren. Elenas tävlingssinne och Lilas konstanta hävdningsbehov gör att de aldrig kommer så där riktigt uppriktigt nära, utan enbart värderar varandra högt, utan att kunna samtala kring det mer öppet.
Jag finner mig själv reflektera över mina egna relationer till mina vänner, gång på gång inser jag att jag är en blandning mellan Elena och Lila, att jag lamslås av konkurrens, att jag samtidigt vidhåller min egen genialitet att jag ibland har svårt att förstå att det faktiskt finns de som är bättre än jag. Samtidigt som jag konstant pikar mig själv, nedslås och bryter ihop i prestationspanik.

Det finns något befriande i sättet Ferrante beskriver vänskapen väninnorna emellan, hur de följs åt genom livet utan att vara speciellt nära, samtidigt som de inte är speciellt nära med någon, förutom sig själva. Att vara förtrolig med någon annan än sig själv i 50-60-talets Neapel verkar vara en idiotisk, för att inte säga livsfarlig, idé. Och kanske gäller det inte bara Neapel på 50-talet, kanske gäller det även idag, mitt i sociala medier-stormen, där selfies är det bästa bekräftelse-elexiret som finns och där det enda som verkar muntra upp olyckliga är kattklipp på Youtube.

Kanske är det för att Elena och Lila är skrivande människor som jag identifierar mig så mycket med dem, eller så är det för det underliggande, kvinnokampen. Kampen om utrymme, kampen om bildning och gillande. Kampen kvinnor konstant tvingas till för att överleva i ett (yrkes)liv. Det finns bara ett visst angivet utrymme för kvinnor (till skillnad från mäns mansspreading-möjligheter), och just det utrymmet gäller det att lägga beslag på, kosta vad det kosta vill. Men efter att ha tagit del av Ferrantes vänskaps-epos slår det mig att det inte får kosta vad det kosta vill, vi måste värna våra relationer, vi måste se att vänskapen är det viktiga och att vi aldrig kommer att komma vidare om vi vänder oss själva ryggen.

Efter att ha funderat över mina egna relationer har jag insett vikten av de jag har, att jag har vänner som jag kan diskutera med, inte behöver vara överens med och som jag vet att jag kan dela allt med, utan att för någon sekund oroa mig för hur de tolkar mig, mina reaktioner eller relationer. Men jag måste fortsätta jobba på det, jag måste fortsätta se att jag aldrig blir starkare eller bättre av att inte hylla eller uppskatta andra.

Elena och Lilas liv följs åt, visserligen i ett 60-tals Neapel, men könsrollerna verkar inte ha förändrats så mycket när allt kommer omkring, kanske lite mindre blodigt, och mer självklart när det kommer till bildning för alla. Men skulden inför kärleken, inför förändring och attraktion är de samma. Horan och Madonnan, och i mitten, de, som likt Lila inte verkar kunna kategoriseras alls.

Min största invändning är till första bokens titel, Min fantastiska väninnan. I original Min geniala väninna och den borde behållits, för Lila och Elena är ingenting annat än geniala, så direkt fantastiska är de inte, men geniala, det är de. Och den titeln hade gett ett bättre bild av boken, mer rättvis och sann, för Min fantastiska väninna och Hennes nya namn är böcker om bildning, om genialitet och om vänskap. Hur orden och kunskapen är makt. Alltid. I alla relationer.

HEJDÅ PLAST!

Skärmavbild 2014-05-21 kl. 14.39.09
Illustrerar detta matiga inlägg med mat+plast. En bit svart sopsäck i rostbrödet.

För ett tag sen köpte jag ett gäng böcker om gifter och andra farligheter och började plastbanta hemma.

Det finns mycket mer att göra, den där drömmen om soffan från Norrgavel hägrar ju inte bara för att den är snygg, utan för att den är svanen-märkt och miljösnäll också.

Men plastbantningen kände jag ändå var relativt enkelt. I alla fall i köket. Svårast var att göra sig av med Margerethe-skålarna jag samlat på mitt under en tid, men dem fick min mamma och sen gick det av bara farten. Att ge bort det till andra som är okej med plasten gör det lite enklare.

