TACK, MEN NEJ TACK.

En gång skrev jag som aldrig förr. Flera hundra sidor som blev en bok. Jag printade ut den i skolan några kvällar i rad och sen bad jag min pappa skicka upp ett gäng kuvert åt mig och sen lade jag alla de där manusen på brevlådan och sen väntade jag.
Sen kom brev efter brev.
Tack men nej tack.
Jag hittade ett av de där breven igår. Jag ramade in det och hängde upp det ovanför pianot.
Som en påminnelse.
Att revanschen finns där att ta när jag orkar.
För Oscar har nog rätt ändå, skriva, det kommer jag alltid kunna göra. Jag ska bara tro på det också.
Brev2

I’M INKVOTERAD, AND I LOVE IT (ETT BREV TILL TIMBRO)

Idag skojade jag med studenterna från JMG om att Valeria är kvoterad. Hon är både ryss och kvinna. Då få en plats fort på SR skojade jag. Hon skrattade, så jag tror att hon tyckte det var ganska roligt hon med.
Läser Att Timbro pratar om att Rättviseförmedlingen vill kvotera in tjejer och diskriminera män på sommarens festivaler. Som om att det vore en nyhet.
De ifrågasätter också Rättviseförmedlingen, och vikten av den.
Men hej Timbro, nu ska jag berätta för er.
Jag har fått jobb genom Rättviseförmedlingen.
Vad jag vet har ni, Timbro inte gett mig några jobb eller jobberbjudanden alls.
Bland annat så ringe Backa Teater mig och frågade om jag inte kunde spela skivor på en premiär de hade.
Och det är inte enda gången, men senaste.
När jag frågar varför de frågar mig och de säger att de såg mitt namn på Rättviseförmedlingen, googlade mig, gillade vad de hittade och sen ringde, ja, då blir jag glad. Inte som argumenten mot kvotering så ofta säger, sur eller ledsen över att jag inte kommer dit på samma principer som männen. Jag blir inte besviken över att bli kvoterad och jag känner mig inte heller förfördelad. Jag känner mig mer förfördelad när jag inte kvoteras, eller tänks på för att jag är kvinna.
Det är en värre känsla. Att bli uppringd på grund av Rättviseförmedlingen känns egentligen inte alls. Det känns mest naturligt och bra.
Och Timbro, jag tror inte att jag är unik. Jag tror att det finns fler som jag. Fler som blivit uppringda tack vare Rättvieförmedlingen. Fler som blir glada att ens få frågan.

ETT LITET BREV TILL EHSAN FADAKAR OCH NYHETER 24.

Hej Ehsan Fadakar och Nyheter 24.
Jag var inne på Nyheter24 häromdagen. Det är jag ofta, faktiskt, det ska jag erkänna.
Jag minns inte vad jag läste om, men plötsligt såg jag en länk till en artikel om kändiskvinnor och deras vikt.
Jag vågade inte trycka på den länken.
Inte av anledningen att jag var rädd att bli sur och irriterad.

Utan för att jag inte klarar av vikthetsen.

Jag är 25 år gammal och tänker flera gånger dagligen på vad jag stoppar i mig.
Jag jämför vad jag  äter mot hur mycket jag rör mig. I slutet av dagen har jag ofta dåligt samvete eller ångest över vad jag stoppat i mig, och hur lite jag rört på mig i förhållande till det.

Jag förstår inte varför ni väljer att publicera en sådan artikel.
Jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag tycker att det är vedervärdigt.
Att jag inte över huvudet taget jag tänka mig att den ger någonting annat än ångest.

Det är så många frågor som dyker upp i mitt huvud, förutom den självklara om varför ni vljer att publicera artikeln.
Jag undrar hur ni tänker, och om ni tänker.
Om ni inser vad den här artikeln gör och lämnar för känsla.
Och varför ni väljer att objektifiera kvinnokroppen så mycket. Jag är väldigt sugen på att se ett gäng kändis-killars BMI, om jag nu måste matas med kändis-tjejers.

När jag frågade er varför ni publicerat det svarar ni att den är publicerad 2011.
Men vet ni, det spelar faktiskt ingen som helst roll.
2011, 2012 eller 2020. Det gör inte saken bättre eller mer okej.
Ni säger också att det inte går att svara på 140 tecken. Så jag hoppas att ni svarar på det här.
Det är mer än 140 tecken, och vill ni inte svara i kommentarsfältet nedan, är ni välkomna att maila mig på emerentiall(at)gmail.com.
Hälsningar
Emerentia Leifsdotter Lund