På loppis köpte jag inför vårt bröllop ett gäng bunkar, mått och formar i rostfritt och aluminium, diskborstarna i trä är så mycket finare än de i plast och gamla använda plastlådor har vi hivat sen innan.

Viktigast kändes matlådorna. De som värms och kyls om vartannat och så himla lätt ersätter en porslinstallrik i jobbets matsal bara för att det går fortare. Istället för de i plast köpte vi några i glas från IKEA. De har visserligen ett lock i plast, men det värms inte och utgör en bra start på det plastbantade livet.

Hittills har den svåraste uppgiften varit disktrasan. Jag lyxade till det med en från Växbo Lin, men den har ännu inte blivit en solklar favorit. Jag tänker att jag istället ska satsa på några av returmaterial, men i mer klassisk Wettex-känsla.

Vi har lite engångsartiklar kvar som är gjorda i plast. Sugrör som vi ska använda slut, plastfolie och så, men det änvänder jag hellre slut än slänger. Kanske blir utmaningen större när vi flyttar och det finns mer utrymme för onödiga saker. Men att gå tillbaka til plastiga skärbrädor (även om jag ibland drömmer om en sån vikbar de visar på TV-shop) känns just nu ganska avlägset.

Summasumarum känns det, efter att ha läst om och av andra som är i plastbantar-tagen, att det är svårare när en har barn. Vi hade inga plastskedar, melanim tallrikar eller nappflaskor.

Om du kanske letar julklapp och väger mellan onödig pocket, mer nödvändig donation till välgörenhet, men kanske ändå vill ge något fysiskt. Så finns det ett gäng plastbantar-startkit här.

HAN, HON, HEN, DEN, DET OCH UNGDOMSÅRENS UPPROR

IMG_7813Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.

SYSSLOLÖSHETENS TYSTNAD OCH LITTERÄRA KLASSIKER

IMG_9847
Jag vet inte riktigt när jag vaknade i morse, Evert sov längre än vad jag gjorde och jag hade lite tid att läsa Svindlande Höjder som jag kanske har en sisådär 100-sidor kvar av.

Jag har alltid avskytt klassiker, skytt dem som elden, tyckt att de varit djävulens påfund.  Vi pratade om det i helgen, min mamma och jag. Om motståndet mot Klassikerna egentligen bara var ett uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget eller om det för mig var ett verkligt motstånd. När jag väl började läsa läste jag böcker på tre röda sekunder, mamma fick förhöra mig på handlingarna i böckerna för att se så att jag verkligen läst dem och inte bara hittade på. HCF-böckerna byttes ut mot HCG, som var litelite svårare och jag minns när jag fick läsa min första vuxenbok. En bok helt utan bilder och som inte handlade om unga vuxna eller Hitler eller Anne Frank. Den boken hette Rosy och handlade om en man som ärvde en rosa, alkoholiserad elefant av en långväga släkting. Jag älskade boken, mest älskade jag känslan av att läsa något vuxet, trots att jag bara var 9 år kanske. Efter det läste jag allt, och det tänkte jag skulle gynna mig, mina bokhyllor lyste röda av Wahlströms-ungdomsböcker med röda ryggar, Kitty-böckerna, jag ville alltid vara Kitty eller kanske hennes kusin, och sen med Fem-böckerna där jag hellre var George än Anne, eftersom hon var mycket mer rättfram. Men det var nog också då konflikten blossade upp, för i takt med att jag läste Kitty-bok efter Kitty-bok skrev jag upp antalet lästa sidor i min loggbok i skolbiblioteket. De sidorna skulle sen ge mig diplom. 100-sidor, 1000 sidor, 10 000 sidor och sen kanske 15 000 sidor. Jag fyllde i och fyllde i, läste och läste. Men så tog det stop. När jag ville kvittera ut mitt diplom gick det inte för sig. Kitty-böckerna grundade nämligen inte för något läsdiplom. För att få ett läsdiplom krävdes det ”riktig” litteratur. Böcker godkända av skolans bibliotekarie, eller min fröken Agneta.

Det blev inga läsdiplom, jag tröttnade på böcker av Astrid Lindgren och En häst i huset-serien ganska fort och om det inte handlade om pilutta eller om hästar så var det enda det gick att läsa om Andra Världskriget och judeförföljelserna. Ingenting för äventyrslystna och spänningstörstande 8-9-10-åringar med andra ord.
Motsåndet höll i sig över gymnasiet då jag vägrade läsa böcker ur den bokkanon min lärare satte ihop, istället läste jag Modesty Blaise i romanform. Tills i helgen. Då jag hittade Brontës Svindlande Höjder. Det enda jag egentligen kan invända är att alla har så hiskeligt likadana namn, Hareton, Hindley, Heathcliff, något svårt att hålla reda på.

Så mellan kissning på gården, planterar jag om, lagar diskmaskinen och läser min första klassiker någonsin.
Det var kanske dags, så att säga.

IMG_9855

DET TAR SÅN KORT TID ATT BLI GALEN

I och med mitt nya liv tillsammans med hunden Evert har jag tid att läsa igen, tid att läsa så som i att jag-kan-inte-ta-med-iPaden-ut-i-solen-för-jag-ser-ändå-ingenting-på-skärmen.
Det betyder att jag har tid att läsa en massa. Helst om mord. Jag älskar mord. Kanske för att det ligger så långt från min egen verklighet. Jag menar: jag hade ju på allvar inte ens förstått att det var ett skott som avlossades utanför om det nu gjort det. Hur hade det låtit här mitt i Linnéstan liksom om någon blev skjuten? Precis. Ingen aning.

Hur som helst, det här med äkta, riktiga, olösta mord, det är inte alltid så hälsosamt.
En period när jag låg hemma i lunginflammation läste jag för mycket om Palmemordet. Jag läste allt, jag snöade in, jag läste böcker, trådar på internet, blogginlägg, hela hemsidor som privatspanare snickrat ihop. Jag läste det jag kom över. Jag såg film och dokumentär och jag tänkte på mordet på Sveavägen, precis utanför min skola, nästan jämt.
När vi reste till Paris bar jag med mig Lars Borgnäs bok om Catrin Da Costa, och samma sak hände då. Jag kund einte släppa boken, och parallellt med boken sträckläste jag tråden om mordet på Flashback. Det kryper liksom under huden på mig. Jag fastnar.
Jag önskar att jag kunde fastna i andra saker lika mycket, att jag någonsin kunnat fastna på samma sätt när det kom till att läsa läxor, eller tabeller eller det jag behövt läsa för att få bra betyg, men då är motivationen som bortblåst. Jag kanske borde bli nästa Leif GW, få en anledning att anlägga en mage, andas tungt och bära väst, och samtidigt kunna berätta allt om mördare utan att egentligen veta så särskilt mycket.

Ibland försöker jag läsa nåt som inte är så verkligt, som Gift för nybörjare av Eiríkur Örn Norddahl som jag läser nu. Den handlar om gift, och om Halldór som blir så besatt av giftet att han till slut kokar te av det och dricker det. Och det är ungefär ända gången jag riktigt fastnar för en bok, en bok som inte handlar om mord, men om någon som också blir besatt.

Jag borde börja läsa något annat. Eller så ger någon mig bara ett nytt olöst mord att läsa om, så blir jag också nöjd. Det är ju ändå snart sommar, och som andra svenskar borde jag läsa en deckare, eller två.

Snälla, någon av er har väl nåt intressant mord att dela med er av? Va?