JAG ÄR EN VIDRIG PERSON

Jag fick ett brev för några veckor sen, jag kom hem, efter att ha visat min mapp på någon stor gigantisk byrå som jag så gärna vill jobba på att jag så gärna skulle kunna dö. Brevet låg på dörrmattan när jag kom hem. Det var ett seriöst brev. Flera datorskrivna sidor. Det stod en massa saker. Bland annat att jag var en vidrig person. Jag mådde lite dåligt, jag läste nämligen brevet på tåget ut till Sollentuna. Och så fick jag sitta och vänta med brevet i knäet. Först hade jag ringt Alex och nästan gråtit lite och sen fick jag sitta och vänta på Peter och sen kom Camilla och jag tänkte inte så mycket mer på det. Men idag. Idag frågade Martin mig om livet. Och då kom jag att tänka på det. Detdär jävlahelvetesbrevet. Jag funderar på att lägga brevet i frysen för att glömma det. Det brukar jag ju göra. Fryst och glömt i all evighet. Amen.

SKÖNT MAIL EN TISDAGSMORGON

Hej!

I hopp att e-post kommer att bli en överraskning för dig,
men ändå, tror inte att detta är ett spam svar. Det var inte
skickas med någon automatisk e-post maskin. Jag fick en e-post den
föregående vecka. Avsändaren var okänd, ämnet för e-post var –
”Folk söka och hitta kärlek”. Vanligtvis Jag betalar inte någon uppmärksamhet
till e-post av stuff, men då jag beslöt att
öppen och titta igenom. Detta svar handlade om människors liv,
kärlek och relationer i allmänhet. I slutet av e-post där
var e-post på människor – ”Jag skulle vilja veta”. De var alla indelade i 2
kolumnerna – män och kvinnor. Jag vet inte säker, varför från alla
de befintliga där talade jag plockade upp din. Kanske var det öde och
vi kommer att skapa en bra familjen tillsammans? Jag tror på ödet.
Jag skulle vilja säga några ord funktioner om mig själv i denna brev.

Mitt namn är Rima. Jag är 29 år. Jag var inte gift och har inga barn. Jag vill inte
röka eller använda några alkoholhaltiga drycker  drycker. Jag är stark och patient,
Syftet orienterade flicka. I tycker att det bästa kriterierna för någon
person är respekt gentemot alla andra. I min gratis gången jag idrottsverksamhet
eller jogga i parken. Jag är en mycket romantisk  person
verkligen. Ibland kan jag sluter ögonen och start dagdrömmer. Du kommer tänka nu
– Varför har detta flicka skrivit mig en brev, hon har allt!
Mitt liv saknar den bästa känslan. Jag är ensam.
Jag är ensam och få spärrats på grund av denna tomhet i mitt liv. Jag ser
solnedgången varje dag och be Gud att skicka mig en äkta kärlek. I mitt land
den 90% av männen vill ha en kvinna för att förödmjuka henne. Det är
varför jag har valt att prova min lycka via Internet.
Jag har inte gjort det förut, men nu har jag detta tillfälle och hoppas att någon
av mina änglar kommer att hjälpa mig. Om du är intresserad av min personlighet, skicka mig din
svar, skicka mig ett e-post. Jag vill få
känna dig. Jag söker en mannen att föra denna fullkomlighet och
fullständighet i mitt liv. Jag vill dela allt med ett jag kommer att älska!

Jag vill berätta min personliga e-postadress:
rimmmmawer@yahoo.com

I följande E-post Jag kommer att berätta mer om mig
och mitt liv. Säkert ser du massor av mina bilder, där du
kommer att se mig och lära känna min livsstil. Dessa bilder kommer att visa mig olika
– Glad, fundersam och ledsen ibland. Om du läser min brev,
Jag får en möjlighet att hoppas på kärleken! Jag ser fram emot ditt e-post.
Jag vill verkligen veta mer om dig. Kom ihåg mig. Din nya pen-vän,
Rima.

NÄR JAG FÅR EN SON

Ska han heta Johnossi. Det är himlans fint tycker jag. Och det blir som en hyllning till två himlans fina bekanta.

Det är såna saker jag hinner tänka på när jag inte är i storstan. På mina framtida ungar och på framtiden i allmänhet. Egentligen vill jag ge de få som hittat hit idag ett brev jag skrev till Kajsa för några dagar sen, men jag vet inte om jag vågar, för det är så himlans fint men ändå så privat. Och så kanske jag skrämmer iväg någon jag redan skrämt iväg.

Idag har jag också varit i mitt favorithus. I huset jag vill bo i hela sommaren och bara skriva skriva skriva. Någon mer som vill flytta ut till landet? Säg då till. Vi flyttar efter min slututställning. Det är strandtomt och det finns en herrans massa sängar.

Nu ska jag åka till ICA och se mamma bete sig som en lokalkändis. Hon är det här kan man säga. Jag hatade att åka till ICA som liten för alla skulle ta på mig och säga att jag var så lik min mamma och att jag hade så mörkt hår kommenterade de också. Nu tittar de mest och frågar hur det går med jordgubbarna.