EMERENTIA FUNDERAR PÅ DET HÄR MED: UNGDOMSBÖCKER

Allvarligt talat, låter det inte så himla vansinnigt tråkigt.
UNGDOMSBOK.
Jag vill inte skriva en jävla ungdomsbok. Jag vill skriva en roman.
Ungdomsböcker handlar bara om Hitler och judarna och om kärlek och high school. Det handlar liksom om ingenting och ska alltid lära en så himla mycket. Jag är så trött på det.
Det senaste har jag läst Hanna Jedviks Kurt Cobain finns inte mer. Och Lisa Bjärbos Det är så logiskt alla fattar.
Och det liksom kanske börjar ta sig ändå, tänker jag.
Ungdomsböcker kanske inte är så där himla tråkiga som de var när jag var yngre och allt bara handlade om Hitler eller om baler på highschool.
Jag tänker en del på det, varför ungdomsböcker måste vara just ungdomar. När jag var 13 vill jag inte läsa ungdomsböcker, utan vuxenböcker. Spännande böcker om riktiga saker, som jobb, karriär och sex. Inte så intresserad av tonårs-baler eller så.
Det är få företag som förstår det, för flera år sen skulle jag hjälpa en tidning att förnya deras ungdomssatsning. Jag ville stryka den helt. Göra en satsning för vem som helst som kände sig ung. De köpte inte idén och anställde barn istället, barn attraherar barn, men inte unga vuxna, så där föll det. Jag tänker att det är samma sak med ungdomsböcker. När du är 13-14-15-16-17-18 eller så, så vill du ju inte läsa om andra unga, du vill läsa om dem du vill vara, dem du kan vara och dem du kan bli. Vuxna helt enkelt. Eller snarare: personer som blir tagna på allvar.
För det är nog där det faller. Eller i alla fall föll för mig.
Jag tröttnade på att läsa eller höra om personer som togs på lika litet allvar som jag. Jag vill höra om dem jag kunde bli eller dem jag ville bli, senare. Någon att ta på allvar. Med känslor och åsikter som spelade roll. Jag struntade i andras tonårsrevolter eller frigörelseförsök.
Jag ville läsa om verkligheten.

Så nu har jag tänkt på det ett slag, och det har nog kommit till mig när jag läst både Jedviks och Bjärbos böcker, att de kan läsas av de flesta. Att det inte är åldern som spelar någon roll där. Utan andra saker. Som beskrivningarna och tankarna.
Skit i ungdomsböckerna, ungdomsböckerna är döda. Eller nåt.
För unga vill inte läsa om andra tonåringar. De har ju nog med sig själva och sina vänner.

Jag tänker också på att ungdomsböcker är lite lågstatus. Jag undrar varför. Unga är inte dumma. Det är deras föräldrar som frågar efter böcker utan sex som fördummar dem. Jag vet inte om det är så, men det känns som att det är fler kvinnor än män som skriver ungdomsböcker. Är det därför det är lågstatus undrar jag. Eller får kvinnor skriva ungdomslitteratur, just för att det är längre status?
Jag ska ta reda på detta och återkomma. Det lovar jag.
Tills dess ska jag skriva en bok för alla. En generationsroman.

MITT BÄSTA BLOCK

Gud vad jag antecknar, folk skrattar åt mig och min fysiska almanacka. Som om att det vore en fars eller något övervintrat sen 90-talet. Den digitala tidsåldern har inte nått mig brukar de fnissa när jag skriver lista efter lista. Jag ser på dem förbryllat och bryr mig inte. Jag älskar anteckningsböcker. Jag älskar bra anteckningsböcker. För det är så viktigt hur de känns, de måste kännas bra. I julklapp fick jag ett block från Noteletts från Russell som jag jobbar med. Där i skriver jag allt. Och jag älskar det. Inte helt vita sidor utan lite gula och plats för datum och lite sånt. Jag skriver bara på varannan sida, så kan jag vända på det sen och skriva på högersidan då med. Jag gillar högersidor bäst, det bara är så. Annonserna på högersidan brukar vara dyrare också, kanske är det därför. Helst av allt hade jag velat ha ett block för varje grejj jag gör, skivspelandet, copyandet, skrivandet, men så är det inte riktigt just nu, utan det samlas lite huller om buller, i en enda oordning. Kanske är det inte bara skrivbordet som speglar sinnet utan anteckningsböckerna också. Moleskine tänker ni nu? Jadå, jag gillar dem med, de känns viktiga, min almanacka kommer därifrån, men det här blocket känns lite roligare, av någon anledning.